Predikan: ”Gudsrikesvisionen”

Predikan: ”Gudsrikesvisionen”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 29 september 2019
Den helige Mikaels dag: ”Änglarna”

Daniel 10:15–19
Daniel berättar om en syn: Me­dan mannen som såg ut som en människa ta­la­de så till mig stod jag stum, med nerböjt an­sik­te. Något som tyck­tes va­ra en människo­hand rörde då vid mi­na läppar. Jag öpp­na­de mun­nen och sa­de till ho­nom som stod där mitt emot mig: ”Her­re, sy­nen var så plågsam att jag in­te har någon styr­ka kvar. Hur skul­le jag, din ödmju­ke tjäna­re, kun­na ta­la med en sådan som du? Mi­na kraf­ter är slut och jag kan in­te läng­re an­das.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styr­ka. ”Var in­te rädd, du högt äls­ka­de”, sa­de han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!”

Psaltaren 103:19–22
Her­ren har rest sin tron i him­len,
allt är un­der­lagt hans välde.
Lo­va Her­ren, ni hans äng­lar,
star­ka hjältar, som gör vad han be­fallt!
Lo­va Her­ren, he­la hans härska­ra,
ni som tjänar ho­nom och gör hans vil­ja!
Lo­va Her­ren, al­la hans verk,
öve­rallt i hans välde!
Lo­va Her­ren, min själ!

Uppenbarelseboken 12:7–12
Det blev en strid i him­len: Mi­kael och hans äng­lar gav sig i strid med dra­ken. Och dra­ken och hans äng­lar stred, men han över­man­na­des och det fanns in­te mer någon plats för dem i him­len. Och han, den sto­ra dra­ken, or­men från ur­ti­den, han som kal­las Djävul och Sa­tan, han som förför he­la värl­den, han störta­des ner på jor­den och hans äng­lar störta­des ner med ho­nom. Och jag hörde en stark röst i him­len säga: ”Nu finns fräls­ning­en och kraf­ten och ri­ket hos vår Gud och mak­ten hos hans smor­de. Ty våra bröders an­kla­ga­re har störtats ner, han som an­kla­ga­de dem inför vår Gud både dag och natt. De har be­seg­rat ho­nom ge­nom Lam­mets blod och ge­nom sitt vitt­nesbörds ord. De äls­ka­de in­te sitt liv mer än att de kun­de gå i döden. Jub­la därför, ni him­lar och ni som bor i dem. Men ve över jor­den och ha­vet: djävu­len har sti­git ner till er, och hans ra­se­ri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

 

Den bibeltext som är föreslagen som evangelieläsning idag på Mikaelidagen om änglarna, är Matteusevangeliet 18:7–10. Men jag tänkte att vi skulle börja läsningen några verser tidigare, så som dagens läsning började i den gamla psalmboken. Så vi läser från vers 1 i Matteusevangeliets artonde kapitel:

Lärjungarna kom fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.

Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.”

En kan ju verkligen fundera på Mikaelidagens föreslagna bibeltexter: Om Daniel som i en syn uppfattade någonting som han tyckte såg ut som en människohand som rörde vid honom för att ge honom styrka att orka leva. Eller ur Johannes uppenbarelse om ärkeängeln Mikaels strid med urtidsdraken satan. Eller Jesu undervisning enligt Matteusevangeliet om förförelse, självstympning, änglar och helvetets eld.

Det känns ju som ren och skär fantasy. Här kommer vi till kyrkan med förhoppningen om att vi ska få lite kraft och rentav lite handfasta råd inför den kommande veckan, och så blir vi serverade något som påminner om ett hopkok av Game of Thrones och Sagan om ringen. Så långt från vår egen verklighet vi kan komma!

Eller så rör sig de här texterna inte så hiskeligt långt bort från vår egen verklighet; vår vardag; våra liv, som det först kanske verkar. Nej, kanske rör sig de här texterna närmar vår egen verklighet än vad vi först ser – men de gör det med hjälp av fantasins bildspråk och uttryckssätt.

