New Age – en predikan om den nya tidsåldern

New Age – en predikan om den nya tidsåldern

Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 20 juni 2020
Midsommardagen: Skapelsen

 

Markusevangeliet 6:30–44
Apost­lar­na sam­la­des hos Je­sus och berätta­de för ho­nom om allt de ha­de gjort och vad de ha­de un­der­vi­sat om. Han sa­de till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får va­ra en­sam­ma och ni kan vi­la er li­te.” Det var så många som kom och gick att de in­te ens fick tid att äta.

De gav sig av i båten till en öde trakt för att va­ra en­sam­ma. Men man såg att de for och många fick ve­ta det, och från al­la städer­na skyn­da­de folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor ska­ra människor. Han fyll­des av med­li­dan­de med dem, för de var som får ut­an her­de, och han un­der­vi­sa­de dem länge. När det re­dan var sent på da­gen kom lärjung­ar­na till ho­nom och sa­de: ”Trak­ten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdar­na och by­ar­na här om­kring och köpa sig något att äta.” Han sva­ra­de: ”Ge dem något att äta, ni själva.” – ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhund­ra de­na­rer och ge dem att äta?” fråga­de de. Han sa­de: ”Hur många bröd har ni? Gå och se ef­ter.” De tog re­da på det och sa­de: ”Fem bröd, och så två fis­kar.” Då lät han dem säga åt fol­ket att slå sig ner i mat­lag där det fanns grönt gräs. Och de la­de sig ner i grup­per om hund­ra el­ler fem­tio. Han tog de fem bröden och de två fis­kar­na, såg upp mot him­len och läste tackbönen. Se­dan bröt han bröden och gav dem åt lärjung­ar­na, för att de skul­le de­la ut dem åt fol­ket. Också de två fis­kar­na förde­la­de han så att al­la fick. Al­la åt och blev mätta, och man ploc­ka­de tolv kor­gar ful­la med brödbi­tar och fisk. Det var fem tu­sen män som ha­de ätit.

 

Baruch ata Adonai Eloheinu, melech ha’olam, hamotzi lechem min ha’aretz.

Välsignad är du, Herre vår Gud, världsalltets konung, som låter bröd framgå ur jorden.

Så lyder den traditionella judiska tackbönen för brödet. Och vem vet, kanske löd den så redan på Nya testamentets tid. Vem vet, kanske var det just den bönen Jesus bad när han tackade Gud för de fem bröden där ute i ödemarken som Markus berättar om i Midsommardagens evangelieläsning.

Det är ju på sätt och vis en lustig bön, För det är ju nu inte så att det direkt växer upp färdigbakade limpor och nygräddade frallor direkt ur jorden. Samma tankegång finns för övrigt också i bibeln:

Du låter gräs växa för boskapen och örter till människans tjänst. Så frambringas föda ur jorden [i 1917 års översättning: Så framalstrar du bröd ur jorden] och vin, som gör människan glad, olja som ger hennes ansikte glans och bröd, som ger henne styrka.
(Psaltaren 104:14–15)

Men det blir ju liksom inte bröd av det hela förrän efter en lång process av många människors arbete och möda. Först själva jordbruket med sådden och skörden, så malandet till mjöl, och sedan ska väl det där mjölet transporteras från kvarnen till marknaden eller butiken av någon också. Ja, visst ja, slutligen är det ju någon person som ska baka själva brödet också. Så det blir som sagt inte en färdig, ätbar produkt utan människors arbete.

Men ändå:

Välsignad är du, Herre vår Gud, världsalltets konung, som låter bröd framgå ur jorden.

Så blir ju den tackbönen en bekännelse till en Gud som är såväl naturens som kulturens herre, en Gud som verkar och deltar i såväl naturen och skapelsen som i människans förvaltning, bruk och bearbetning av det som naturen eller skapelsen ger, en Gud som är Gud både för, så att säga, naturresurserna och råvarorna och för den mänskliga förmågan att förfina och förädla det som finns i skapelsen – till näring och glädje.

Välsignad är du, Herre vår Gud, världsalltets konung, som låter bröd framgå ur jorden.

Berättelsen om Jesu brödunder, då Jesus mättade tusentals människor med bara några få bröd och fiskar, är en av ytterst få berättelser som finns med i alla fyra av Nya testamentets evangelier. Så vi kan väl anta att den här berättelsen var viktig för de första kristna i deras bild av och uppfattning om Jesus.

Ibland sägs det att vad som egentligen hände i det som ev­an­gelis­terna beskriver som ett mirakel, var att när män­niskorna såg hur Jesus började dela ut av bröden och fiskarna, bör­jade de själva dela med sig av sina matsäckar, och att det var det som gjorde att alla kunde äta sig mätta – och att det till och med blev mat över.

