”Ni fattar ingenting!”

”Ni fattar ingenting!”

Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 18 februari 2018
Predikan i gudstjänst för alla åldrar
Första söndagen i fastan: ”Prövningens stund”

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

(Hebreerbrevet 4:14–16)

Det var en gång ett barn. Och det här barnet tyckte att det fanns mycket som var kul – som att leka med kompisar och hitta på roliga grejer och åka på semester och massa saker. Men allt var ju inte kul förstås, och ibland tänkte det här barnet på sådana saker.

Det kunde vara sorgliga saker. Eller dumma saker. Eller läskiga saker – sådant som barnet kände sig oroligt för.

Ganska ofta var det på kvällen, när barnet skulle sova, som det kom att tänka på sådana där grejer. Och då gick det verkligen inte att sova!

Då var det liksom bara att gå upp och… gå på toa.

Och sedan gå upp igen och… dricka vatten.

Så gå upp igen… och gå på toa en gång till.

Men inget hjälpte.

De oroliga tankarna fanns där i huvudet ändå. Och så fick barnet ropa på sina föräldrar: ”Jag kan inte sova…”

Ofta var det alltså på kvällen efter läggdags som de dumma, läskiga eller oroliga tankarna snurrade i huvudet. Men nu var det morgon.

Men då var det ändå något som barnet tänkte på (jag vet inte riktigt vad det var, för det ville inte, eller vågade inte, berätta för någon annan. Jag vet alltså inte om det var något sorgligt. Eller om någon hade varit dum. Eller om barnet själv hade gjort något dumt som det nu tänkte på. Eller om det tänkte på något läskigt. Jag vet bara att det var något som barnet inte vågade berätta för någon annan  – för det trodde att ändå inte skulle fatta.)

Och barnet tänkte på det där jobbiga som ingen annan skulle fatta – och det orkade inte göra något annat än att tänkta på just det.

”Nu är frukosten klar – kom och ät.” Men barnet hade varken ork eller lust kvar till att gå och äta, utan satt kvar på sängkanten och tänkte och tänkte. – ”Men sitter du kvar på sängkanten? Du brukar ju alltid vara så snabb upp till frukost.”

Men barnet svarade inte, utan satt helt i sina egna tankar. – ”Men hur är det fatt?” – ”Ni fattar ingenting!”, svarade barnet. – ”Nähä, men nu måste du i alla fall få i dig en smörgås.”

Barnet tuggade väldigt långsamt på smörgåsen, samtidigt som de jobbiga tankarna snurrade i huvudet.

Och sedan – i skolan: Läraren pratade om vad de skulle göra den här dagen. Men barnet kunde inte lyssna, för det satt ju och tänkte på det där…

Och när alla andra barnen reste sig för att gå iväg och göra det som fröken hade sagt att de skulle göra, satt barnet kvar på sin stol. Det märkte inte ens att de andra barnen hade gått iväg.

”Men,” sa läraren, ”hur är det?” Då tittade barnet upp, och det var nästan att det skulle berätta vad det tänkte på. Men det vågade inte, utan sade bara: ”Du fattar ju ändå inget!”

Och på eftermiddagen, när barnet skulle leka med sina kompisar, gick det inte riktigt ens att leka, för barnet bara tänkte på det där.

”Men kom igen nu – vi ska ju leka!” Men då blängde barnet bara på kompisarna och fräste: ”Ni fattar ju ingenting!” Och så gick barnet hem istället.

Ibland tycker jag att det kan vara för mig som det var för det där barnet. Jag kan tänka på något – det kan vara något sorgligt, eller någon som har varit dum, eller jag som har varit dum. Eller det kan vara något läskigt, eller något jag längtar riktigt mycket efter – men som jag inte vågar berätta för någon annan. De skulle nog ändå inte förstå.

Och så snurrar den där tanken om och om och om igen i huvudet, och jag kan inte riktigt göra något annat.

Det är ju jättejobbigt när det är så. Men vad ska jag göra? Ingen annan skulle ju fatta. Och om jag berättade skulle de kanske skratta åt mig, eller bli arg på mig.

Och så blir jag liksom så ensam med den där tanken eller minnet eller längtan, och den blir så tung, så tung, så tung.

Och allt blir så tungt, så tungt, så tungt.

Men här i kyrkan brukar vi hjälpa varandra att komma ihåg att det finns en som alltid vet precis hur det är. Det finns någon som jag inte kan säga: ”Du fattar ju ingenting” till, för han fattar faktiskt.

Han fattar precis allt. Han känner varje tanke och varje känsla.

Vi läste ur bibeln om honom för några minuter sedan. Vi läste om en som ”har varit som vi men utan synd”. Det betyder ungefär att han har varit precis som vi, förutom att han aldrig har tappat bort sig själv.

Vem är det då?

Jo, det är Jesus.

Och då tänker jag så här:

Eftersom jag kan få tro – eller få hjälp här i kyrkan att tro – att Jesus redan har fattat; att han vet hur jag har det och vet vad jag tänker på utan att reta mig och skratta åt mig eller reta mig… Eftersom jag kan få tro (eller få hjälp här i kyrkan att tro) att det är så, då kan den tron (att Jesus redan vet och fattar) göra att det också bli lite lättare att prata också med någon av de andra som jag kanske skulle behöva prata med och berätta:

Jag kanske skulle behöva prata med föräldrar eller med en lärare eller någon annan som det faktiskt skulle vara bra att prata med, så att inte tankarna bara fortsätter att snurra runt och allt bara känns tyngre och tyngre och tyngre. För så ska vi inte behöva ha det!