10 jun När anklagelserna hopar sig – en predikan om Satan
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 10 juni 2018
Andra söndagen efter trefaldighet: Kallelsen till Guds rike
Sakarja 3:1–7
Herren lät mig se Josua, översteprästen, där han stod inför Herrens ängel. På hans högra sida stod Anklagaren, beredd att anklaga honom. Herrens ängel sade till Anklagaren: ”Herren skall tillrättavisa dig, Anklagare, ja, han som har utvalt Jerusalem skall tillrättavisa dig. Är inte denne man en brand ryckt ur elden?” Josua bar smutsiga kläder där han stod framför ängeln, och ängeln befallde sina tjänare: ”Ta av honom de smutsiga kläderna!” Och han sade till Josua: ”Jag befriar dig från din skuld, och du skall kläs i högtidsdräkt.” Sedan befallde han: ”Sätt på honom en ren turban!” Och de satte på honom en ren turban och klädde honom, medan Herrens ängel stod bredvid. Och detta är vad Herrens ängel försäkrade Josua:
Så säger Herren Sebaot:
Om du vandrar mina vägar
och håller mina bud
skall du råda över mitt hus
och vaka över mina tempelgårdar.
Jag skall ge dig tillträde
till den krets som tjänar mig här.
Uppenbarelseboken 19:5–9
Det kom en röst från tronen som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som fruktar honom, höga och låga.”
Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.”
Och ängeln sade till mig: ”Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han sade till mig: ”Detta är Guds sanna ord.”
Lukasevangeliet 14:15–24
En av gästerna vid måltiden sade till Jesus: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Jesus svarade: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.’”
Låt oss ta en stund och tänka på Satan.
Anklagaren… I Gamla testamentet står det förvånansvärt lite om Satan. Han förekommer i stort sett bara i berättelsen om Job och så nämns han i en mening i Första Krönikeboken – och så i den text från Sakarjas bok som utgör dagens gammaltestamentliga läsning. That´s it!
Själva ordet ”satan” finns på ytterligare ett par ställen i Gamla testamentet; det är nämligen egentligen ett vanligt hebreiskt substantiv som betyder just ”anklagare” eller ”åklagare” och används om åklagarfunktionen i vilken rättsprocess som helst.
Första gången som ormen i syndafallsberättelsen (dvs. ormen, som enligt Första Moseboken var det listigaste av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort, och som frestade människorna så att de åt av den förbjudna frukten) tolkas som Satan eller djävulen är ganska sent. Det sker först i en av Gamla testamentets apokryfiska böcker: Salomos vishet, och den boken är antagligen skriven bara ungefär 100 år före Kristus. Och det är just tiden strax före och under Nya testamentets tillkomst som Satan i judisk tro börjar uppfattas som den stora fienden till Gud, fienden till Guds folk och fienden till Guds skapelse – alltså på det sätt som djävulen också uppfattas i evangelierna och de andra skrifterna i Nya testamentet.
Men just denna djävulska fienderoll spelar alltså Anklagaren – Satan – i dagens gammaltestamentliga läsning från Sakarjas bok. Så låt oss ta en stund och tänka på Satan. Och på översteprästen Josua.
Vem var då översteprästen Josua? OK, en jättesnabb resumé:
Judarna hade, som många andra folk, levt i fångenskap inom det babyloniska väldet, vilket sedan övertogs av perserna. År 527 f. Kr. bestämde den persiska storkungen Kyros II att de olika folken som hade deporterats till olika områden runtom i det väldiga imperiet skulle få återvända till sina gamla områden, bygga upp sina samhällen och återinföra sina gamla gudstjänstformer.
Det innebar för judarnas del att de fick återvända till Juda, återuppbygga Jerusalem och – inte minst – bygga ett nytt tempel på den plats där kung Salomos gamla tempel tidigare hade stått; det tempel som babylonierna hade bränt ner till grunden.
För judarna var Jerusalems tempel oerhört viktigt, eftersom det var den enda platsen på hela jorden som de enligt Mose lag fick fira en rätt gudstjänst på, och det var bara där offren fick förrättas – som t.ex. försoningsoffret som bringade försoning mellan Gud och Guds folk. Och just det offret fick inte utföras av vilken präst som helst utan bara av översteprästen.
