Predikan: Domsöndagen

Predikan: Domsöndagen

Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan 25 november 2012.

Matteusevangeliet 25:31–46

 

Och det var i det samtalet som en av konfirmanderna frågade mig: ”Stefan, tror du att Hitler hamnar i helvetet?”.

Jag var tvungen att tänka en stund, men konfirmanden krävde ju ett svar – naturligtvis inte ett svar på hur det verkligen låg till, utan vad jag trodde. Och när jag tänkt en stund svarade jag: ”Jag hoppas att Hitler hamnar i helvetet, dvs. jag hoppas det utifrån vad jag vet om honom. Och utifrån det jag vet om Hitler vore det ett svek mot alla de människor som drabbades av hans fruktansvärda ondska att inte hoppas det. Jag hoppas det utifrån vad jag vet om Hitler – men Gud vet något mer”.

Och det är just det: att Gud antagligen vet något mer än vad jag vet. Gud vet antagligen något om den lille gossen Adolf, som precis som alla andra små oskyldiga barn är så långt från en diktator eller människoutrotare man kan tänka sig. Gud vet även om den lille pojken; den lille Adolf-parveln; det lilla barnet som tillhör himmelriket.

Läran om domen – en lära som människor i maktposition under historiens lopp har använt på de mest vidriga och utstuderade sätt för att hålla människor i schack; en lära som både präster och kungar har använt för att skrämma människor till lydnad – är bara meningsfull nerifrån. När den används uppifrån blir den inget annat än ännu ett förtryck. När den används uppifrån kommer den inte med något nytt utan – tvärtom – befäster bara status quo. När läran om domen används uppifrån passar den som hand i handske med de starkares förtryck av de svaga; med de rikas orättvisa mot de fattiga. Den ger bränsle åt de normer som de priviligerade alltid har satt upp. Kort sagt: den understöder just de gamla system som den var ämnad att störa och ifrågasätta.

Ska vi över huvud taget tala om det här med yttersta domen tror jag att det är bra att försöka förstå hur tron på den uppstod. Vi behöver helt enkelt ägna oss några ögonblick åt ett så torrt ämne som religionshistoria! För det var ju inte så att – ”plopp” – uppstod tron på den yttersta domen. Nej, den växte fram ur ett konkret sammanhang, för att hantera ett visst problem.

I de äldsta texterna i Bibeln finns det inte någon särskilt utvecklad tanke vare sig om ett liv efter detta eller om historiens slut. I den föreställningsvärld som författarna till de äldsta texterna i Bibeln delade var det liv Gud hade gett människan helt enkelt det liv hon levde här och nu. Och varje ny dag var en nåd och ett Guds under. När någon dog hette det att personen ”samlades hos sin fäder”. För några av bibelförfattarna betydde antagligen det där uttrycket att ”samlas hos sina fäder” inte mycket mer än att den döda begravdes i familjegraven, medan andra av författarna tänkte sig att det fanns en plats dit alla människor utan åtskillnad kom efter döden: sheol eller ”dödsriket”. Det var ett slags onaturlig skuggtillvaro.

Det fanns alltså lite olika tankar, men det gemensamma var ändå att det riktiga livet (det verkliga livet, det enda liv värt att kalla liv) var här och nu. Det hebreiska ordet för ”framtid” betyder egentligen ”avkomma”. Det var så man levde vidare: genom sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn. När Gud genom profeterna i Gamla testamentet lovar folket ”en framtid och ett hopp” så betyder det helt enkelt att släktet ska leva vidare.

Och Gud välsignade den gudfruktige och förbannade den ogudaktige. Och välsignelse var inte någon inre, ”andlig” känsla, utan något mycket konkret: goda skördar, stor familj, mat på bordet, ett långt och gott liv… Men dessa gamla hebreer var förstås inte dummare än att de upptäckte att det där inte riktigt stämde i praktiken. Det var sannerligen inte alltid de rättfärdiga som levde livets glada dagar i välsignelse. Många gånger var det ju precis tvärtom. Det var de som visste hur man utnyttjar människor som verkade klara sig bäst; de som hade de vassaste armbågarna och som inte tvekade att trampa på människor för att uppnå en högre position. Dessa rötägg levde sköna liv och fick efter långa år stilla somna in – utan att ha drabbats av den allra minsta förbannelse i livet. Istället var det de rättfärdigas liv som många gånger blev hårt och kort.

