Släkten är värst / Vad gör väl namnet? – två andakter utifrån Matteusevangeliets första kapitel

18 dec Släkten är värst / Vad gör väl namnet? – två andakter utifrån Matteusevangeliets första kapitel

Texter av Stefan Albinsson, december 2019

 

1. Släkten är värst

 

Första Moseboken 49:2, 8–10
Kom hit och lyss­na, Ja­kobs söner, lyss­na på Is­ra­el, er fa­der. Ju­da, dig pri­sar di­na bröder, du slår di­na fi­en­der på flyk­ten. Din fa­ders söner bu­gar sig för dig. Ett ungt le­jon är Ju­da. Du re­ser dig upp från ditt byte, min son. Han lägger sig ner och vi­lar som ett le­jon, ett le­­jon som ing­en vågar störa. Spi­ran skall förbli hos Ju­da, härs­karsta­ven i hans hand. En gång skall han mot­ta tri­but och fol­ken tving­as till lyd­nad.

 

Ur Psaltaren 78
Lyssna, mitt folk, till min undervisning, hör vad jag har att säga! Jag vill yppa visdomsord och tyda det förgångna. Vad vi har hört och lärt känna, vad våra fäder berättade för oss, vill vi inte dölja för våra barn. Vi skall berätta för kommande släkten om Herrens ära och hans makt och om de under han gjort Han gav sina bud åt Jakob, stiftade en lag åt Israel, där han befallde våra fäder att undervisa sina barn, så att det blev känt för kom­mande släkten. Och barnen som föddes skulle berätta det för sina barn. De skulle sätta sin lit till Gud och aldrig glömma hans gärningar utan hålla hans bud och inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte, ett opålitligt släkte utan trohet mot Gud. De höll inte fast vid honom, de var inte trogna mot hans förbund. Men han är barm­härtig, han förlåter synder och vill ingens fördärv. Han håller ofta sin vrede tillbaka, lå­ter inte all sin harm bryta fram. Han tänkte på att de bara var människor, en vind som far förbi och är borta.

 

Matteusevangeliet 1:1–17
Släkt­tav­la för Je­sus Kristus, son av Da­vid, som var son av Ab­ra­ham. Ab­ra­ham var far till Isak, Isak till Ja­kob, Ja­kob till Ju­da och hans bröder, Ju­da till Pe­res och Se­rach, vil­kas mor var Ta­mar, Pe­res till Hes­ron, Hes­ron till Ram, Ram till Am­mi­na­dav, Am­mi­na­dav till Nachs­hon, Nachs­hon till Sal­ma, Sal­ma till Bo­as, vars mor var Rachav, Bo­as till Oved, vars mor var Rut, Oved till Jishaj och Jishaj till Da­vid, ko­nung­en. Da­vid var far till Sa­lo­mo, vars mor var Uri­as hust­ru, Sa­lo­mo till Re­ha­beam, Re­ha­beam till Avia, Avia till Asa, Asa till Jos­ha­fat, Jos­ha­fat till Jo­ram, Jo­ram till Us­sia, Us­sia till Jo­tam, Jo­tam till Ac­has, Ac­has till Hiskia, Hiskia till Ma­nas­se, Ma­nas­se till Amon, Amon till Jo­sia och Jo­sia till Jo­­ja­kin och hans bröder, vid den tid då fol­ket fördes bort till Ba­by­lon. Ef­ter bortföran­det till Ba­by­lon blev Jo­ja­kin far till She­al­ti­el, She­al­ti­el till Se­rub­ba­bel, Se­rub­ba­bel till Avi­hud, Avi­­hud till Elja­kim, Elja­kim till Asor, Asor till Sa­dok, Sa­dok till Akim, Akim till Eli­hud, Eli­hud till Ela­sar, Ela­sar till Mat­tan, Mat­tan till Ja­kob och Ja­kob till Jo­sef, Ma­ri­as man; av hen­­ne föddes Je­sus som kal­las Kristus. An­ta­let släkt­led är alltså: från Ab­ra­ham till Da­vid fjor­­ton led, från Da­vid till fång­en­ska­pen i Ba­by­lon fjor­ton led och från fång­en­ska­pen i Ba­­by­lon till Kristus fjor­ton led.