Under fångenskapen hade det inte funnits något tempel och egentligen inte någon överstepräst – åtminstone inte någon överstepräst i funktion, så Josua blev den förste av en ny linje med överstepräster. Denne en annan Josua än den som vi läser om i Josuaboken. Jousa var väl ett ganska vanligt namn, och den mest kända av alla Josuor är väl profeten från Nasaret – han som vi vanligtvis kallar Jesus.
Men tillbaka till Satan och översteprästen Josua. Och till oss själva. Har du upplevt det här någon gång att det är någonting som du ska göra – det är kanske rentav är så att du förväntas göra den här saken? Det är kanske till och med så att det är just bara du – om den här saken ska bli gjord – som kan och ska göra den. Och kanske är det till och med så att du inte bara förväntas göra den, utan du vill göra den också. Du har en lust eller en glädje i det här – vad det nu kan vara – uppdraget, den här missionen. Det kan ju röra sig om något väldigt stort eller någon mindre, alldaglig sak. Men känner du igen känslan?
Du har förväntningar på dig att göra den här saken – gör inte du den kommer den inte att bli gjord – och du har till och med lust och längtan att få utföra den här uppgiften. Du kanske rentav känner dig lite hedrad och stolt över att just du som ska göra detta.
Ungefär så var det kanske för Josua. Det var han, och bara han, som var utsedd till att vara Herrens överstepräst. Tillsammans med Serubbabel, den judiska ståthållaren, skulle översteprästen Josua leda folket i Juda – som visserligen inte var någon självständig stat, utan ett lydrike inom det persiska imperiet. Men hur som helst Josua hade en förväntan på sig och ett uppdrag och kanske även en lust i att leda. Och då framför allt som en andlig ledare, om nu Serubbabel var den politiska ledaren.
Och i detta andliga ledaruppdrag som översteprästen – och bara översteprästen – hade, låg den enormt stora och viktiga uppgiften att en gång om året bringa försoning mellan Gud och folket genom försoningsoffret på Yom kippur, dvs. den stora försoningsdagen. Ingen liten grej alltså, utan en förutsättning för att folket skulle kunna vara just Guds folk – i harmoni med varandra och i harmoni med sin Gud.
Men så kommer då anklagelserna. Känslan av brist och ovärdighet. ”Vem är jag, att jag skulle anse mig värdig att utföra det här uppdraget; den här tjänsten; den här missionen?” Känns det igen?
”Vem tror du egentligen att du är?” Hur många gånger i ditt liv har du inte fått höra det – uttalat eller outtalat; av andra eller av dig själv? Anklagarens röst, Satans röst, som lägger sig som en tjock ljudmatta över allt annat.
Den där saken du förväntas göra; den där saken som kanske bara du kan göra om den över huvud taget ska bli gjord; den där saken som du kanske rentav ville göra; som du hade känt lust och glädje att ta dig an… Men så Anklagarrösten: ”Vem tror du egentligen att du är?”
Och Anklagaren, Satan, blir i den här berättelsen symbolen för dessa tusen och ett skäl för att Josua, du eller jag inte är värdiga att med liv och lust få ta oss an den där uppgiften vad det nu kan vara. Eller ”symbol” är nog inte rätt ord när det handlar om Satan, för en ”symbol” är något som samlar ihop; som förenar; kokar samman något till själva essensen; sammanfattar något till det allra mest väsentliga.
Satans grekiska namn, som han har i Nya testametet: diabolos, ”djävulen”, är nästan motsatsen till en symbol. Ordet betyder ”förtalare”. Till skillnad från en symbol är en diabol något som kastar runt, splittrar, skingrar; där diabolen har härjat blir det inget viktigt kvar.
”Vem tror du egentligen att du är?” Det diabolen, förtalaren, vill få oss att svara på den frågan är: ”Jag är ingenting; jag har ingen riktning; när lökens alla skal har skalats bort och spridits för vinden finns det ingenting väsentligt kvar. Jag är ingenting, utom möjligen en fläck av skam. Vem är jag, att jag trodde mig värdig att få göra det här. Vem är jag, att jag trodde mig värdig att få vara den här.”
Har du varit där någon gång? Kanske är det där och då vi börjar mata våra gapande tomrum med allt annat för att vi inte orkar med känslan av att inte vara någonting. Som de som hade fått festinbjudan till den stora måltiden i Jesu liknelse som vi hörde om i dagens evangelieläsning: ”alla hade de någon ursäkt att komma med”.
