Predikan: Öppna dig!

Predikan: Öppna dig!

Predikan av Elisabet Ravelojaona

Norrmalmskyrkan 5 dec 2012

Uppenbarelseboken 3:15, 17, 20-22

Och skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia:

Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.

Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”

På vår egen tröskel

I tisdags kväll, när vi satt i vardagsrummet hördes plötsligt tre skott. Utan att riktigt tro på det vi hört springer vi ut i köket och tittar ut på gatan. Framför 7Eleven ligger en ung man skjuten. Folk i närheten ryggar tillbaka, men vågar sig efter en stund fram och han får hjälp. Dagen innan talade jag med en medelålders man som riskerar att vräkas från sin bostad. Bakgrunden är en sjukdom som fått hans värld att rasa samman och som gör att vardagen inte fungerar längre. Samma vecka ringer en ung kvinna för att få tala med en pastor om det hon bär på. Hon kan inte dela det med någon i sin omgivning. Skammen är för stor. Tre händelser. Människor i olika livssituationer, med den gemensamma erfarenheten att mattan plötsligt ryckts undan för deras fötter och vardagen är inte längre sig lik. Händelser vi läser dagligen om i nyheterna. Vi reagerar, tycker det är otäckt eller svårt, men bläddrar vidare i nyhetsflödet. Så försvinner det bort ur vårt medvetande. Men då det sker på vår egen tröskel kan vi inte längre blunda.

Fattig, blind och naken

Om detta handlar texten ur Uppenbarelseboken om. Församlingen i Laodikeia utmanas för att de inte bryr sig om vad som sker omkring dem. Laodikeia var en rik stad i Romarriket, känd för sina banker, sin textil- och modeindustri och för tillverkningen av mediciner. Många av invånarna hade det bra ekonomiskt och församlingen var en spegelbild av samhället. Mycket handlade om yttre attribut: framgång, metoder och vackra fasader. Brevskrivaren utmanar genom att vända tryggheten till sin motsats. ”Du säger: jag är rik och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är … fattig, blind och naken. Fattig – för verklig rikedom inte handlar om pengar, blind – för svårigheten att se vad som är viktigt i livet, naken – är den som lägger sin trygghet i ägodelar, men har få nära vänner.

I botten finns frågan vad tron och relationen till Gud egentligen betyder för dem. Hur ser församlingens verksamhet ut? Om inte det som sker i gemenskapen svarar mot människornas behov som finns i den, ja då är det ingenting att ha. Vad gör de, varför och för vem? Är tron något mer än just bara en tro? ”Du är varken varm eller kall.” I grannstaden Hierapolis fanns varma källor som användes för uppvärmning. Samma vatten flöt ner till Laodikea, men hann på vägen bli ljummet och kunde inte användas som värmekälla längre. Ljumheten blir en bild för att inte ta evangeliet på allvar och att låta det andliga livet gå på sparlåga.

Tro och kärlek

Vad är det då andlighet? Handlar det om hur ofta vi ber och läser Bibeln, om vi mediterar och betalar tionde? Ja! Men det är inte bibelläsandet i sig, eller vår förmåga att formulera fina böner eller hur ofta vi ber. Det handlar om attityd. I berättelse efter berättelse i Nya Testamentet vänder sig Jesus mot dem som låter andligheten bli en fasad eller en metod. Tro handlar om att se sig själv som en del av något större. Våga tro att det finns en Skapare som alltjämt tror på människan och som vill ha relation till oss. Tro att jag behöver bli sedd och älskad på djupet. Andlighet handlar om att låta den tron få konsekvenser i vardagslivet, i mitt hem, på mitt arbete, i mötet med människor. Det handlar om kärlek!

Efter den starka kritiken till församlingen i Laodikea, kommer i slutet en hopfull ton. En uppmaning att söka efter fördjupning i livet, en personlig relation med Jesus och med varandra. ”Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”

Gemenskap

Utmaningen är att öppna sitt liv. Att äta tillsammans är ett uttryck för gemenskap och tillit. Runt måltiden skapas relationer. Därför är måltiden viktig i kyrkan. Nattvarden finns i gudstjänstens centrum som en hjälp för att kunna ta till oss Jesus död och uppståndelse. Den talar om hopp där det ser hopplöst ut, om kärlek bortom all gräns och om livet som är starkare än döden. Nattvarden är en konkret symbol i bröd och vin av något som samtidigt är ett mysterium. Måltiden känns också igen i kyrkkaffet som i många kyrkor blivit en viktig del av gudstjänsten. Så är det i vår kyrka. Där ges möjlighet att knyta nya relationer och vårda gamla. Där finns utrymme att dela vad gudstjänsten gett för tankar och att dryfta vardagen.

Kär lek

Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Utmaningen handlar om att våga öppna oss för varandra, men också för en personlig relation till Gud. En relation som för mig stavas KÄR LEK. I leken övar sig barnen i att leva tillsammans. Där testas roller, nya världar skapas och barnen bearbetar sina upplevelser. Vi vuxna kanske inte säger att vi ”leker”, men det är vad vi gör när kreativiteten flödar och när vi ”spånar idéer”. Min relation till Gud är en kär lek. Där jag, precis som barnet, får lära känna mig själv i mötet med Gud. Ett möte som kan ske genom böner, i Bibeltexter, i naturen, men ofta också genom andra människor.

Den kära leken präglas av kärlek. Älskad rakt igenom, med både mina positiva och negativa sidor behöver jag inte dölja eller känna skam för något. Det hjälper mig att acceptera mig själv som den jag är. Då blir det också lättare att acceptera andra som de är. Om vi tror att vi själva är bättre än någon annan så förminskas kärleken inom oss. Den förminskas också om vi inte kan älska och acceptera oss själva.

Hopp

Tre skott i den mörka kvällen förändrar för alltid livet hos den som sköt och den som blev skjuten. Ett plötsligt sjukdomsbesked kan rasera en annars trygg vardag och skam kan lamslå vilken människa som helst. Vi skulle kunna stanna där, bara konstatera att så är det och därmed låsa positionerna. Men evangeliet idag uppmanar oss till något annat: Se, jag står vid dörren och bultar. Om vi vågar öppna upp våra liv för varandra så inser vi snart att det vi tror oss vara så ensamma om delas av många andra. Därför ska vi heller inte vara rädda att ta kontakt när andra drabbas eller välsignas. Om vi delar både sorg och glädje kommer vi upptäcka att livet både blir lättare och rikare.

Befrielse

I slutet av Johannesevangeliet, berättas hur lärjungarna efter Jesus död på korset har låst in sig. De är rädda, besvikna och känner sig övergivna. Så står Jesus plötsligt mitt ibland dem och säger: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.” Det är så lätt att vi människor binder varandra på olika sätt: med våra ord, vår attityd och våra handlingar. Tänk om vi istället kunde hjälpas åt att befria varandra, lyfta varandra och ge varandra utrymme att växa och utvecklas. Låt oss nu i adventstid tända ljus och låta hoppets låga få brinna klart, både i vårt eget liv och i andras liv.