 

Jesu släkttavla i Matteusevangeliet är ett slags snabbkurs i Gamla testamentet. Jesu släkt kan verka fin och välordnad när namnen står snyggt och prydligt uppställda i släkttavlan. Men om vi skulle granska släkt­tavlan mer noggrant är det inte lika vackert.

Här nämns till exempel stamfadern Juda, som fick tvillingarna Peres och Sera med sin svärdotter Tamar. Det är en hiskelig historia, som står i Första Moseboken 38:1–30.

Tamar var först gift med Judas förstfödde son Er. Men Er dog barnlös, utan att läm­na någon arvinge efter sig. Juda stam riskerade därmed att dö ut. Tamar gifte där­för om sig med Ers bror Onan – med förhoppningen att Onan skulle få en son, som i så fall skulle räknas som Ers förstfödde son. Men dessvärre dog även Onan barn­lös.

Då bestämmer sig Tamar för att klä ut sig till en prostituerad och få sin svärfar Juda i säng. Juda ligger med Tamar, utan att han förstår att det är hon. Tamar har näm­ligen ansiktet täckt med en slöja. När Juda senare får höra rykten om att hans svär­­dot­ter har prostituerat sig och blivit gravid, vill han bränna hen­ne på bål – ända tills det går upp för Juda att hon bär på hans barn och inser att Tamar har rätten på sin sida.

I Jesu släkttavla nämns även kung Davids farfars far, Boas från Betlehem, som fick sonen Oved med moabitskan Rut (Rut 4:13–22), trots att det enligt Mose lag var strikt för­bju­det för israeliter att umgås med moabiter. Inga moabiter fick under några som helst om­stän­dig­heter upptas i Israel:

Ingen ammonit eller moabit får någonsin upptas i Herrens för­samling; inte ens deras efterkommande i tionde led får upp­tas där. Ty när ni drog ut ur Egypten kom de er inte till mö­tes med bröd och vatten på vägen, och de lej­de Bileam, Beors son, från Petor i Aram Naharajim, till att förbanna dig. Men Herren, din Gud, ville inte lyssna till Bileam. Her­ren, din Gud, för­vand­lade förbannelsen till välsignelse för dig, ty Herren, din Gud, älskade dig. Så länge du lever skall du aldrig någonsin främja deras lycka och välfärd.
(Femte Moseboken 23:3–6)

I släkttavlan nämns även Salomo som var son till kung David och Batseba, hust­run till Davids hettitiske, och på Davids befallning mördade, officer (Andra Samuelsboken 11:1–12:25).

Och här nämns även (och inte minst) den babyloniska fången­ska­pen – den stora na­tionella katastrofen, som enligt de bib­liska för­fattarnas historieuppfattning var re­sultatet av den davidiska kunga­ättens vanstyre.

…för att nu bara ta några exempel ur den ganska så smutsiga släkt­tavlehögen.

Vid närmare eftertanke är Jesu släkt kanske inte så olik våra egna släkter: en rad män­niskoöden; en blandning av kraftfulla ini­tiativtagande individer och män­niskor som mest är offer för olyck­liga omständigheter; en mix av bra och mindre bra livsval; en historia med stolta släkttraditioner och mörka fa­milje­hem­lig­heter.

Men parallellt med dessa skeenden står Guds löfte och ed: Guds orubbliga löfte till Abraham om omätlig välsignelse; Guds obrytbara ed till kung David om ett ri­ke som består för evigt; Guds försäkran till Israels folk om en Messias – Kristus.

