Predikan: ”Förändring – med besked!”

Predikan: ”Förändring – med besked!”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 8 september 2019
Tolfte söndagen efter trefaldighet: Friheten i Kristus

 

Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: ”Så säger Herren: Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva.” Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad: ”Herre, tänk på att jag troget och av hela mitt hjärta har hållit mig till dig. Jag har gjort det som är gott i dina ögon.” Och han grät häftigt. Herrens ord kom till Jesaja: ”Gå och säg till Hiskia: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tårar. Jag lägger ytterligare femton år till ditt liv, och jag skall rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand, ja, jag skall värna denna stad.”
(Jesaja 38:1–6)

 

Gud håller sina löften,
kärleksfull i allt han gör.
Herren stöder dem som vacklar,
han rätar krökta ryggar.
Allas ögon är vända mot dig,
och du ger dem föda i rätt tid.
Du öppnar din hand
och stillar allt levandes hunger.
Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar,
kärleksfull i allt han gör.
Herren är nära alla som ropar,
alla som av hjärtat ropar till honom.
(Psaltaren 145:13b–18)

 

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.
(Romarbrevet 8:18–23)

 

En gång undervisade Jesus i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.
(Lukasevangeliet 13:10–17)

 

”Se om ditt hus” Det är profeten Jesaja som kommer med denna uppmaning till Hiskia som var kung över Juda rike i sekelskiftet 7-600 f. Kr. Hiskia var en av de ytterst få kungar som fick ett positivt betyg av bibelns författare. De flesta av Judas och Israels kungar fick bottenbetyg – med några få, ytterst få undantag. Hiskia är ett av de undantagen, och han beskrivs dessutom som en reformator av stora mått.

Men i dagens gammaltestamentliga läsning hörde vi hur profeten Jesaja kommer in till kung Hiskia, som har blivit sjuk, och säger att Hiskia kommer att dö, och att det är därför är angeläget att kungen ser om sitt hus; att han ordnar det som behöver ordnas i det kungliga hushållet medan han fortfarande är i livet.

Nu fortsätter berättelsen om Hiskia i och för sig med att den dödliga sjukdomen gav vika. Hiskia blev frisk och fri från sin sjukdom och fick regera många år till. Men när Jesaja kommer in till kungen och säger att det är angeläget att kungen ser om sitt hus, eftersom han ligger för döden, vet ju varken kungen eller profeten att kungen kommer att bli frisk. Och jag tänkte att vi skulle stanna till en stund vid det kritiska ögonblicket.

På ett mer eller mindre påträngande sätt; på ett mer eller mindre brutalt sätt har vi, gissar jag, alla erfarenheter av att våra liv åtminstone någon gång eller på något sätt ställts på ända. Fram till dess har livet – så tänker vi det kanske åtminstone – rullat på. Lite jämna och ojämna plågor i största allmänhet, men på det hela taget har det ändå rullat på. Vi har haft våra rutiner och lite lagom koll på läget. Och så slår det plötsligt ner, obarmhärtigt och obevekligt: Beskedet!

Vad det nu kan vara; men beskedet som slår ner som en bomb; beskedet som bryter sig in i våra liv, helt hänsynslöst, rätt in i våra oskyddade liv som fram till dess mest hade rullat på; beskedet som bryter in i våra annars så vanliga, vardagliga rutiner. Och fullständigt slår sönder våra trygga, givna ramar.

Vad det nu kan vara för ett besked… Det skulle ju kanna vara partnern som plötsligt (så upplever vi det i alla fall, fast att vi kanske skulle ha kunnat ana; eller så hade vi inte kunnat ana…) säger att hen vill skiljas.

Eller det kan handla om vårt barn, som vi föreställt oss har det bra i skolan, men så kommer mejlet eller telefonsamtalet från skolan som tvingar oss att omvärdera hela vår uppfattning om den saken.

Eller det kan vara det svindlande ögonblick då det går upp för en att ens livskamrat har varit otrogen.

Eller det kan vara den punkt bortom återvändo; det ögonblick av kall insikt då man inte längre kan förneka sin egen otrohet mot en annan människa eller mot sina principer – det som man fram till den punkten, fram till det ögonblicket, har försökt bortförklara till och med för sig själv.