Det var väl egentligen inga oväsentligheter – den där åkern, eller de där fem par oxarna eller giftermålet – men i jämförelse med deras egentliga kallelse och inbjudan till den stora festen var allt det här andra bara distraktioner. (Så skulle det förstås inte ha varit om det hade handlat om vilken sketen fest som helst, men Jesus berättar ju liknelsen om festen för att förklara att vi är inbjudna till Guds rike, som är hela livets och tillvarons yttersta mål och mening.)
Det såg ju ganska så hopplöst ut för översteprästen Josua. Och dessvärre var det väl så att Satans anklagelser inte bara var tagna helt ur tomma luften.
Det fanns korn av sanning i anklagelserna. De brister, tillkortakommanden och synder som Anklagaren drog fram i ljuset var väl antagligen Josuas verkliga brister, tillkortakommanden och synder. Och Josuas ämbetsdräkt var synbart nedfläckad och smutsig. Och i en nedsmutsad prästdräkt fick han faktiskt inte förrätta gudstjänst. Så då var liksom loppet kört.
Men som vi sjunger ibland i en av psalmerna i vår psalmbok: ”I Andens rike finns inga hopplösa fall” (Psalmer & Sånger 827 vers 3). Eller våra fall kanske kan vara hopplösa, men också i hopplösheten får vi ställa vårt hopp till den ”som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet”: Jesus Kristus (Första Korinthierbrevet 1:30).
Josua, gå inte! Stanna kvar här inför Herren. Du behöver inte gå härifrån. Du får stanna kvar här i dessa heliga tempelgårdar om du vill (jfr. dagens psaltarpsalm, Psaltaren 65:2–5). Du får utföra din tjänst, ditt uppdrag, din kallelse som du har längtat efter och har lust till.
Ja, Josua, din ämbetsdräkt må vara hur fläckig och nedsmutsat som helst av dina brister och tillkortakommanden och felsteg och synder. Men det finns faktiskt ett alternativ till att säga att det är kört och att du ska behöva tillbringa resten av ditt liv i grämelse och skam: Grämelsen över att inte fått göra det du ville göra; skammen över att du inte duger eller är inte är värdig. Det finns ett alternativ till att du ska tillbringa resten av ditt liv i den här av brister och synder nedfläckade dräkten.
Här – varsågod! Här får du, helt gratis, rättfärdighetens nya, fläckfria klädnad. Du får, om du vill, ikläda dig denna uråldriga och alltid nya klädnad som heter Jesus Kristus. Så låt Herren kasta av dig din skam, din grämelse, din nedsmutsade klädnad.
Låt Herren ta av den och kasta den i ansiktet på Anklagaren, så kan Satan få ägna all sin uppmärksamhet och tid åt att fortsätta leda fel på den smutsiga dräkten, medan du står här, inför det allraheligaste, och utför den tjänst som hela ditt hjärta och hela din själ har längtat efter att få utföra.
Ja, Anklagaren kan få fortsätta att leta fel och fläckar på den där gamla dräkten, medan du står här fri och rättfärdiggjord, iklädd Kristus som är din vishet från Gud, din rättfärdighet, din helighet och din frihet.
Så vill jag tro att Andens rike är; att i Andens rike finns inga hopplösa fall. Ja, så vill jag tro att det Gudsrike är som vi är kallade till. Guds rike, Guds herravälde – inte Anklagarens herravälde, vilket vi känner till alltför väl; utan den levande Gudens herravälde. Så om du eller jag eller Satan och alla andra så skulle ropa oss hesa om att vi inte duger eller är värdiga, brusar ändå den himmelska sången starkare – den himmelska sången som inte handlar om vår ovärdighet och våra tillkortakommanden, utan om Guds möjligheter:
Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning.
Så Anklagaren kan få gorma och rasa bäst han vill om att du inte duger eller inte är värdig. Men se, du är ju iklädd Kristus – och Kristus duger. Och i hans namn är du av Gud välkommen att med Guds barns fulla frimodighet älska och tjäna Gud helhjärtat och att älska och tjäna dina medmänniskor så som Kristus i all oändlighet älskar dig.