Under historiens gång fanns det hur många omständigheter som helst som som ver­kade sätta Guds löften ur spel; få den gu­dom­li­ga eden annullerad; få Guds ord ogil­tigförklarat. Men kan­ske vill Matteus med den här släkttavlan ändå visa att de gu­domliga löf­tena trots alla ändå kvarstod – inte för att Abraham, Juda, David och de andra som räknas upp i släkt­tavlan alltid gjorde det rätta, eller var särskilt goda, utan för att Gud själv är trofast – nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek.

Och så blir Guds trohet mot sina löften förkroppsligad i Jesus – född under svåra, fat­tiga omständigheter, men ändå löftets och väl­signelsens Konung. Jesus Kristus – lejonet av Juda och Guds rena lamm.

 

Fundera vidare
Hur väl känner du din egen familjs historia?

  

Be med bibeltexten
För samhället och världen: För alla som lever i fången­skap.

För församlingen och kyrkan i hela världen: Att allt kyrkan/församlingen gör, säger och är ska leda fram till Kristus.

För mig själv och mina nära: För svåra, såriga relationer och förhållanden i min egen släkt.

 

---

2. Vad gör väl namnet?

 

Jeremia 23:5–8
Det skall kom­ma en tid, säger Her­ren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Da­vids stam. Han skall va­ra ko­nung och härs­ka med vis­het och ska­pa rätt och rättfärdig­het i lan­det. Un­der hans tid skall Ju­da va­ra skyd­dat och Is­ra­el le­va i trygg­het. Det­ta är det namn han skall bära: Her­ren vår rättfärdig­het. Därför skall det kom­ma en tid, säger Her­ren, då man in­te läng­re säger ”Så sant Her­ren le­ver, han som förde is­ra­e­li­ter­na ut ur Egyp­ten” ut­an ”Så sant Her­ren le­ver, han som förde Is­ra­els ätt­ling­ar ut ur Nord­lan­det och hämta­de hem dem från al­la and­ra länder dit han fördri­vit dem, för att låta dem bo i de­ras eget land.”

 

Ur Psaltaren 132
Kom ihåg David, Herre, tänk på allt han fick utstå, han som gav Herren sin ed, ett löfte åt Jakobs Mäktige: ”Jag skall inte gå in i mitt hus och inte lägga mig på min bädd, inte un­na mig någon sömn, inte ge mig någon ro, förrän jag funnit en plats åt Herren, en bo­ning åt Jakobs Mäktige.” Herren gav David sin ed, ett ord han aldrig skall svika: ”Ätt­lingar till dig skall jag sätta på din tron.”

 

Matteusevangeliet 1:18–25
Med Je­su Kristi födel­se förhöll det sig så: hans mor, Ma­ria, ha­de bli­vit tro­lo­vad med Jo­­sef, men in­nan de ha­de börjat le­va till­sam­mans vi­sa­de det sig att hon var ha­van­de ge­­nom he­lig an­de. Hen­nes man Jo­sef, som var rättfärdig och in­te vil­le dra vanära över hen­­ne, tänk­te då skil­ja sig från hen­ne i tyst­het. Men när han ha­de be­slu­tat sig för det up­­pen­ba­ra­de sig Her­rens äng­el för ho­nom i en dröm och sa­de: ”Jo­sef, Da­vids son, var in­­te rädd för att föra hem Ma­ria som hust­ru, ty bar­net i hen­ne har bli­vit till ge­nom he­lig an­­de. Hon skall föda en son, och du skall ge ho­nom nam­net Je­sus, ty han skall frälsa sitt folk från de­ras syn­der.” Allt det­ta sked­de för att det som Her­ren ha­de sagt ge­nom pro­­fe­ten skul­le upp­fyl­las: Jung­frun skall bli ha­van­de och föda en son, och man skall ge ho­nom nam­­net Im­ma­nu­el (det be­ty­der: Gud med oss). När Jo­sef vak­na­de gjor­de han som Her­rens äng­el ha­de be­fallt och förde hem sin tro­lo­va­de. Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.

