Predikan: ”Följ med och se!”

Predikan: ”Följ med och se!”

Predikan av Eva Larsen i S:t Peters kyrka den 30 juni
Andra söndagen efter trefaldighet: Kallelsen till Guds rike

Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ”Där är Guds lamm.” De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?” Han sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen.Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ”Vi har funnit Messias” (det betyder Kristus).Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: ”Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas” (det betyder Petrus).

Nästa dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han Filippos. Han sade till honom: ”Följ mig!” Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos träffade Natanael och sade till honom: ”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Natanael sade: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Filippos svarade: ”Följ med och se!”

(Johannesevangeliet 1:35-46) 

När Jesus kallar sina första lärjungar ger han ingen stor programförklaring, utan han säger bara fyra ord: ”Följ med och se!”

Det börjar med att Johannes döparen pekar ut honom för sina lärjungar, och det räcker för att de ska lämna Johannes och följa Jesus. Jesus ser det och frågar vad de söker.

”Mästare, var bor du?” Och här kommer nyckeln till alla goda relationer.

Vill jag på djupet veta något om en annan människa räcker det inte med att höra vad som sägs om den personen. Det bästa är att lära känna personen, kanske rent av söka sig dit där den bor. För det som sker i ett möte är att det inte bara ökar förståelsen för den andre, utan det förvandlar också mig.

Läkaren och författaren Anders Hansen berättade i sitt sommarprat förra veckan om hur utbredd ensamheten är i Sverige idag. Många av de patienter han möter som lider av psykisk ohälsa gör det på grund av ensamhet. Detta trots att vi har så många kontakter på sociala medier. Men ord på en skärm räcker inte, säger han. Till äkta kommunikation hör också tonläge, ögonkontakt och kroppsspråk.

Samma sak är det egentligen med den kristna tron. Bibelordet kan väcka intresse, till och med beröra, men i gemenskap med andra får orden ”kropp”.

Så hur hittar vi hem till Gud?

Pilgrimsresor till heliga platser kan vara nog så intressanta, och det gör något med den som vandrar. För flera år sen läste jag Agneta Sjödins skildring av sin pilgrimsresa till Santiago de Compostella.

Under vandringen möter hon andra pilgrimer som kommer att betyda mycket för henne. De får skoskav och ont i knäna. Ibland längtar hon efter sällskap och ibland vill hon vara ensam med sina tankar. Hon gråter och hon skrattar. Hon ber till Gud om beskydd längs vägen och hon tackar för det hon är med om varje dag. Hon lever enkelt i härbärgen och en natt t o m på ett hårt golv. Hon tvättar sina kläder i handfat om kvällen och det som inte torkat till nästa dag fäster hon med säkerhetsnål på ryggsäcken så att det torkar när hon går.

När hon till slut når Santiago de Compostela och utför pilgrimens ritualer – inte för att hon måste, utan för att hon ville göra allt på riktigt – känner hon att hon omvandlats och blivit en ny människa. Hon ser på sig själv med nya ögon och kan t o m viska till sig själv: ”Älskade lilla barn”.

Det blev inte bara ett möte med Gud – och med andra människor – utan också ett möte med sig själv.

Naturligtvis bor Gud inte bara längs pilgrimsleden. Om vi ger oss iväg i tron på att Gud finns någon annanstans än där vi är, blir det en omväg.

De två lärjungar i bibeltexten som undrar var Jesus bor får ingen adress. Men de får en inbjudan: ”Följ med och se!”

Här börjar livet med Gud. All verklig kunskap om Gud bygger på det vi själva erfar. Tron föds ur hjärtat när Gud ger sig till känna för oss. Den troendes uppgift är därför inte att tala om för någon vad hon ska tro om Gud, utan att stödja henne i törsten efter Gud.

Hur ger sig Gud tillkänna i våra liv? Vad säger Gud till dig/mig? Det är så vi närmar oss Gud i andlig vägledning. Ingen annan kan ge svaret. Vi måste upptäcka det själva. Men andra kan hjälpa oss med färdriktningen, ge råd för att kunna urskilja Guds väg, och ge oss mod att följa vår längtan.

När Anden drar i våra hjärtan kan vi ibland känna att vi både vill och inte vill. Vi kanske upptäcker att det finns en längtan som vaknar på allvar. Men samtidigt något som håller tillbaka: Vad ska hända som jag följer, om jag låter mig dras med?

