21 maj Slutet som kräver en fortsättning – en predikan på Kristi himmelsfärds dag
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 21 maj 2020
Kristi himmelsfärds dag: Herre över allting
Apostlagärningarna 1:1–11
I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”
De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”
Nu har vi läst berättelsen om Kristi himmelsfärd så som evangelisten Lukas återger den i sin bok Apostlagärningarna. Den boken är en uppföljare till Lukas första bok, Lukasevangeliet, och i de allra sista raderna i Lukasevangeliet hade Lukas på sätt och vis redan knutit ihop en ganska lång berättelse.
Den berättelsen hade börjat tjugofyra kapitel tidigare i Herrens tempel i Jerusalem, när prästen Sakarias gick in i templet för att tända rökelseoffret. När Sakarias hade förrättat offret och kom ut från tempelhuset stod folket där på gården utanför och väntade på honom. Och även om det inte uttryckligen står så, kan vi anta att de stod och väntade på att Sakarias skulle läsa välsignelsen över dem.
Men de fick vänta förgäves, för medan Sakarias hade var inne i templet och offrade hade han förlorat sin talförmåga. Han hade blivit stum. Så när han steg ut från templet till folket som väntade på honom, kunde han därför inte uttala någon välsignelse. (Lukasevangeliet 1:5–22)
Det är först i Lukasevangeliets sista skälvande rader, när Lukas så att säga knyter ihop säcken, som människor äntligen får höra och ta emot välsignelsen. Lukas skriver nämligen i slutet av Lukasevangeliet att Jesus tog med sig lärjungarna ut ur staden, bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem (Lukasevangeliet 24:5).
I början av Lukasevangeliet berättas det även om hur Herrens ängel visade sig för de mest osannolika människor man kan tänka sig att en ängel ska uppenbara sig för, nämligen herdar. Det var en föraktad grupp i samhället. Ängeln berättade för herdarna om ”en stor glädje, en glädje för hela folket”.
Herrens ängel sade till herdarna:
Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, herren.
(Lukasevangeliet 2:10–11)
Och herdarna gick in i Betlehem och fick se det nyfödda barnet. Och därefter vände de tillbaka och ”prisade Gud för vad de fått höra och se”. (Lukasevangeliet 2:15–20)
Och sedan, mer än tjugofyra kapitel senare, i de sista raderna i Lukasevangeliet, faller lärjungarna ner inför Jesus och ”hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem”. På vilket sätt återvände lärjungarna till staden? Jo, skriver Lukas, ”under stor glädje.” Och så avslutar Lukas hela boken med att skriva att sedan var lärjungarna ”ständigt i templet och prisade Gud”. (Lukasevangeliet 24:52–53)
Så har alltså Lukas knutit ihop sin berättelse. Välsignelsen som uteblev på grund av prästen Sakarias stumhet hade nu äntligen uttalats av Jesus över lärjungarna. Den stora glädjen som ängeln hade förkunnat för herdarna i julnatten, hade nu slagit rot i lärjungarnas hjärtan. Och så hade lärjungarna återvänt till den plats där allt började: Herrens tempel i Jerusalem. Därmed har vi kommit fram till ett slut – men inte till slutet.
När Lukasevangeliet är slut finns det fortfarande saker som hänger i luften. Visserligen hade nu Jesu lärjungar fått ta emot Herrens välsignelse, men det var ju knappast bara en handfull personer som hade stått och väntat utanför templet på välsignelsen de trodde prästen Sakarias skulle uttala över dem. Jesu lärjungar hade nu fått ta emot den stora glädjen, men Herrens glädje hade ju varit ämnad för fler än de. Ängeln hade ju utlovat ”en stor glädje för hela folket”. Det slut som finns i Lukasevangeliets tjugofjärde och avslutande kapitel är ett öppet slut. Men Lukas skrev därför en hel bok till, en uppföljare: Apostlagärningarna.
För det fanns ju liksom alltför många trådar som fortfarande hängde löst för att man ska kunna säga att vi har nått fram till slutet. Lukasevangeliets slut är snarare ett slut som kräver en fortsättning.
För stannade lärjungarna verkligen bara kvar i templet och var nöjda med att endast de själva hade fått välsignelsen och den stora glädjen? Vad blev det i så fall av de människor som på Sakarias tid stått och väntat på att få bli välsignade?
Och vad blev det av löftet om att det var hela folket som skulle få det som ängeln hade kallat för ”en stor glädje”?
