19 apr Nederstigen till dödsriket
I berättelsen om Daniel i lejongropen döms Daniel till döden och kastas i en grop med lejon: ”Sedan drog man fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.” (Daniel 5:17)
Instängd. Fastlåst. Insnärjd i de förbannade omständigheterna. ”Ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.” Kan det vara en beskrivning inte bara av huvudpersonen i en söndagsskolberättelse, utan även av oss? Har vi kommit till vägs ände? Vi som ville så mycket, med våra liv, våra barn, vår församling, vårt samhälle, vår värld. Vi som hade så stora förväntningar.
Tidvis såg det ut att gå vår väg. ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn”. Men så raserades allt. Den ljusnande framtiden blev så futtig. Var detta allt?
Över den grop i universum som vi kallar jorden och lever våra liv i, över all vår strävan, är det som om tomhetens furste har lagt på det stentunga locket förseglat med vanmaktens sigill. ”Och vem skulle vältra undan den tunga stenen?” (Sv.Ps. 462).
Vem i helvete ska vältra undan den tunga stenen? Vem i mitt personliga helvete, i vårt gemensamma helvete, vem på denna jord där draken har fått föröda så mycket? ”Ve er över jorden och havet…” (Upp 12:12)
Men finns det då inget motgift? Finns det inga motberättelser? Jo, trots allt har det alltid funnits de som kunnat berätta andra berättelser. En av dem lyder: ”Lägger jag mig i dödsriket, är du också där” (Ps 139:8). Det är berättelsen om en tidig morgon efter sabbaten medan det ännu var mörkt (Joh 20:1). Det är berättelsen som inte börjar först när allt har ordnat sig, utan medan det ännu var mörkt.
När de kristna i fornkyrkan utformade den apostoliska trosbekännelsen plockade de upp en tanke från en liten obskyr text i det kanske inte alltför ofta lästa Första Petrusbrevet (3:18-19) så att det i deras försök till en sammanfattning av kristen tro heter om Jesus: ”steg ner till dödsriket”. När vi luras att tro att drakens raseri är hela verkligheten som finns säger oss orden i denna gamla bekännelse att det trots allt inte är så. Någon Annan var där hos oss i gropen, i graven.
Någon Annan var också där…