Nu är det visserligen svårt (för att inte säga omöjligt) att veta hur det ”egentligen” gick till med någon av evangeliernas berättelser om Jesus, men vad gäller brödunderberättelserna ger inte evangelieförfattarna ens den minsta antydan att det egentligen var så att folk började dela med sig av sina medhavda matsäckar. Och det verkar inte heller vara berättelsens poäng.

Av samtliga författare i Nya testamentet som berättar om detta, presenteras det just som ett under, ett övernaturligt mirakel. Men samtidigt kan det vara värt att fundera på vad detta och andra av Jesu underverk som evangelisterna berättar om, fyller för funktion i evangelierna. Vad är poängen med dessa berättelser?

Under Gamla testamentets tid och framåt utvecklades tanken på ”de två tidsåldrarna”: Den gamla, nuvarande tidsåldern som präg­las av orättvisor, synd, förtryck, rotlöshet och gudlöshet, och den nya, framtida tidsåldern som innebär skapelsens åter­upp­rät­tel­se, frälsning och harmoni. Den nya tidsåldern kan även kallas ”Guds rike” eller ”himmelriket”, dvs. Guds herravälde.

I Gamla testamentet finns det gott om texter som kom att uppfattas som beskrivningar av Gudsriket. Profeterna hade till exempel sagt att då skall folken smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut sina spjut till vingårsknivar. Och då skall Herren hålla ett gästabud för alla folk och till och med utplåna döden för alltid. (Jesaja 2:4; 25:6–8)

Antagligen är det mot dessa beskrivningar i Gamla testamentet av den nya, kommande tidsåldern som evangeliernas berättelser om Jesu un­der­verk ska förstås – inklusive berättelserna om Jesu brödunder. Poängen är inte i första hand att visa att Jesus kan upphäva na­tur­lagarna, utan att med honom har den nya tidsåldern brutit in trots att den nuvarande, gamla tidsåldern fortfarande pågår.  Det som Guds folk alltjämt väntar på, längtar efter och ber om, dvs. Guds rike, har redan bör­jat – i och med Jesus. I brödundersberättelserna ges en försmak av det stora gästabudet i Guds rike.

Guds rike är redan här, men ändå inte. Dvs. det är ännu inte i sin fulländning och fulla blomning, men det är likväl levande och verksamt i världen, som en underjordisk vatten­ström som underminerar och löser upp den gamla tidsåldern tills denna till slut faller samman och Gud blir allt överallt.

Den nya skapelsen, som det talas om på flera håll i bibelns texter, med en ny himmel och en ny jord, är alltså inte nödvändigtvis en annan skapelse än den vi redan nu lever våra liv i. Den nya jorden är inte nödvändigtvis någon annan jord  än just den som vi lever på och som, inte minst så här i midsommartid, på så många sätt är så vacker och skön och blomstrande.

Den nya skapelsen är inte nödvändigtvis en annan skapelse eller en annan jord än den vi redan nu lever våra liv på, utan kan lika gärna vara just den här skapelsen och den här jorden, men så som den skulle te sig om allt och alla vore helt och hållet genomlysta av och öppna för Guds herravälde, dvs. genomlysta av och öppna för rättfärdigheten och rättvisan, friden och freden, och den frihet, glädje och gemenskap som förs av Gudsvinden som blåser vart den vill.

Därmed ligger det ändå också något sant i påstående att miraklet sker när människorna själva börjar dela med sig av sina matsäckar. Den nya tidsåldern, som bröt in i den gamla tidsåldern i och med Jesus, skulle enligt Nya testamentet, bäras och förvaltas av Jesu lärjungar och efterföljare – församlingen. Inte så att kyrkan är Guds rike, men den (läs: vi) har fått kallelsen att i världen vittna om riket ända fram till dess fulländning. Det gör Jesu lärjungar när de ger som gåva vad de fått som gåva (Matteusevangeliet 10:8), eller med Lukas beskrivning i Apostlagärningarna:

De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna […] De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt.
(Apostlagärningarna 2:41, 44)

”Ge dem något att äta, ni själva”, hade Jesus svarat lärjungarna när dessa påpekade för honom att folket som hade masat sig ut i ödemarken för att höra Jesus predika behövde få i sig något:

Ge dem något att äta, ni själva. Hur många bröd har ni? Gå och se efter.

Och även om vi ju självklart inte kan, som Jesus kunde enligt Nya testamentets berättelser, få bara fem bröd och två fiskar att räcka till mat åt tusentals, tror jag att den där uppmaningen från Jesus är allvarligt menad. ”Ge dem att äta, ni själva. Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” Det vill säga att det går att mätta världens befolkning, utan att vi för den skull behöver begå rovdrift på Guds skapelse, om vi bara kollar efter vad vi har för tillgångar, och fördelar dem på ett smart och rättvist sätt.

Men det är klart, vi kanske då inte samtidigt skulle ha råd med fullt så mycket lyxkonsumtion, och kanske inte med så stor vapenproduktion heller för den delen. Och det vore kanske tråkigt – eller inte.