Reconstructing the God Symbol (predikan)

Reconstructing the God Symbol (predikan)

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 12 maj 2019
Fjärde söndagen i påsktiden: Vägen till livet

Jesus sade: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” 

Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” 

 Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” 

 Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” 

 Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.”

 (Johannesevangeliet 14:1–14)  

 

Är Jesus enda vägen till Gud? Enligt dagens evangelieläsning verkar det ju vara så. Jesus sade till Tomas och de andra lärjungarna som var där tillsammans och delade en måltid med varandra den där natten innan Jesus skulle dö:

Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Samtidigt, om vi ställer den frågan – är Jesus enda vägen till Gud? – eller om vi påstår att det är så – att Jesus är enda vägen till Gud – behöver vi väl rimligen först svara på vilken Gud, eller vad vi ens menar med Gud?

När jag pluggade teologi… Det finns ett särskilt studieämne inom teologin som heter kristologi – alltså ”läran om Jesus Kristus”… I kristologikursen läste vi bland annat en bok om feministiska kristologier som hette Reconstructing the Christ Symbol (”Rekonstruera/ombilda/återställ symbolen Kristus”). Och om jag minns rätt var det något kapitel i den boken (eller så var det någon annan bok) som tog upp detta att vi i vår tid – vi som lever nu, vi som har gått igenom renässansen, upplysningen, moderniteten och kanske rentav postmoderniteten – vi kan liksom inte vare sig förneka eller helt förkasta de erfarenheter eller kunskaper vi har skaffat oss under historiens lopp om hur världen ser ut eller fungerar; hur världen och tillvaron är beskaffad – och hur den inte är beskaffad. Vi tänker om tillvaron på ett annat sätt och med andra kunskaper och med andra erfarenheter än vad antikens och senantikens människor gjorde – förstås.

Och det innebär också att när det kommer till vår tro och talet om Kristus, kan vi inte bara rakt av ta över tolkningar eller dogmer eller uppfattningar om Kristus som utvecklades i en förmodern tid (alltså utifrån vad som var rimligt eller ens tänkbart för den förmoderna tidens människor att tänka) om till exempel Kristi dubbla naturer (dvs. att Jesus Kristus är både sann Gud och sann människa); hur Kristus är närvarande i och genom sakramenten; att Kristus genom sin död och uppståndelse har befriat mänskligheten från syndens och dödens makt. Allt sådant i det kristna läropaketet är ju formulerat och uttänkt i en förmodern tid, och med de tankemässiga ramar som fanns då, av människor som självklart tänkte ”förmodernt”.

Men då menade (vill jag minnas) någon av författarna till den där boken Reconstructing the Christ Symbol (eller om det var i någon annan bok) att vi, som lever nu, varken kan eller bör förneka eller förkasta de erfarenheter eller kunskaper vi har skaffat oss under historiens lopp, och som – förstås – antikens människor inte hade tillgång till.

Och det av minst två anledningar.

Det ena anledningen till varför vi inte kan göra så handlar om ett visst mått av reda eller konsekvens: Det inte är rimligt eller önskvärt att splittra sitt tänkande, så att i allt vi gör och tänker i livet för övrigt gör vi utifrån en verklighetsuppfattning, och ett värderingssystem, men så när vi kommer till det här med tro, ja då använder vi en helt annan, antik verklighetsuppfattning, och ett annat värderingssystem – som om de senaste två tusen åren inte har funnits.

Men den andra anledningen till varför inte bör göra så handlar om moral. För inbakat, eller helt genomsyrat, i den antika och senantika verklighetsuppfattningen finns det ju också saker och ting som vi (förhoppningsvis) har lämnat, därför att vi anser att de sakerna var moraliskt förkastliga: En viss syn på kön, syn på makt, våld, slaveri, individ, människovärde m.m. Allt det där finns liksom ju invävt i det antika tänkandet, så att även när vi har att göra med texter eller uttalanden som inte direkt berör sådana ämnen, ligger det liksom ändå och skvalpar i de där texterna eller uttalandena – i språket, i handlingarna, i vad som får synas och inte får synas…

Nu behöver ni inte vara oroliga att pastorn inte tror till exempel att Kristus är sann Gud och sann människa, eller inte tror på frälsningen genom Kristi död och uppståndelse, eller inte tror på bibeln eller vad kyrkomötena under de första århundradena slog fast om vem Jesus är. Det gör pastorn faktiskt. Men han tror också att det är viktigt och nödvändigt att fundera på vad vi i vår tid kan mena med detta, och vad vi inte kan mena – eller inte bör mena.

