Predikan: ”När det inte blev som planerat”

Predikan: ”När det inte blev som planerat”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 22 mars 2020
Jungfru Marie bebådelsedag: ”Guds mäktiga verk”

 

Sonen är den osyn­li­ge Gu­dens av­bild, den förstfödde i he­la ska­pel­sen, ty i ho­nom ska­pa­des allt i him­len och på jor­den, syn­ligt och osyn­ligt, tro­ner och her­ravälden, härs­ka­re och mak­ter; allt är ska­pat ge­nom ho­nom och till ho­nom. Han finns före all­ting, och all­ting hålls sam­man i ho­nom. Och han är hu­vu­det för krop­pen, för kyr­kan, han som är be­gyn­nel­sen, förstfödd från de döda till att öve­rallt va­ra den främs­te, ty Gud be­slöt att låta all full­het bo i ho­nom och att ge­nom hans blod på kor­set stif­ta fred och förso­na allt med sig ge­nom ho­nom och till ho­nom, allt på jor­den och allt i him­len.
(Kolosserbrevet 1:15–20)

 

”Jag vill gärna att vi i gudstjänsten på Marie bebådelsedag har med den föreslagna episteltexten; texten från Kolosserbrevet”, sa jag när vi började planera den här gudstjänsten för någon dryg vecka sedan. ”Jag vill gärna att vi i gudstjänsten har med den föreslagna episteltexten, och jag vill gärna predika över den. För det känns fint att predika om det där med ’Kristus som huvudet för kroppen, för kyrkan’ när vi ska fira församlingens årshögtid och vi ska ha församlingens årsmöte.” Sa jag.

Men det blev inte som planerat. Jo, en del blev som planerat, för här står ju den stackars predikanten med den där texten från Kolosserbrevet som nu bara känns fånigt och överdrivet storslagen och nästan skrattretande bombastisk, men församlingens årshögtid blev ju inställd, Något årsmöte blir det inte idag, i dessa coronatider; årsmötet som vi skulle haft idag efter gudstjänsten har vi ju fått skjuta på obestämd framtid.

Men så slog det mig att det med den situation som nu har uppstått finns vissa likheter med det sammanhang som den här texten skrevs. Ja den skrevs förstås inte för ett exakt sådant här sammanhang som vi befinner oss i – vad ett coronavirus var kände de faktiskt inte till på Kolosserbrevets tid – men det här brevet och den här texten skrevs till människor vars liv inte heller blev som de hade tänkt sig. Texten var adresserad till människor vars tillvaro knappast var som de hade önskat, eller planerat eller tänkt sig eller hoppats den skulle bli.

I ungefär den vevan som brevet till församlingen i Kolossai skrivs – och vi vet inte exakt när det skrevs och egentligen inte heller ens av vem, men ungefär i den vevan drabbas staden Kolossai, som låg i landskapet Frygien i nuvarande Turkiet, av en kraftig jordbävning som totalförstörde hela staden. Det är en olycka som staden aldrig återhämtar sig från. Till skillnad från grannstäderna Laodikeia och Hierapolis, vilka drabbades av samma katastrof, byggdes aldrig Kolossai upp igen.

Nu vet vi ju inte om brevet till församlingen i Kolossai författades innan denna totalkatastrof inträffade, eller efter. Om brevet skrevs efter jordbävningen, får vi väl i så fall tänka oss att det snarare skrevs till någon liten vilsen församlingsgrupp som ännu höll till i trakten i närheten av ruinerna och spillrorna av det som en gång hade varit staden Kolossai.

Men i perspektivet av den där jordbävningen – vare sig den redan hade inträffat när brevet till församlingen skrevs, eller om brevet skrevs före jordbävningen, när folk fortfarande levde lyckligt omedvetna om vad som snart skulle drabba dem – blir ju ändå den här enormt storslagna texten nästan skrattretande eller verklighetsfrånvänd eller nästan obscen: hymnen i Kolosserbrevet om ett universum som är helt och hållet skapat av Gud i Kristus, genom Kristus och till Kristus och att allt, precis allt i tillvaron, hålls samman i Kristus; ”allt i himlen och allt på jorden, synligt och osynligt, troner, herravälden, härskare och makter” – allt, precis allt i hela Skapelsen.

Men är verkligen jordbävningsförstörda städer och coronavirus skapat av Gud genom Kristus och till Kristus? Och i en värld som alltid är så osäker; där så lite blir som vi tänker oss eller planerar eller hoppas på; hur kan någon ens påstå att det finns någon eller något som håller ihop denna värld? ”Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.”

Nu kan vi kanske till textens försvar säga att det här lilla textavsnittet ju bara är en del av brevet. Och på andra håll i Kolosserbrevet skriver författaren faktiskt att det finns sådant i tillvaron som inte är förenligt med Kristus; författaren kan beskriva detta, som inte är Kristusförenligt, med begrepp som t.ex. ”mörkrets välde”, eller ”mänskliga traditioner och kosmiska makter”, och även på andra sätt framhåller författaren att det finns sådant i tillvaron som inte är Kristus.