Eller det kan vara upptäckten när man sätter nyckeln i dörren efter semesterresan och upptäcker – inbrottet!

Eller vännen, som vi känt så många år och tänkt att vi vet allt om, och så en kväll berättar hen för en att….

Eller det ödesdigra läkarbeskedet…

Ja, jag gissar att vi alla har erfarenheter av att våra liv genom ett sådant här besked, eller plötslig insikt, ställts på ända; som när ett golv rycks bort från våra fötter och vi förlorar fotfästet helt.

”Hiskia, se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva.”

Och när vi drabbas av sådana chockartade besked reagerar vi människor olika – och det här är inget att moralisera över; vi får bara konstatera att vi reagerar olika.

Antingen kan det vara så att vi ganska mekaniskt håller fast vid våra rutiner ännu mer noggrant än tidigare.

Eller så kan det ju vara så att vi blir helt apatiska; ingenting spelar längre någon roll och vi ser ingen mening att engagera i oss någonting – kanske inte ens mening att stiga upp ur sängen på morgnarna.

Eller så kanske vi genomgår en perspektivförändring. Där sådant som tidigare inte har varit så viktigt för oss, blir med ens oerhört angeläget; och sådant som tidigare har upptagit vårt intresse och engagemang liksom bleknar bort från vårt intressefält. Och ibland är det kanske så för oss, att vi går igenom alla de här tre olika förhållningssätten, som olika faser. Kanske först apati; sedan nästan ett maniskt upprätthållande av rutinerna; och sedan kanske omvärderingen om vad för oss som är viktigt nu¸och vad som inte är viktigt.

Jag vet ju förstås inte vad som exakt låg i profeten Jesajas ord när han gick in till kung Hiskia för att ge beskedet om att kungen låg för döden och samtidigt uppmanade kungen att se om sitt hus. Om det mest handlade om att Hiskia skulle göra de nödvändiga formella arrangemang som behövdes för att Juda riket skulle kunna regeras även efter Hiskias bortgång; eller om det handlade om något annat – att ta tid med sin son, kronprinsen Manasse – se till att de fick en bra sista tid tillsammans; umgås; lära känna varandra ännu bättre och djupare – far och son. Ta igen missad tid medan tid ännu finns.

Nej, jag vet förstås inte. Kanske Jesaja mest tänkte på den formella, politiska delen av tronskiftet. Jag vet inte. Eller så kanske profeten helt enkelt överlät åt Hiskia att själv tolka den uppmaningen: ”Se om ditt hus!” …överlät åt Hiskia att tolka, utifrån detta att han nu visste att han snart skulle dö, vad det utifrån den vetskapen betydde för honom att se över sitt hus.

Senast du fick ta emot ett livsomvälvande besked av det här slaget; av den här digniteten – vad hände med dig då? Blev du apatisk? Blev du ännu noggrannare med invanda rutiner? Eller genomgick du en perspektivförändring, där sådant som du inte tidigare prioriterat blev väldigt viktigt för dig, medan sådant som brukar uppta din tid och ditt engagemang förlorade sin vikt? Ta gärna en liten stund just nu och fundera på det.

……….

 

De gånger då ett sådant här kraftigt besked leder till att man gör en perspektivförändring, skulle vi ju faktiskt kunna beskriva som ett slags frihet – även om när vi befinner oss i det är kanske det sista vi skulle göra är att kalla det för frihet, eftersom man ju snarare skulle säga att man är fånge i omständigheter som man själv inte kan råda över. Och i den mån man ändå skulle kalla det för en frihet är det i så fall en frihet som man där och då önskar att man hade varit utan.

Men det är väl ändå så att det i det sammanhanget uppstår en frihet; att man så att säga stiger ut ur – eller tvingas stiga ut ur – alla vanliga borden och måsten. Ramarna eller gränserna upphör, eller blir åtminstone inte så absoluta. Det ödesdigra beskedet har förändrat landskapet, eller åtminstone förändrat hur man betraktar landskapet; vad man ser av det, så att det inte är någon idé eller inte känns meningsfullt att försöka orientera sig med hjälp av den tidigare kartan. Så man ritar en ny för sig själv. Efter ett tag kanske man återgår till den gamla kartan igen, men för stunden ritar man en ny, som bättre återspeglar landskapet som man uppfattar det just nu.

