05 apr Sagan om konungens återkomst – en palmsöndagspredikan
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 5 april 2020
Palmsöndagen: Vägen till korset
Matteusevangeliet 21:1–11
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.”
När evangelisten Matteus berättar om Jesu intåg i Jerusalem citerar han ur en bok i bibeln som vibrerar av förväntan. Det är den bok som bär profeten Sakarjas namn. De första kapitlen av Sakarjas bok tillkom under en brytningstid. Det judiska folket hade, efter många och långa år i exil, äntligen fått återvända till sitt gamla hemland.
I Persien, det imperium som deras land ännu lydde under och styrdes av, fördes en ny sorts politik jämfört med tidigare imperiers. Om tidigare herrar som det judiska folket hade styrts av, omhuldade doktrinen: ”härska genom att söndra”, byggde perserna upp sitt välde utifrån tanken på enhet i mångfald. De många folken som bodde inom perserväldets gränser erbjöds att återvända till sina tidigare områden och där bygga upp sina gamla städer och sina gamla tempel, och åter dyrka sina gudar efter de gamla riterna.
Så även judarna. De erbjöds alltså möjligheten att återvända hem, återuppbygga Jerusalem och återinföra gudstjänsten till Herren i det återuppbyggda templet.
Men hos profeten Sakarja, liksom hos andra i Juda och Jerusalem, väckte detta smak efter mer. Det gav näring åt de gamla drömmarna om ett helt fritt och självständigt rike under en kung av den store kung Davids ätt. En längtan efter att allt skulle bli som förr igen, att det skulle bli som under den gamla, lyckliga tiden. Och man hittar mycket riktigt en sentida ättling till David.
Han heter Serubbabel. Han är visserligen inte kung, utan bara något slags guvernör, eftersom det fortfarande är Persiens kung som äger den absoluta politiska makten. För trots återvändandet och återuppbyggandet av templet, är Juda land när allt kommer omkring inget annat än ett litet lydrike under Persiens överhöghet. Men man kan ju alltid drömma…
Men i Sakarjas bok kan man ana att man i Jerusalem försökte iscensätta något som skulle kunna kallas för revolution eller statskupp. Texterna är inte entydiga. Kanske de under årens lopp har blivit föremål för omskrivningar och redigeringar allteftersom det blev tydligt och uppenbart att de stora drömmarna aldrig slog in. Sagan om konungens återkomst förblev en saga, och verkar dessutom senare ha skrivits om och redigerats för att man inte skulle stöta sig alltför mycket med den persiska administrationen.
Så vad hände då egentligen med Serubbabel som profeten Sakarja hade lovordat så och spått en fantastisk framtid som kung över ett självständigt rike?
Vi vet inte.
Först utmålas Serubbabel av profeten Sakarja som den store hjälten och befriaren. Sedan blir det helt tyst om honom. Kanske hade man verkligen försökt genomföra en statskupp – inte bara pratat om det, utan även försökt omsätta pratet i handling. Kanske slogs försöket ner brutalt. Eller så rann kanske allt bara ut i sanden.
Men något av drömmen om frihet verkar ha levt kvar. Och i senare tider återvände man till Sakarjas stora ord och löften.
Sakarjas bok verkar ha formats och redigerats under en längre tid, kanske under flera generationer. Och i olika tider där olika saker kändes mer eller mindre angelägna att betona hade man kompletterat och broderat ut Sakarjas ursprungliga texter. Och det är i de här senare skikten av boken som vi finner orden om Davidssonen på åsnan. (Sakarja 9:9–10)
Var hörde de orden egentligen hemma från början? Vilka drömmar och förväntningar bar de människor som först formulerade dessa ord? Formulerades dessa ord redan i tiden då det ännu fanns hopp om att davidsättlingen Serubbabel skulle lyckas bli kung över ett fritt och självständigt rike? Eller hade man, när de här orden om kungen på åsnan formulerades, redan för länge sedan gett upp hoppet om Serubbabel och var på väg att söka sig en annan och ny vision om framtiden?
Oavsett hur det var med det, så går seklerna. Med undantag för en kort period styrs landet alltjämt av främmande herrar.