Men det författaren antagligen vill bemöta med de här storslagna orden som vi läste i dagens epistel är en tanke eller föreställning som var ganska populär bland filosoferna vid den här tiden, och som var en tanke som också hade börjat smyga sig in i de kristna församlingarna, nämligen att världen och hela vår tillvaro i grunden är något ont; frambringat av ett ondskefullt, ogudaktigt skaparväsen, och enda sättet att nå frälsning och befrielse och nå fram till Gud är att efter bästa förmåga befatta sig så lite som möjligt med den materiella världen och dess förehavanden; ett slags förnekande av det kroppsliga och materiella.

Och troligtvis är det den uppfattningen som författaren går emot, och liksom tar i från tårna för att inpränta i läsarna att världen och hela tillvaron är skapad av Gud i Kristus, och genom Kristus, och till Kristus. Däremot ger den här texten inte mycket svar – inga svar alls faktiskt – på varför då städer går under i jordbävningar, eller varför hela världen kan drabbas och lamslås av ett virus.

Och den här texten ger faktiskt inte heller någon förklaring ens till varför en oskyldig människa i denna av Guds godhet och kärlek skapade värld… Texten ger faktiskt inte heller ens någon förklaring till varför, i denna av evig kärlek frambringade värld, en oskyldig människa då kan bli hatad, hånad, föraktad, förnedrad och avrättad på ett kors. Den ger ingen förklaring på sådan ondska i all dess nakna meningslöshet. Men däremot heter det i texten att Gud beslöt att genom detta onda, meningslösa – ja till och med genom denna totalt meningslösa händelse – stifta fred och försona allt med sig.

Och nej, det är inte, tror jag, samma sak som att säga att det trots allt finns en mening med allt som händer och sker i världen och allt som vi kan utsättas för. Hat, hån, förakt, förnedring, övergivenhet, våld, avrättningar – det finns ingen mening med sådant. Det finns ingen mening med ondska och hat eller våld. Och just på den punkten tror jag att vi skulle vinna på att vara lite bokstavstrogna. För det står faktiskt inte i texten att Gud beslöt att Jesus skulle dödas; det står faktiskt inte att Gud beslöt att Jesu blod skulle utgjutas. Det som står är att Gud beslöt att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt…

Det är som om Gud letat upp en av de mest meningslösa, ondskefulla, förnedrande händelser i historien; en av maktens alla dessa vidriga torterande avrättningar. Gud letar upp en sådan totalt meningslös händelse i historien, och beslutar (eller kanske vi snarare ska säga tvingar) den onda, och totalt meningslösa händelsen gå livets och kärlekens och försoningens ärende.

Med sin eviga kärleks vilja spränger så att säga Gud sönder hatet och ondskan inifrån.  Eller med Kolosserbrevets egna ord: ”Gud avväpnade härskarna och makterna … när han triumferade över dem genom Kristus, och strök ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav genom att spika det på korset.”

Den enda mening som fanns med att mörda Jesus var för att få tyst på honom. Någon annan mening än en sådan meningslöshet fanns inte. Men Gud beslutade att ur denna hatets och oförsonlighetens handling skapa en revolution av försoning, gemenskap, ande, liv och kärlek ut över hela världen. ”Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

Och jag tänker mig att det är något liknande vi ibland kan se sker i andra sådana totalt meningslösa händelser i historien. Och jag vill inte på något sätt förringa Jesu försoningsverk på korset, som jag tror är och var och alltid kommer att vara helt unikt i sitt slag. Men jag tror att vi ibland kan se något liknande också i andra totalt meningslösa händelser och situationer i historien.

Tider av våld eller naturkatastrofer eller farsoter eller olyckor – eller över huvud taget sådana tillfällen då allt vi planerat eller önskat eller hoppats på sätts på undantag eller kom på skam – sådana svåra tider; vi kan tyvärr inte förneka att sådana situationer ofta plockar fram det allra sämsta i människor, som egoism och att sko sig på andra och rädda sitt eget skinn och så vidare. Men faktum är ju att vi även kan se det motsatta: påfallande ofta kan vi också se hur i sådana svåra tider människors offervilja och omtanke, osjälviskhet och medmänsklighet framträder på ett helt fantastiskt sätt!

Men det vore cyniskt att för den skull säga att då var ju det ändå något gott med den där katastrofen eller den där onda tiden. Det vore ju cyniskt att säga att då var det ju ändå något gott det som hände. Det var det inte.

Det var ont och meningslöst, och det bästa hade väl varit om det inte hade hänt, utan att livet bara hade fått rulla på som planerat som vi hade tänkt att det skulle göra. Men när det nu ändå sker, kan vi då hjälpa och stötta och sporra varandra att (som Gud enligt Kolosserbrevet gjorde med människornas avrättning av Jesus) beslutsamt se till att också detta onda och svåra få tvingas gå fredens, försoningens och kärlekens ärende?