Det är friheten att få omvärdera. Jag tänker till exempel på de intervjuer som gjorts med människor som har legat för döden – det är ytterst få personer i sådana intervjuer som säger att de ångrar att de under sin livstid arbetade för lite; däremot finns det en del som ångrar att de inte hade tagit mer tid till att umgås med nära och kära.

Nu har jag uppehållit mig kring det här med beskeden som slår sönder; de ödesdigra beskeden. Men som kyrka har vi ju även ett annat stort besked att förmedla – ett som är minst lika kraftfullt och minst lika omvälvande och livsförändrande som de mörka beskeden. Eller ännu kraftigare. Ja, ännu kraftigare!

Det är ett besked som inte behöver väja för eller trängas bort av eller förneka de svåra, mörka beskeden, utan kan omsluta också dessa i nåd, barmhärtighet och varaktig frid – så kraftfullt så att Paulus kan skriva: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”.

Det beskedet heter evangeliet, eller på ren svenska: ”det goda budskapet”. Det är ett besked som inte bara är ord som kan uttalas och höras, eller ord som kan skrivas på ett papper eller i ett mejl. Det är ett besked som är så verksamt och så livskraftigt att det antagit kropp; har blivit människa som rört sig bland oss människor. Det är ett besked som bokstavligen har iklätt sig kött och blod i Jesus från Nasaret.

Och detta besked steg en lördagsmorgon in i en synagoga. Det steg in i en samlingslokal någonstans. Och evangelisten Lukas, som har berättat om det hela, är så där lite lagom diffus kring exakt var denna samlingslokal låg, så att det egentligen kan vara vilket hus som helst och var som helst som människor är samlade. Men detta besked steg alltså in en lördagsmorgon i en samlingslokal någonstans. Och detta besked förändrade – förändrade totalt – livet för en av sjukdom plågad människa.

Men detta besked var inte bara ett besked till henne som där och då blev fri från sin ryggsjukdom; Jesus var ett livsomvälvande besked till alla som var där i synagogan; också till synagogföreståndaren.

Och om det besked som profeten Jesaja hade kommit med till kung Hiskia hade varit ett besked om sjukdom och död, medan det besked som i och genom Jesus från Nasaret kom till dem som var samlade i synagogan (och då också till synagogföreståndaren) var ett besked om liv och hälsa, hade båda beskeden ändå det gemensamt att de innehöll en mer eller mindre explicit uppmaning eller en inbjudan att se om sitt hus.

Jesus vill befria synagogföreståndaren till att se på de människor han hade där i sitt hus, där i sin synagoga, på ett nytt sätt – eller kanske rentav överhuvudtaget se dem.

Jesus vill befria synagogföreståndaren till perspektivförändring. Jesus vill befria synagogföreståndaren till att se att den där tidigare krokryggiga människan, som föreståndaren under alla dessa år ju knappt hade lagt märke till eller sett (vilket är märkligt för så hiskeligt stor kan den där gudstjänstfirande församlingen i synagogan ändå inte ha varit, men ändå), är något mer än sin sjukdom.

Jesus vill befria synagogföreståndaren till att se att hon inte är sin sjukdom, utan att hon är minst lika mycket ett löftets barn som han själv. Hon är en Abrahams dotter som behöver mötas med samma öppenhet och värdighet som alla löftets barn.

Ett sådant besked kan vara nog så omvälvande. Det kan rentav ta emot – detta att få bli (som det heter i en psalm i vår psalmbok) ”fri att älska och tjäna dem som du möter, Jesus som bor i dem”.

Och aposteln Paulus hintar i sitt brev till de kristna i Rom; att detta besked (dvs. evangeliet, som Paulus kallar en Guds kraft till frälsning och som har tagit synlig och kroppslig gestalt i Jesus Kristus) vill befria oss till att inte bara älska och tjäna de människor vi möter, utan befria oss att se vår samhörighet med hela skapelsen; med allt som har funnits, som finns och som kommer att finnas.

Och i den friheten finns det, tror jag (eller vill tro eller vill få hjälp att tro) också utrymme och plats för gråten och ropet, tillsammans med hela skapelsen, efter den fullkomliga befrielsen som vi ännu väntar, hoppas och längtar efter.