 

”What’s in a name? frågar Julia i William Shake­speares pjäs Romeo och Julia.

What’s in a name? That which we call a rose by any other name would smell as sweet. (”Vad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar.”)
(William Shakespeare, Romeo and Juliet, akt 2, scen 2. Övers. Carl August Hagberg)

I bibelns tankevärld är dock själva namnet något som anses säga något väsentligt om namnets bärare. I dagens bibeltexter får vi tre namn på Guds utlovade Messias/Kristus:

• ”Herren vår rättfärdighet”
• Jesus, som betyder ”Herren är frälsning”
• Immanuel, som betyder ”Gud är med oss”.

En intressant sak med dessa namn är att de ju egentligen inte i första hand be­skri­ver Messias, utan Gud. I sin egen person skulle alltså den utlovade Messias säga nå­got om hur Gud är; i och genom sitt liv skulle Messias (genom sina ord och sina hand­lingar, och genom att bara vara till) – fungera som ett tydligt och klart vitt­nes­börd om Guds karaktär.

Detta är det namn han skall bära: Herren vår rättfärdighet.

”Rättfärdighet” är en egenskap hos Gud som innebär att Gud aktivt handlar och in­griper i världen för att åstadkomma fräls­ning. Gud gör det genom sitt skapande, och på det sätt som Gud upprätthåller och verkar i den värld som Gud har skapat, och också genom att döma i sin skapelse.

Guds rättfärdighet innebär alltså att Gud utverkar fräls­ning, rädd­ning och välstånd ge­nom att skapa världen, upprätthålla världen, ta del i värl­den och slutligen döma värl­den.

I bibeln har ju Gud många egenskaper:

Gud är helig, vilket betyder att Gud står över allt annat och är helt an­nor­lunda än allt annat.

Gud är evig, vilket betyder att Gud inte är skapad, utan står bortom tid och rum och alla de begränsningar som finns i det som är skapat.

Och att Gud är rättfärdig betyder att Gud tar aktiv del i sin ska­pel­se och att Gud ge­nom att skapa, upprätthålla och döma världen leder skapelsen fram till frälsning – inte bara män­niskor, utan hela skapelsen väntar på sin frälsning, alltså även den icke­mänskliga delen av skapelsen. Så ska vi försöka sam­man­fatta det här stora, vi­da begreppet ”Guds rättfärdighet” skulle vi kanske kunna säga: Att Gud är rätt­fär­dig innebär att det går att lita på Gud.

När det i Jeremias bok därför står att det rättfärdiga skottet som skall växa ur Da­vids stam, skall bära namnet Herren vår rätt­fär­dighet, innebär det att Kristus (till skillnad från hans kung­liga förfäder) ska regera på ett sådant sätt så att det blir uppen­bart att Gud är att lita på.

Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.

Josef skulle alltså uppkalla Marias son efter Moses efterträdare Josua – han som full­bordade Moses upp­drag att leda israeliterna in i det för­lovade landet efter den fyr­tio år långa öken­vand­ringen. Likt Josua i Gamla testamentet framställs Jesus i Mat­teus­evangeliet som den rätta uttolkaren av Moses lag – den som inte har kom­mit för att upphäva lagen eller profeterna, utan för att uppfylla. (Matteusevangeliet 5:17). Nam­net Josua (i Matteus­ev­an­ge­liets grekiska text: Iesous och som i den latinska över­sätt­ningen av bibeln kom att skrivas Jesus) betyder ”Herren är fräls­ning/räddning.

I Matteusevangeliet (åtminstone enligt några av de gamla hand­skrifter som finns be­varade) finns det för övrigt en spän­nande detalj som inte förekommer i något an­nat av Nya testa­mentets ev­an­gelier: Matteus nämner i sitt evangelium två per­so­ner som het­te Jesus. Den ena är ”den Jesus som kallas Mes­sias”. Den and­ra är ”en känd fånge som hette Jesus Barabbas” (Matteusevangeliet 27:15–26).

