Naken – en predikan om dopet

Naken – en predikan om dopet

Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 14 juni 2020
Första söndagen efter trefaldighet: Vårt dop

 

Apostlagärningarna 8:26–39
En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom.

Skriftstället som han läste var detta: Liksom ett får som leds till slakt, liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det öppnade han inte sin mun. Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd. Vem kan räkna hans efterkommande, när hans liv nu upphöjs från jorden?

Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje.

 

Matteusevangeliet 3:11–12
Johannes döparen sade: ”Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

 

Något jag gillar med bibeln (det finns mycket jag gillar med bibeln, liksom det finns mycket i bibeln som jag har svårt för och ställer mig frågande inför), är att de olika bibelförfattarna ibland tolkar och förstår saker på olika sätt.

En del sådant (som några kanske rentav skulle kalla för motsägelser eller inkonsekvenser) kan säkert harmoniseras och förstås som att de bibliska författarna har samma uppfattning, men att de bara betonar lite olika saker. Men ibland är det nog ändå så att de helt enkelt skiljer sig åt i sina åsikter och uppfattningar. Och ibland är det till och med så att inte ens och samma bibelförfattare är helt konsekvent.

Det fina med det är att då måste vi ju tänka själva – i dialog med Guds ord, bibeln, och i gemenskap med Guds församling. Och med tilltro också till våra egna erfarenheter av livet.

Som med det vi läst i dag från Matteusevangeliet, där Johannes döparen sa att Messias skulle komma till världen för att döpa med Ande och eld. Detta dop med Ande och eld verkar ju, enligt Matteusevangeliet, Johannes döparen ha tänkt sig som en bild för dom, eller åtminstone något slags genomgripande, smärtsam reningsprocess av något slag.

Matteus evangelistkollega Lukas har i sitt evangelium med exakt samma sak. Även Lukas skriver att Johannes döparen hade sagt att Messias skull komma och döpa med helig Ande och eld, och att Johannes döparen själv tolkade det som att det hade med dom och reningsprocess att göra (Lukasevangeliet 3:16–17). Men om vi sedan hoppar till början av Lukas andra bok, Apostlagärningarna, anknyter Jesus där till Johannes döparens ord om att Messias skulle döpa med helig Ande och eld. Men Jesus tolkar detta inte som ett hot om dom, utan som ett löfte om kraft! Jesus säger nämligen till sina lärjungar:

Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig Ande om bara några dagar. […] Ni skall få kraft när den heliga Anden kommer över er.
(Apostlagärningarna 1:5, 8)

Och när sedan de Andefyllda apostlarna själva undervisar folket på pingstdagen, säger de att folket ska omvända sig och låta sig döpas för sina synder, och då få den heliga Anden som gåva (Apostlagärningarna 2:38).

I vårt kyrkoår har den första söndagen efter trefaldighet kommit att handla om dopet i Jesu namn, men säkert är det så när det här med dopet kommer på tal, att det landar på olika sätt hos var och en av oss, eftersom våra erfarenheter av dopet och förkunnelsen om det kan vara så olika.

För någon kanske minnet av dopet är förknippat med tvång, krav och högt ställda förväntningar från släkt och församling. För någon annan finns det kanske egentligen inget eget minne av dopet eftersom det skedde när man var spädbarn. För ytterligare någon kanske det egentligen alltid har funnits en tro på Jesus, men det har liksom ändå aldrig blivit läge för dop, och vad finns det för anledning att döpas nu? Det har ju liksom gått bra ändå. Någon kanske en gång faktiskt döptes av egen, fri vilja och eget val, men att det känns så fjärran och avlägset från den person man är i dag och den tro man eventuellt vill uttrycka nuförtiden. Någon kanske just i detta nu funderar på att låta sig döpas, och någon är en döpt kristen som är oerhört glad och tacksam över sitt dop.

Våra erfarenheter, känslor och förutsättningar för att förstå och tänka kring dopet kan se olika ut. Och dessutom: Om vi läser de texter i bibeln som handlar om det kristna dopet verkar de i stora drag spegla helt andra förutsättningar än de vi har i dag. För i bibelns texter är det nämligen inte som i de församlingar och kyrkor som döper spädbarn (alltså att först blir man döpt som bebis, och sedan långt därefter växer kanske en tro fram som möjligen bekräftas i konfirmationen i tonåren eller ännu längre fram i livet). Men i bibelns texter är det inte heller som i många baptistkyrkor, där det ju ofta är så att den som kommer till dopet egentligen länge har haft en tro – ja, kanske en tro som har vuxit fram under flera månader eller flera år.

Nej, när vi läser om det kristna dopet i bibeln, läser vi om människor som lät sig döpas i stort sett samma stund som de kom till tro på Jesus. Dopet var Guds ja till den personen och den personens ja till Gud i en och samma handling. Vi skulle kunna säga att dopet helt enkelt var ett slags teckenspråk för ”att bli kristen”.