Men egentligen var jag just nu bara ute efter att anspela på den där titeln till den den där boken vi läste i kristologikursen, Reconstructing the Christ Symbol, och att på frågan är Jesus enda vägen till Gud behöver vi kanske först reconstruct the God Symbol (”rekonsturera symbolen Gud”). Vi behöver alltså helt enkelt fråga oss vad vi menar vi med Gud, och vilken Gud; vad för slags Gud.

För det finns ju som bekant många gudar. Jag tycker Martin Luther, reformatorn på 1500-talet, uttrycker det så bra och så sant i Stora katekesen när han utlägger första budet ”Du skall inte ha några gudar vid sidan av mig”. Jag har säkert citerat det förut i någon predikan, men det tål att upprepas. Martin Luther skriver så här:

En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till. Att ha en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på detta, så att endast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. … Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig är, säger jag, verkligen din Gud.

Och så nämner Luther några sådana gudar som människor håller sig med: Gods och pengar, sin egen skicklighet, klokhet, makt, gunst, vänskap och ära.

Så på frågan om Jesus är enda vägen till Gud tror jag att svaret är: Nja; om det är dessa gudar vi söker, om det är något av det här vi tror kan stilla vårt hjärtas innersta längtan; vår oro; vara vårt beskydd mot mörkret inom oss och runtomkring oss – tyvärr, då är Jesus inte vägen dit.

Den sortens Gud Jesus är vägen till är – om vi ska lyssna på Johannesevangeliet – den Gud som Jesus genom hela Johannesevangeliets berättelse har gestaltat genom sina ord och sina handlingar.

Vad har då Jesus sagt och gjort i Johannesevangeliets berättelse? Hur har Jesus gestaltat Gud, den Gud som Jesus i Johannesevangeliet kallar min fader och er fader, min Gud och er Gud. Jo, till exempel det här:

Natanael satt i godan ro under ett fikonträd. Jag har ingen aning om vad han tänkte på, eller varför han satt där. Kanske var det den stunden på dagen då solen står som högst på himlen och det är som allra hetast, och Natanael tog sin siesta i skuggan under fikonträdets grenar. Men då kommer Natanaels vän Filippos dit och ropar till Natanael: ”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Natanael viftar först bort det hela med all den reflexmässighet som hör fördomar till: ”Äh, kan det komma något gott från Nasaret?”

Men Filippos står på sig och säger: ”Följ med och se!” Och Natanael lämnar sin sköna plats under fikonträdet och följer med Filippos till Jesus.

När Jesus ser Natanael komma säger Jesus något om honom, som får Natanael att i sin tur säga till Jesus: ”Hur kan du känna mig?” Jesus svarade:

Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet.

Det är en sådan Gud Jesus gestaltar genom sina ord och sina handlingar: En Gud som kände dig, utan och innan, redan när du satt där under fikonträdet och sökte skugga från hettan, och du kanske inte ens hade den minsta tanke på någon gud.

Några dagar senare hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut.

Då säger Jesus säger åt några som tjänstgjorde på festen att fylla vatten i några kärl som stod där, som de sedan öste upp vattnet ur och bar till bröllopsvärden, som i sin tur smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Och eftersom bröllopsvärden inte visste varifrån det här vinet kom ropar han i sin förundran till brudgummen och säger:

Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.

Det är en sådan Gud Jesus förkroppsligar genom sina ord och sina handlingar: En Gud som när du har berusat dig av sådant som du trott var det bästa livet kunde erbjuda, vill bjuda dig på något mycket bättre, och som får allt det andra att förblekna.

Jesus måste ta vägen genom Samarien och kom till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Josefs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Samariskan sade då:

Hur kan du som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarier och kvinna.

Men det är en sådan Gud Jesus förverkligar i sina ord och sina handlingar: En Gud som är totalt ointresserad av allt det som vi begränsar och försnävar våra egna liv med. Våra trånga kategorier – som i den här berättelsen – kön och etnicitet. En Gud som törstar – kanske egentligen inte så mycket efter det som du har att ge, som t.ex. en hink vatten ur en brunn – utan som framför allt törstar efter dig själv; ditt sanna jag.

Därför tänker jag också att varhelst och i vilka sammanhang som helst (ja, till och med ibland i kyrkan; ja, till och med ibland i religiösa sammanhang) som den sortens Gud gestaltas, förkroppsligas, förverkligas, där går Jesusvägen även i vår tid. Och när Jesus satt där vid måltiden tillsammans med sina lärjungar natten innan han skulle dö, inbjöd han sina lärjungar och efterföljare att också bli vägar till Gud – för varandra och för andra. Han sa:

Sannerligen, den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.

Vägar till Gud, eller om nu ordet Gud har blivit alltför belastat: vägar till Livet. Livet i dess fullaste fullhet. Det Livet som Jesus kallar: ”Min fader och er fader, min Gud och er Gud.”