Den romerske ståthållaren Pontius Pilatus lät folket avgöra vem av dessa båda som skulle fri­ges och vem av dem som skulle avrättas. Övers­te­präs­ter­na och de älds­te övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad.

Namnet Barabbas betyder egentligen ”faderns son” eller ”en fa­ders son”, och kan­ske vill Matteus få fram en poäng här. Matteus inleder ju hela evangeliet med att återge Jesu släkttavla ”på fädernet” – från Abraham till Josef. Men på ett djupare plan är ju inte Jesus dessa fäders son. Det är inte på grund av sin för­mo­da­de biologiska här­komst som Jesus gestaltar att ”Herren är fräls­­ning”. I stället påminner Matteus ge­nom hela evangeliet, om och om igen, att Jesus inte har någon annan ”fader” än Gud. Och Jesus uppmanar/utmanar sina lärjungar att tänka likadant om sig själ­va:

Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.
(Matteusevangeliet 23:9)

Det är som att Matteus vill säga att det inte är våra släktband som kan frälsa oss, utan bara Gud. Det val Pilatus ställde folket in­för (att välja mellan: ”den Jesus som kallas Messias” eller ”Jesus Barabbas”) blir hos Matteus även en fråga till Mat­teus­ev­angeliets läsare: förväntar du dig ”frälsning” genom att förlita dig på din härkomst/familj/släkt/jordiska band, eller ge­nom att vända dig till ”Vår Fader, som är i himlen”.

Man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss).

På flera ställen anknyter Matteus till texter i Gamla testamentet med frasen: ”detta sked­de för att Skriften skulle upp­fyl­las”. Några av dessa så kallade reflektionscitat som Matteus an­vän­­der är dock hämtade från gammaltestamentliga texter som inte bru­kade uppfattas som texter om Messias. Det är som om Mat­teus med detta vill sä­ga att Jesus verkligen är den utlovade Mes­sias som Gamla testamentet vittnar om – men inte alltid på det sätt som det förväntades.

Enligt Matteus är Jesus verkligen Guds utlovade Messias, men en Messias bortom de vanliga för­vänt­ningar­na. Till exempel för­väntades det att Messias skulle kom­ma från Davids stad Bet­le­hem i Juda land, men inte att han skulle växa upp i av­kroken Nasaret. Det förväntades att Messias skulle triumfera i Je­ru­sa­lem, men inte att han skulle lida, förkastas och avrättas.

Den bibeltext Matteus citerar om Immanuel återfinns i profeten Jesajas bok. I den heb­reiska grundtexten talas det där om att ”den unga kvinnan” (troligen en prin­ses­sa vid det kungliga hovet på Jesajas tid) är havande. I den grekiska över­sät­tningen av Gamla tes­ta­men­tet kom dock ordet för ”ung kvinna” att översättas med ”jung­­fru”, och det är den översättningen Matteus använder.

Tanken på Jesus som Immanuel (”Gud med oss”) återkommer på flera ställen i Mat­teusevangeliet. I det artonde kapitlet säger Jesus till lärjungarna:

Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jor­­den, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två el­ler tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.
(Matteusevangeliet 18:19–20)

Och Matteus avslutar hela evangeliet med att Jesus efter sin upp­ståndelse säger till lärjungarna:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla al­la de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till ti­dens slut.
(Matteusevangeliet 28:18–20)      

 

Fundera vidare
Vad betyder ditt eget namn för dig? Tycker du om det, eller skulle du hellre vilja heta något annat?

 

Be med bibeltexten

För samhället och världen: För samhällets och världens ledare; att de ska härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet.

För församlingen och kyrkan i hela världen: Att med tålamod och tillit vänta på Herrens tid.

För mig själv och mina nära: Att våga tro på mina drömmar.