Och det är i denna orättvisa verklighet som tankarna på Herrens dag och en yttersta dom växer fram; att en dag ska Gud slå näven i bordet och säga: ”Nu får det vara nog!” Om det så krävdes att Gud först måste hämta upp alla från dödsriket igen så skulle Gud likväl till slut slå näven i bordet och säga: ”Nu får det vara nog!”. Läran om domen uppfanns inte av ett förtryckande, konservativt prästerskap för att hålla folk i schack. Tvärtom: den växer fram underifrån, bland de förtryckta – som ett evangelium, ett hoppets budskap, en källa till kraft som hjälper en att hålla fast vid sin värdighet som människa. Syftet med denna tro var alltså att hålla fast vid hoppet om de förtrycktas upprättelse. Det är möjligt att det finns kompletterande eller bättre sätt att hantera dessa problem idag, men vem är jag att säga till de förtryckta; till de förkastade, de instängda, de utblottade, de utnyttjade, de massakrerade: ”Hoppas inte på någon dom; hoppas inte på någon upprättelse, tro inte att du har Gud på din sida, tro inte ens att ni har nån makt alls på er sida!”? Ja, vem är jag att säga så?

Nu är ju jag själv kristen så det jag nu kommer att säga kanske jag egentligen inte ska uttala mig om: Jag tänker mig att Jesu berättelse om domen som vi har lyssnat till idag kan ha ett utmanande budskap till oss vare sig vi är religiösa eller inte; vare sig vi tror på Gud eller inte. För jag tänker mig att den utmanar oss att fundera över vilket samhälle vi vill se; att fundera över det och att leva som om ett sådant samhälle vore möjligt. Vilket samhälle vill jag verka för; och vad är jag beredd att göra för att se det samhället förverkligat?

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta; jag var törstig och ni gav mig att dricka?”
Är det viktigt för mig att inte en enda människa ska behöva gå och lägga sig med ekande tom mage eller torr strupe; att inte ett enda barn ska behöva dö av uttorkning?

”Jag var hemlös och ni gav mig husrum. Jag var naken och ni gav mig kläder.”
Vill jag nöja mig med att det finns människor i världen, och också i vår egen stad, som saknar de allra mest grundläggande skydd?

”Jag var sjuk och ni såg till mig? Jag satt i fängelse och ni besökte mig.”
Och finns det rentav rentav verkliga eller inbillade fängelsemurar som jag skulle kunna vara med att riva ner – om jag bara gitter?

Jonas Gardell skriver i en text så här (som jag har knyckt från Sveriges Kristna Råds material för kyrkornas globala vecka 2012):

När Kain dödade Abel,
en gång i skapelsens gryning,

ropade Gud till honom och sade:

”Var är din broder Abel?”

Och Kain ropade tillbaka till Gud:

”Skall jag taga vara på min broder?”

Svaret på Kains fråga är ja.

Ja, du ska ta vara på din broder.

Det är därför du är här.

Om någon fryser ska du klä honom.
Om någon är hungrig ska du ge honom mat.

Om någon är rädd ska du trösta

och ge honom en plats där

han kan vara trygg.

Det är just så enkelt

och just så svårt.

Den andre är en främling

liksom du.

Jag tänker mig att det i de orden – ”den andre är en främling, liksom du” – finns möjligheten och hoppet. Också jag är en främling som söker ett hem bortom hemlösheten och vilsenheten. Och också till min nakenhet och min törst kommer Kristus; kärleken som alltid vet något mer om mig, kärleken som pulserar också i mitt allra innersta djup – till och med i domen. Den dom som stavas ”upprättelse”.