Detta teckenspråk, som verkar ha varit så klart och distinkt i den första kristna tiden, är nu för tiden inte alls lika tydligt, eftersom vi under seklens lopp har delat upp detta skeende i olika handlingar eller olika val:

Att bli kristen, eller ”frälst”, blir en sak.

Att sedan döpas blir en annan sak att ta ställning till (men frågan är vad det i så fall skulle vara för en annan sak, eftersom att bli en kristen är att lägga sitt liv i Jesu händer, dvs. att dö från sitt eget och uppstå med Kristus, vilket ju just vad dopet kännetecknar).

Och att upptas i församlingen blir ytterligare en annan sak att ta ställning till (men frågan är återigen vad för en annan sak det i så fall skulle vara, eftersom den som tillhör Kristus är en del av Kristi kropp, dvs. kyrkan).

Det finns naturligtvis orsaker till detta. En anledning är väl att man har velat betona att kristen tro inte nödvändigtvis är något som kommer på en gång. För de flesta av oss gör den väl inte det, utan för de flesta av oss är tron något som växer fram. Gott så, det är nog ytterst få kristna (även om de finns) som kan säga från ena dagen till den andra: ”I går var jag inte kristen, men så – poff! – i dag är jag det!” För de flesta av oss är det snarare fråga om en väg eller en process. Och om vi ska vara ärliga, är det en process av föränderlighet som inte nödvändigtvis leder från den ena klarheten till den andra.

Jag kan ju bara tala för mig själv, men om jag skulle försöka analysera min egen vandring i den kristna tron, finns det delar av den där jag helt klart kan säga att jag har vuxit som troende och blivit säkrare och tryggare, men det finns också områden där som, om jag som tonåring skulle träffa mig i dag, tonårsupplagana av mig helt klart skulle bli orolig och kanske undra om vuxenupplagan av mig ens är kristen på riktigt.

Men hur som helst, den där uppdelningen, där att bli kristen är en sak, att döpas en annan sak, och att upptas i kyrkan blir en tredje sak, beror alltså kanske på att man velat betona att kristenblivandet för många av oss är ett slags väg eller en process, snarare än något som händer från det ena ögonblicket till det andra. Men problemet är väl bara att denna väg eller process presenteras snarare som en labyrint, där människor ställs inför en massa olika vägval, eller som en trappa med flera väldigt höga trappsteg:

För att bli en kristen och ta sig upp på det första trappsteget behöver man tro på Jesus. Men för att sedan bli döpt behöver man verkligen tro på Jesus. Och för att så dessutom bli medlem av församlingen behöver man verkligen tro på Jesus och vilja vara med i en städgrupp alternativt en fikagrupp fast helst både och.

Jo, det är helt sant det där, tror i alla fall jag, att för att bli en kristen behöver jag på något sätt tro på Kristus. Det ligger ju i själva ordet. Men det här tror jag är minst lika sant:

Jag är kristen för att jag behöver Jesus.
Jag är döpt för att jag behöver Jesus.
Jag är med i Kristi kyrka för att jag behöver Jesus.

Jag behöver honom som drar mig ut ur ensamheten, som inbjuder mig in i Guds familj, och som säger: ”Jag är med dig.”

Jag är med er alla dagar till tidens slut.
(Matteusevangeliet 28:20)

Jag behöver honom som tar itu med meningslösheten inifrån. Jag behöver honom som tvingade det mest meningslösa som finns att gå livets ärende. Det mest meningslösa som finns: en människas avrättning, döden på ett kors.

Jag behöver honom som vägrar att ge all djävulskap och alla helveten i världen det sista ordet – vare sig det handlar om utsugningen av jordens resurser, sönderslagningen av människan eller trivialiseringen av det heliga. Jesus stod pall mot denna trivialisering och sa:

”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.
(Matteusevangeliet 4:10)

Jag behöver honom och hans nej till trivialiseringen, för jag hittar så lite av detta kraftfull nej i mig själv.

Jag tänker att det alltså inte är för att vi har uppnått något som vi blir kristna, döps och blir medlemmar i församlingen. Inte för att vi har uppnått något, utan för att vi behöver någon. Den som kan fråga: ”Får jag vara med?” har inte långt till dopet, utan står snarare redan med ena foten i dopkällan.

”Får jag vara med?” En av bibelns författare svarar:

Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus.
(Första Johannesbrevet 1:3)

I fornkyrkan (dvs. i tiden efter det som beskrivs i Nya testamentet och ungefär fram till medeltiden) döptes dopkandidaterna (eller, som de kallades: baptisanderna) nakna. Vid den här tiden föregicks dopet av en lång period av undervisning (ibland under flera års tid) i kyrkans dopskola. Baptisanderna behövde fasta, och de testades på olika sätt genom att genomgå diverse riter som kallades scrutinier. Och de fick öva sig i att bekänna sin tro med kyrkans ord. På det sättet kan vi ju säga att det i fornkyrkan krävdes ganska mycket för att bli döpt.