Jag vet inte om Jesus under sin levnad här på jorden tänkte sig att det verkligen fanns ett brinnande helvete på riktigt. Det är väl i och för sig ganska troligt att han faktiskt gjorde det, med tanke på den tid och det sammanhang han levde i. Men vi vet ju inte, eller om han mest anknöt till de tankar och föreställningar som var vanliga och gångbara vid den här tiden.

Och jag vet inte heller om Jesus under sin levnad på jorden verkligen tänkte sig att det fanns en hierarki av olika andevarelser som kunde delas in i olika klasser och grader, och där de största och mäktigaste av dessa andevarelser stod närmast tronen hos den himmelska Guden, så att dessa, de främsta och förnämsta andarna, alltid såg Guds ansikte. Vi kan ju inte veta om Jesus tänkte att det verkligen förhöll sig så, eller om han här mest anknöt till mer eller mindre vedertagna tankegångar i sin samtid om hur kosmos var ordnat.

Vi kan ju inte veta det, och vi kanske kan lämna det därhän (i alla fall just nu), för Jesu ärende i dagens evangelieläsning är inte i första hand att undervisa om vare sig om helvete eller änglahierarkier. Ärendet gäller något mycket mer jordnära; något mycket mer alldagligt. Må vara att Jesus använder sig av sin samtids hela föreställningsvärld, som kanske också var den föreställningsvärld som Jesus delade under sitt jordeliv i antikens Israel. Han använder sin samtids föreställningsvärld och språk, men han gör det för att framföra sitt ärende. Och jag tänker att det ärendet kan vara viktigt och angeläget också för oss idag – vad och hur vi än sedan tror och tänker om ett brinnande Gehenna eller om mäktiga andevarelser inför Guds tron.

Nu kanske någon här tänker att jag försöker bortförklara och släta över det allvarliga i texten. Men det allvarliga i denna text handlar inte så mycket om huruvida det finns ett helvete eller inte; eller om vi tror på änglar eller inte. Det var också av den anledningen som jag tyckte att det fanns en vits med att läsa den föreslagna bibeltexten i sitt sammanhang, och därmed ett lite längre stycke än vad som är tryckt i psalmboken; för att textsammanhanget ger nycklar till att förstå vad frågan gäller, och vad som egentligen står på spel.

Och det handlar då inte i första hand om helvetet eller om änglar. Nej, det handlar om barnen – och om dem av oss som på ett eller annat sätt är som barn, dvs. värnlösa och utsatta. Även vi som inte längre är barn kan ju från tid till tid i det avseendet dela barnens livsvillkor; vi kan befinna oss i livssituationer där vi står värnlösa och är utsatta.

I centrum för Jesu hela förkunnelse i Nya testamentet står Guds rike – eller som det ofta kallas i Matteusevangeliet: himmelriket. Guds rike/himmelriket är varje situation där Gud regerar; varje situation som ligger i linje med Guds vilja. Hur det riket är beskaffat hänger ju då självklart samman med vad Gud är. Om Gud är en kall despot är alltså Guds välde kallt och despotiskt.

Personligen tror jag inte att Gud är en kall despot, och alltså tror jag inte heller att Guds välde är sådant. Men om Gud istället är den fullkomliga essensen av det vi kallar liv, kärlek, frihet och gemenskap, i så fall är Guds herravälde (alltså det välde som i Matteusevangeliet kallas ”himmelriket”) alla former av sant liv, kärlek, frihet och gemenskap, i så fall är himmelriket varje plats, varje tid och varje situation där varje människa, varje varelse och varje ting är i sin fulla potential – och samtidigt är det på ett sådant sätt så att allt och alla kan vara i total harmoni med varandra.

Jag tänker mig att det är ingenting mindre än det vi ber om varje gång vi läser Fader Vår:

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen.

Det är en bön att även jorden ska bli himmelrike – inte nödvändigtvis att jorden ska förvandlas till en plats där vi dagarna i ända dansar omkring i vita särkar med harpor i händerna, utan att jorden ska bli himmelrike på ett sådant sätt som just jorden skulle kunna vara himmelrike på. Alltså en jord där varje människa, varje varelse och varje ting är i sin fulla potential och samtidigt är i harmoni med allt annat – i liv, kärlek, frihet och gemenskap med allt.