Nu är det romarna som styr. Och så, en dag, när Jerusalem är klätt i festdräkt för att man där än en gång ska fira den urgamla israelitiska befrielsefesten pesach¸”påsk”, höjs jubel och hosianna-rop när Jesus från Nasaret har satt sig på en åsna för att rida in i kung Davids stad Jerusalem. Och folkmassan skallar:
Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!
Hoppet har fötts på nytt. De gamla, mångfacetterade profetlöftena framstår åter igen som klara och entydiga. Tiden är inne. De gamla löftena, svårtolkade och mångtydiga, ska nu bli enkel och handfast verklighet. Allt skulle bli som förr igen. Allt skulle åter bli som i den lyckliga tiden.
Men vi vet ju att även denna gång tog verkligheten en annan vändning än den förväntade och det man hoppats på. Besvikelsen över att det inte blir som man tänkt sig får snart hosianna-ropen att fastna i strupen på folket, och byts snart ut mot helt andra tongångar:
Han skall korsfästas!
(Matteusevangeliet 27:22–23)
Ändå höll sig Jesus hela tiden nära de gamla profetorden, men hans förståelse av dem gick i en annan riktning än det som sågs som det omedelbart självklara. För det första Jesus gör när han väl kommer in i Jerusalem och går upp till templet är att han driver ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem sålde. (Matteusevangeliet 21:12–13)
Naturligtvis gjorde detta många upprörda. Men ändå höll sig Jesus till de gamla profetlöftena, men hans förståelse av dessa löften gick i en annan riktning än den förväntade. Sakarjas bok avslutas nämligen med en profetia om Jerusalems tempel: ”Det dagen skall det inte finnas några kanaaneer i Herren Sebaots hus.” (Sakarja 14:20)
Kanaaneerna var Israels ärkefiender i den äldre tiden. Men många kanaaneer ägnade sig åt handel, så ordet kom med tiden även att användas som synonym för ”krämare” eller ”köpman”. Det är så Jesus förstår saken.
Det handlar inte om det ena eller andra folkslaget, den ena eller andra nationaliteten. I stället för att dras med i storvulen nationalism, vänder sig Jesus till sina egna landsmän och uppmanar dem att inte i första hand göra upp med några andra än sig själva, att inte att skjuta över skulden på några andra: invandrarna, främlingarna, de som inte förstår vår kultur…
Kampen står inte mellan ”vi” och ”dom”, utan med sin drastiska tempelrensning visar Jesus att kampen kan pågå i det egna hjärtat, hur mycket ”vi” man än tycker att man är, hur mycket bättre man än tycker att man är en ”dom”. Frihetskampen pågår i det egna hjärtat när de verkliga, sanna värdena i livet hotas att skymmas och fördunklas.
Efter att ha berättat om Jesu bärsärkagång i templet, skriver Matteus att ”blinda och lytta kom fram till Jesus i templet, och han botade dem” (Matteusevangeliet 21:14).
Under den store kung Davids glansdagar hade man hävt ur sig att ingen blind eller halt fick komma in i templet. Det var ett talesätt som hade sin bakgrund i den tid då David hade intagit Jerusalem och gjort den till sin huvudstad trots att stadens tidigare invånare jevuseerna hade påstått att det skulle vara en enkel match att hålla David och hans armé utanför staden, ja, att till och med blinda och halta skulle kunna slå tillbaka David och hans män. Men David hade lyckats inta staden och gjorde föraktet mot sjuka och svaga legitimt. (Andra Samuelsboken 5:6–8)
Men Davidssonen Jesus vägrar att dras med i detta utbredda förakt. Orden om att blinda och halta inte skulle få komma in i templet uppfyller han genom att helt sonika bota dem.
Kampen står inte längre mellan ”vi” och ”dom”, utan med sin helandehandling i templet utmanar Jesus oss att se varje människa som en med-människa med samma behov av längtan och gemenskap och hälsa och frihet och sammanhang som vi själva.
Och jag vill tro att med oss i den kampen, kampen i vårt eget hjärta och kampen för varje människas frihet, är Jesus, som vi får hylla, följa och bekänna som vårt hjärtas och hela världsalltets konung också denna märkliga, annorlunda påsk år 2020, också när ingenting blir som förr igen.