Predikan: ”Drivkraften”

Predikan: ”Drivkraften”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 23 februari 2020
Fastlagssöndagen: Kärlekens väg

Dagens bibeltexter:
Höga visan 8:6–7; Psaltaren 86:5–11; Andra Korinthierbrevet 5:14–21; Markusevangeliet 10:32–45

 

Vad är din drivkraft i livet? Vad är det som motiverar dig att handla på ett visst sätt; att bete dig på ett visst sätt? På en sådan fråga gissar jag att de flesta av oss skulle svara att vi har många olika driv­krafter. Vi är ju komplexa varelser och drivs förstås av många olika motiv. En del av dessa motiv är vi säkert väl medvetna om, andra är kanske dolda och okända till och med för oss själva.

I en av dagens bibeltexter berättade aposteln Paulus om sin främsta drivkraft. Han skrev: ”Kristi kärlek lämnar mig inget val.”

Paulus skrev de här orden i ett av sina brev till den lilla kristna församlingen i staden Korinth. Paulus hade en gång grundat den församlingen, men nu hade några där börjat ifrågasätta honom. Det kan finns många goda skäl till att granska sina ledare och ifrågasätta deras ledarskap. Men här var orsaken till kritiken lite annorlunda än vad vi brukar vara vana vid.

Det fanns nämligen de som tyckte att Paulus hade en alltför ödmjuk stil. Han var helt enkelt inte tillräckligt mycket diva.

Och inte tyckte de att saken blev bättre av att Paulus inte ens tog betalt av för­sam­lingen för sina apostoliska tjänster, utan istället skrapade ihop till sitt levebröd på annat håll. Paulus var helt enkelt för alldaglig och för simpel och för enkel för deras smak.

De ville hellre låta sig bländas av starkare och glassigare ledare. De ville hellre tjusas av någon med framgång som kunde hålla imponerande tjusiga tal. Och om det är det som är kristen tro – styrka, framgång och vältalighet, då var Paulus i så fall en usel representant för denna tro.

Men i det här brevet som han skriver till dem påstår Paulus att evangeliets kraft är annorlunda. Ev­an­ge­liets kraft är att Guds härlighet inte bara finns i det storslagna och imponerande, utan att Guds härlighet har visat sig i svagheten – i en utblottad människa som lider och dör på ett kors. Paulus skriver: ”Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig”.

Och det är detta Paulus lever för: en Gud med en kärlek som inte värjer för det svåra; en Gud med en kärlek som inte sviker i det totala nederlaget och den yttersta svagheten; en Gud med en kärlek som orkar stå kvar när allt bara är skam.

För vad var en sådan avrättningsplats som Golgata, där nakna och sargade kroppar spikades upp för att dö under allmän beskådan, om inte en skam – likt så många andra skammens platser också i vår egen tid?

Men Gud var i Kristus – också där – och försonade världen med sig. Gud var i Kristus – även på en så oglamorös, gudlös och skamlig plats som Golgata. Och det är denna kärlek, som har visat sig i Jesus Kristus, som Paulus lever för.

Paulus berättar om vad som är hans drivkraft i livet; vad det är som motiverar honom att bete sig så som han gör. Hans drivkraft och motivation är: Kristi kärlek – inte Paulus kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till Paulus – och så skriver han: ”Kristi kärlek lämnar mig inget val.”.

Kristi kärlek gav honom inget annat val än att vara en så här medioker apostel istället för att försöka leva upp till allsköns orimliga för­vänt­ningar på hur en riktigt lyckad apostel skulle vara. Hans drivkraft (det som fick honom att handla på ett visst sätt, eller bete sig på ett visst sätt) var inte viljan att leva upp till allas förväntningar. Nej, hans drivkraft var att han visste sig vara älskad: älskad av Kristus.

Kristus älskade honom med evig kärlek. Därför behövde han inte hela tiden oroligt fundera på vad andra skulle tänka och tycka om honom så att han skulle passa in i en det ena än det andra fram­gångs­mönstret.

Vad är min drivkraft? Vad är det som får mig att ta mig upp ur sängen varje morgon? Vad är det som får mig att ta mig upp ur sängen även de dagar som jag vet kommer innebära tunga saker eller svåra beslut?

Är det kanske min förhoppning att jag åtminstone den här dagen ska vinna någons upp­skattning, att jag åtminstone den här dagen ska jag få någons – om inte kärlek – så åtminstone en gnutta respekt? Är det i så fall därför som det finns morgnar då det är med nöd och näppe jag över huvud taget kommer upp ur sängen?

Den alternativa drivkraft som Guds evangelium erbjuder oss är trons ord om att vi redan är älskade; att redan innan vi stiger upp på morgonen finns där en grund, en plattform, en botten som bär och som håller: Guds kärlek till oss; Guds kärlek i Jesus Kristus.

Den grunden har lagts där långt innan väckarklockan ringer. Den grunden har lagts där långt innan morgonångesten gör sig påmind. För den grunden är lagd i all evighet i Guds hjärta.

Och evangeliet är att det är på den grunden som vi får stiga upp och leva och verka i vår vardag. Och vår väg genom livet och världen och hela vägen hem till Guds nya Jerusalem har ingen annan stensättning än just den grunden: Kristi kärlek.

När Jesus och lärjungarna var på väg till Jerusalem sa han till dem: ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.”

Vad betyder det? Att de ska låta sig bli hunsade tills det inte längre finns något kvar av deras självkänsla och identitet? Jag tror inte det.

Jesus och lärjungarna var som sagt på väg upp till Jerusalem. Ju närmare de kom staden växte kanske lärjungarnas hopp om att väl där framme skulle Jesus en gång för alla krossa romarna som ockuperade deras land. Men istället för att tala om sig själv som den som har kommit för att trycka ner och förgöra så börjar han tala om sig själv som den som har kommit för att tjäna.

När Jesus nu säger till sina lärjungar att de ska tjäna varandra är det mot bakgrunden av att han, Jesus, först har betjänat dem. Lärjungarna kan vara frikostiga mot varandra och mot andra, inte för att de är duktigare eller bättre än några andra, utan för att de själv har mött Jesu frikostighet. Nu får de ge som gåva vad de har fått som gåva. Varken mer eller mindre.

Jesu nya bud lyder inte: ”Älska så kommer jag kanske att älska er; älska så kommer ni kanske få möta kärlek.” Nej, Jesu nya bud börjar med hans kärlek till oss: ”Älska varandra.” – Hurdå, och med vadå? – Jo: ”Såsom jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Alltså: ”Ge av den kärlek som ni har fått av mig. Ge som gåva vad ni har fått som gåva – varken mer eller mindre.”

Jag vet inte hur det är för dig, men själv har jag så oerhört lätt att lyssna till de andra rösterna – de som säger att jag inte duger om jag inte verkligen lyckas prestera något enastående, och kanske inte ens då. Jag vet inte hur det är för dig, men jag behöver i alla fall gång på gång åter hitta tillbaka till denna underbara, befriande tanke: Att det jag är och gör får jag vara och göra inte för att förtjäna kärlek och respekt, utan för att Kristus först har älskat mig.

Det är också för de stunderna och de dagarna (som för en del av oss kanske är de flesta stunderna och de flesta dagarna), då vi uppfattar oss själva som allt annat än älskade eller ens dugliga, som vi här i Jesu lärjungars gemenskap får säga till varandra: ”Du är älskad, du är älskad, du är älskad” – så att vi åtminstone någon gång också denna vecka ska fått påminna oss om den eviga sanningen.