I vår visserligen vackra men ändå halvdana värld verkar ett sådant tillstånd vara en omöjlighet. Men det är likväl det målet som det kristna evangeliet inbjuder oss att ha i sikte, och att inte tumma på den visionen: En jord där varje människa, varje varelse och varje ting är i sin fulla potential och samtidigt i harmoni med allt annat.

Att inte tumma på den visionen. Det är där någonstans jag tror att vi ska förstå Jesu makabra ord att om ditt öga förleder dig så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är en varning att börja flacka med blicken och börja tumma på den visionen.

I de mest skarpa ordalag varnar Jesus sina lärjungar för att låta sig förföras och att förföra andra. Men vad är det för ett slags förförelse Jesus då varnar för? Jag tror att den förförelse Jesus varnar för är att förledas bort från Guds rike. Alltså att förledas bort från hoppet om att varje människa, varje varelse och varje ting ska få vara i sin fulla potential och samtidigt i harmoni med allt annat – i liv, kärlek, frihet och gemenskap med allt.

Att förledas bort från detta är att låta blicken fastna vid något annat än visionen om Guds rike – och genom att förleda inte minst de redan utsatta till att få dem att tro att de inte är inkluderade i Gudsrikesvisionen – de mest utsatta, de mest värnlösa, de som är i störst behov av en trygg och säker gemenskap. För det är just sådana som Jesus i Matteusevangeliet kallar för ”dessa mina minsta” och ”de som är som barn”.

Att förleda dem som är som barn, är att få de mest utsatta, de mest värnlösa och de som är i störst behov av en trygg och säker gemenskap till att tro att de inte har någon plats i det rike som är kärlek, gemenskap och trygghet – en trygg gemenskap som (åtminstone enligt Matteusevangeliet) borde få konkret, tydligt och äkta uttryck redan här i tiden i Jesu egen lärjungaskara, församlingen.

Men hur förleder man dessa de minsta bort från Guds rike? Jo, helt enkelt genom att förakta dem! Man förleder dessa de minsta genom att förakta dem på ett sådant sätt att de kanske rentav börjar förakta sig själva. Man förleder dem genom att få dem att tro på lögnen om att de inte har plats och rum i den gemenskap som just de är mest i behov av. Man får dem att tro att deras anklagare som anklagat dem dag och natt inte alls har störtats ner; och att frälsningen och kraften och riket inte alls finns hos Gud och hans smorde Jesus Kristus, som är barnens vän.

I vår tid är tanken på hierarkier något som många av oss tar avstånd ifrån. Men i dagens evangelium påstår Jesus att i Guds herravälde/ himmelriket finns det faktiskt en hierarki. Men det är den totalt uppochnervända hierarkin.

I himmelrikets hierarki har nämligen den som är mest värnlös högsta prioritet. I Gudsrikets hierarki är det den som så att säga verkar vara minst betydelsefull, eller minst ”nyttig”, som styr agendan. I Gudsrikets hierarki tas störst hänsyn till den som är mest värnlös; den som är mest utsatt; den som är rättslös; den som inte har någon myndighet eller talan; den vars mänskliga status ifrågasätts.

För just så låg var annars barnens ställning i det samhälle Jesus verkade: de ägde inga rättigheter, de hade ingen myndighet; de ansågs knappt ens vara människor.

Vilka grupper i vårt samhälle och i vår värld är det som blir borträknade på det sättet idag? På Jesu tid var det bland annat barnen, men även kvinnor, slavar – och många av Jesu lärjungar, eftersom Jesu lärjungar hade brutit med samhällsnormen i den skam-/hederskultur som rådde.

Så vilka grupper i vårt samhälle och i vår värld, i vår tid är det som blir borträknade, åsidosatta eller exkluderade? Ta gärna en stund och fundera på den frågan!