Men likväl, när dopet skulle begås (och det skedde i regel på påsknatten), fick baptisanderna klä av sig sina kläder, och nakna stiga ner i dopbassängen.

Baptisanderna döptes nakna, och först efter dopet kläddes de i vit dopdräkt innan de gick in till församlingen som väntade på dem inne i själva kyrksalen. De nydöpta gick in i kyrksalen till församlingen som där väntade på dem för att fira påskens mysterium och dela nattvarden tillsammans med de nydöpta.

Till dopet kan vi inte komma annat än nakna. Det vill säga: vi kan inte komma annat än sådana vi är. Sådan som jag kom ut ur moderlivet – naken, sårbar, oförställd – sådan kommer jag till dopet.

När en människa döps i medveten ålder förutsätts ju helt visst en tro. Så är det i alla kyrkor och samfund. Det kristna dopet är ett dop till Kristus, och sker i tro på den Kristus som har fötts, levt, dött och uppstått för att vi ska få liv och gemenskap. Men ingen människa kan vänta med dopet tills tron är färdig och klar. För när blir hon det? Om du hade tillräckligt stor tro för att kvala in i himmelriket skulle du knappast kunna bli döpt. För då skulle du i stället på vattnet! Men de flesta människor klarar inte av det, vad jag vet. Tvärtom, i dopet sjunker vi som en sten mot botten, och någon annan får dra upp oss igen.

Att komma till dopet är att komma till vägs ände. Bakom oss jagar den egna historien, nödvändigheten och omständigheterna. Framför oss har vi en ocean av osäker framtid. Där sjunker du som en sten mot botten, och någon annan drar upp dig och för dig in i gemenskap med sig. Denna någon är den som själv har gått längst ner i kaoset och djupet; längst ner i helvete och död, men som döden inte kunde behålla i sitt grepp (Apostlagärningana 2:24).

I sitt brev till de kristna i Rom skriver aposteln Paulus:

Genom dopet har vi alltså blivit begravda med Kristus för att också vi skall leva i ett nytt liv.
(Romarbrevet 6:4)

En annan tidig kristen författare säger om dopet att det sker för att vi inte bara ska leva av ren nödvändighet, utan av vilja och medvetenhet. Det är Justinus Martyren som skriver ungefär år 150 e.Kr. så här:

Vad gäller vår första födelse avlades vi utan vår vetskap eller vårt samtycke […] men för att vi inte skulle förbli nödvändighetens eller okunnighetens barn, utan viljans och kunskapens barn […] uttalas Guds namn över den som vill födas på nytt och som omvänder sig från synderna.
(Justinus Martyren, Första apologin för de kristna kapitel 61)

Att leva som döpt, kristen och i församlingen är inte att gå in i en drömvärld, utan kan få vara ett uttryck för viljan att leva ”medvetet”. Att säga ja till Jesus, att döpas, att tillhöra församlingen, har inte bara, eller ens främst, en individuell betydelse för den egna salighetens skull. Om vi vågar, kanske vi kan se att dopet är ett politiskt ställningstagande, eftersom det vittnar om en helt annan ordning och ett annat förhållningssätt än det som råder i världen.

I filmatiseringen av den salvadoranska ärkebiskopen Oscar Romeros liv finns det en avgörande scen. Hustrun till en högt uppsatt militär kommer med parets nyfödda barn till Romero vill att han ska döpa det. ”Det gläder mig,” svarar Romero och inbjuder henne att komma med barnet till söndagens dopgudstjänst samtidigt som de andra nyblivna föräldrarna i staden. Men hon hade tänkt sig en privat ceremoni och inte tillsammans med det fattiga folket. Hon säger till ärkebiskopen: ”Du tror väl inte att jag skulle låta mitt barn döpas tillsammans med en bunt indianer?!” Men Romero är inte beredd att göra ett undantag ens för denna fina familj.

Nej, varför skulle han det? Aposteln Paulus skriver till de kristna i Galatien:

Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.
(Galaterbrevet 3:27–28)

Och så här bland annat beskrivs dopet i Equmeniakyrkans dopliturgi:

Dopet är en gåva från Gud och människans svar på Guds kallelse. Dopet berättar om hur vi är förenade med Jesus Kristus i hans död och uppståndelse. I den gemenskap Gud skapar genom dopet bryts sociala skillnader ner och uppdelningar i olika grupper suddas ut. Alla är vi ett i Jesus Kristus.
(Kyrkohandbok för Equemeniakyrkan, s. 106)