Nya erfarenheter innebär alltid ett slags uppbrott. Precis som Jesus sa till Nikodemos under deras nattliga samtal är det så här: Att låta sig dras av Anden är alltid en slags födelse, och en födelse är alltid en förlust av något. Innan så vet du vad du har och vem du är, men du vet inte vem du kommer att bli – om du följer Andens röst.

Vi kan aldrig i förväg räkna ut hur Gud kommer att ge sig till känna för oss. Anden är en stor överraskning. Vi tror att Anden bara är på ett visst ställe, men Anden finns överallt. Det andliga livet är inte begränsat till det inre livet.

”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa. Men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far” (Joh 3:8).

Allt mänskligt utgör en kontaktyta för mötet med Gud. Att Gud blir människa innebär att han möter oss i det mänskliga. Inget är främmande för Gud. Han vet och kan möta oss precis där vi är.

Det är i våra upplevelser och känslor Gud ger sig till känna för oss, inte i en andlighet bortanför.

Kanske minns du hur Gud en gång kallade dig och undrar vart glöden tog vägen. Kanske längtar du tillbaka till platsen då du så tydligt kunde urskilja orden: ”Följ mig!”

Kan han kalla oss på nytt? Jag tror det. Det kan ske på olika sätt. Gud har stor fantasi och möter dig på ett personligt vis. Ibland vill Gud väcka oss. Peter Halldorf skriver i sin bok Helig rot vad som sker när vi ”tappar” tron. Det är inte så att vi nödvändigtvis förlorar tron. Det som sker är att tron inte längre präglar våra liv. Den finns kvar under ytan, men har inte längre något att göra med det vi ser och upplever i våra liv. Vi uppfattar inte längre Guds röst.

Det kan ha olika orsaker. Vi lever i ett ständigt brus av ljud. Det är många som ropar på oss. Reklamen på TV, löpsedlar på stan, försäljare som ringer hem till oss, för att inte tala om alla aviseringarna som ständigt plingar till i våra mobiltelefoner. Det finns snart ingen fredad zon kvar. Hur ska vi då kunna urskilja Guds röst bland alla som ropar på oss?

Gud talar på många olika sätt. I Bibeln, i bönestunden, i det förtroliga samtalet med en annan människa. Men också genom det du är med om i ditt vanliga liv. Genom dina känslor. I allt det du är med om finns en kontaktyta till Gud.

Men det som är avgörande är att ta sig tid att lyssna och reflektera över hur Gud talar till oss genom det som sker. Att höra Guds röst fordrar ensamhet, tystnad och stillhet. Där det förtroliga samtalet kan ske då du frågar Gud hur han var närvarande i det du var med om idag.

Och i det ögonblick av stillhet du ger Gud, uppenbarar Gud inte bara något av sig själv utan gör också något med dig.

Gud ser vårt sökande efter vägledning i livet och vänder sig mot oss och frågar vad vi vill. Vår fråga kan vara ”Var bor du Herre?” eller med andra ord: Var i mitt ibland trassliga liv kan jag urskilja din närvaro?

Då svarar Gud: Följ med så ska jag visa dig hur du kan urskilja min närvaro i det som är ditt liv.

Har du vänner som brottas med dessa frågor? Då kan lärjungen Andreas vara en förebild. Han tog med sin bror till Jesus. Och det var han som tog med den unge pojken med matsäcken till Jesus. Vi kan ta med våra vänner till Jesus. Hjälpa dem att upptäcka Gud i det som sker. Vi som går bredvid måste också leva i överlåtelse, vilket handlar om att lita på att Gud verkar genom det som sker. Och låta det ta den tid Gud avser. Andlig vänskap: Att hjälpa den andre att se Guds närvaro i sitt liv.

Jag är glad för Natanaels fråga: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Denna avkrok, detta sidospår i tillvaron. Ja, var vi än befinner oss på livets väg finns det något gott.

Och till sist: Vem blir jag om jag följer Jesus? Mer mig själv. Mindre och mindre den jag inte vill vara, mer och mer den jag vill vara. Vår vilja är ofta den väg Gud ger sig tillkänna genom. Vad vill ni? Det var den fråga han ställde lärjungarna som följde efter honom.

Att följa Jesus är att söka Gud i sitt hjärtas längtan. Var i din längtan bor Gud? Fortsätt så, tills du urskiljer rösten som säger: Följ mig.