Ja vilka grupper i vårt samhälle och i vår värld, i vår tid är det som blir borträknade, åsidosatta eller exkluderade? Jag tror att det är viktigt och angeläget – inte minst för oss som kallar oss församling – att ha det klart för sig, för det är just dessa grupper som evangeliet utmanar oss att sätta främst.

Jesu radikala budskap är att dessas änglar alltid skådar Guds ansikte. Alltså barnens änglar – och änglarna för dem som är som barn; änglarna för dem som är lika värnlösa och utsatta som barnen var vid den här tiden, och ännu är i många delar av världen – det är de änglarna som alltid skådar Guds ansikte, säger Jesus. Och när Jesus säger så tänker han knappast på några rosenkindade bokmärkesänglar med glitter på, utan om universums allra heligaste och mäktigaste krafter.

Enligt dåtidens änglaläror fanns det alltså en hierarki av andliga väsen – en änglahierarki. Man tänkte sig att det fanns keruber och serafer. Det fanns ärkeänglar som Mikael, Gabriel och Rafael, och det fanns olika klasser av andemakter. Det fanns särskilda änglar över stater och nationer; över stjärnor och planeter. Och alla dessa andemakter var rangordnade på ett sådant sätt att endast de absolut främsta och mest vördnadsvärda andarna fick komma helt nära Guds tron och skåda Gud själv.

Det är mot bakgrund av en sådan kosmologi; det är mot bakgrund av en sådan syn på tillvarons mysterier, som Jesus säger om barnen och dem som är som barn:

Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Det här Jesusordet säger en hel del om Guds rike, Guds herravälde. Det säger en hel del om det rikets förutsättningar, perspektiv och prioriteringar. Det säger en hel del om det rike vi ber om i vårt Fadervår ska komma.

Både Jesusordet om barnens änglar och bönen till vår Fader står i Matteusevangeliet. Det är samma bibelbok som berättar om kung Herodes massaker på barnen i Betlehem – som ett exempel bland tusentals exempel på den kalla despotin, där de som är mest utsatta och värnlösa (som barnen) sviks av det samhälle och den vuxenvärld som borde stödja, lyfta och värna. De sviks i sin allra största utsatthet. Berättelsen om kung Herodes massaker på barnen är ett exempel bland tusentals exempel där samhällets blick för barnens bästa redan har dött eller får stå tillbaka för helt andra principer om egen bekvämlighet och snödd vinning. Det är den beräknande despotin. Den som kalkylerar med människors liv för att själv kamma hem vinsten.

Men det är en kortsiktig vinst, för (om vi får tro Jesus) går ett sådant samhälle, som ytterligare förminskar och trycker ner dem som borde lyftas och skapa förutsättningar för livsutrymme… Ett sådant samhälle, en sådan organisation och (till och med) en sådan kyrka går åt helvete. Det vill säga: ett sådant samhälle bär iväg mot den totala motsatsen av det som Guds herravälde, himmelriket, handlar om. Och det kusliga är att det på sin breda väg mot förödelsen lyckas dra med mig så många i fallet. Kung Herodes utfärdade visserligen ensam befallningen om massakern, men det var hans otaliga knektar som utförde den. Kanske tänkte de att de bara lydde order. Eller så hade de redan slutat att tänka.

Men vi får inte sluta tänka! Istället får vi uppmuntra varandra och hålla visionen om Guds rike levande – i bön och i tjänst; i lovsång och i praktisk handling; i våra attityder och i våra små och stora beslut – som enskilda Jesuslärjungar var och en, och som kristen gemenskap; som församling och kyrka. Självklart kommer vi att schabbla och tappa fokus minst tusen gånger; men då får vi hjälpa varandra upp på banan igen – jag tänker mig att det är det som är att vara kyrka; församling. Så får vi tillsammans med änglarna lova Herren överallt i hans välde – himmelriket som aldrig är längre bort än våra händers rörelser, våra ögons blickar, vårt hjärta och vår själ.

 

Lova Herren överallt i hans välde.
Lova Herren, min själ!