Och vad blev det förresten av det som den gamle Symeon en gång hade sjungit om i sin lovsång? Symeon hade stått i templet med Jesusbarnet i sin famn och sjungit om en frälsning och en befrielse som Gud hade berett inte bara åt Israels folk, utan åt alla folk (Lukasevangeliet 2:25–32). Vi har alltså visserligen nått fram till ett slut, men det finns samtidigt mer – det måste finnas mer.
Jesus hade redan antytt detta ”mer”. Han hade sagt att syndernas förlåtelse genom omvändelse skulle förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem, och att lärjungarna skulle vittna om detta (Lukasevangeliet 24:47–42). Han hade sagt till dem:
Jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna kvar här i staden tills ni blivit rustade med kraft från höjden.
(Lukasevangeliet 24:49)
Slutet var början på något nytt. Slutet var en tid av väntan och förväntan på ännu ett kapitel.
För lärjungarnas del rymde förvisso det här öppna slutet i Lukasevangeliet redan en stor glädje. Men det finns ju många, många människor som upplever att de också har kommit till ett slags slut, men som känner allt utom glädje: ”Jag orkar inte mer. Livet blev inte som jag hade tänkt. Vad ska det bli av mitt liv, min familj, mina relationer?”
Det kan röra sig om det helt personliga planet: ”Jag ser ingen ljusning; inget ljus i slutet av tunneln.”
För andra kan det handla om relationen till andra människor; till en livspartner, eller andra personer som man en gång i tiden stått nära: ”Varför tog det slut? När började det ta slut? Varför hörde vi inte varningsklockorna i tid? När började vi bli främlingar för varandra?”
Ja, vi är många som på olika sätt har kommit till ett slut. Men har vi för den skull kommit till slutet? Eller finns det en fortsättning – en ny fortsättning? Finns det ännu hopp om en ny och annorlunda fortsättning – helt olik vad vi kunnat ana, förstå eller räkna ut där vi befinner oss nu?
Och hur kommer tillvaron att se ut – för oss och för våra samhällen – efter den kris hela världen går igenom nu i och med coronapandemin? Vad kommer vi känna igen, och vad kommer att vara helt annorlunda?
Och en ännu större fråga är förstås: Hur kommer vår fortsatta tillvaro som mänsklig civilisation att te sig när det mesta har ställts om – antingen det ställts om med frivillighet eller annars av ren nödvändighet… när det mesta har totalt ställts om och anpassats till en tillvaro efter den stora men vid det här laget så gott som ofrånkomliga miljökollapsen. När vi nu närmar oss ett slut, ja helt klart ett slut av det sätt att vara mänsklig civilisation på det sätt som vi vant oss vid, hur kommer fortsättningen efter det slutet se ut?
Det är inte trovärdigt att tala om detta annat än med små bokstäver, vare sig det handlar om den kris som hela mänskligheten och allt liv på planeten står inför eller kanske redan befinner sig i, eller om det handlar om den enskilda individens personliga kriser och svårigheter. Utnötta fraser som ”det ordnar sig” eller ”efter regn kommer solsken” blir lätt som hurtfriska ryggdunkningar från människor som inte vill hjälpa en att ta itu med de verkliga problemen, eller som inte har tid, kraft eller lust att slå följe med en nere i djupet.
Ibland kan förstås sådana fraser vara allvarligt menade och bli ord i rättan tid. Men ofta blir de inte annat än ytterligare sten på redan tung börda. Helst av allt vill man skrika: ”Om du nu säger att det kommer att ordna sig, kan du då tala om för mig hur det ska ordna sig?!”
Vad gäller Lukas berättelse (den han hade berättat i hela tjugofyra kapitel i Lukasevangeliet, men som slutade med ganska många lösa trådar) ser vi att det fanns en fortsättning. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur lärjungarna några dagar efter Kristi himmelsfärd fick uppleva att de faktiskt blev rustade med kraft från höjden (Apostlagärningarna 2:1–4). Så kunde de påbörja den mission Jesus hade talat om: att förkunna syndernas förlåtelse genom omvändelse i hans namn för alla folk.
Men ändå är det så (trots att Lukas skriver en hel bok till, där berättelsen leder fram ända till världsimperiets huvudstad Rom), att denna andra bok slutar än mer öppet än vad hans första bok gjorde.
Även i Apostlagärningarna kommer berättelsen till ett slags slut. Det goda budskapet har då nått till världens centrum Rom genom aposteln Paulus:
Där stannade han i två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.
(Apostlagärningarna 28:30–31)
Så slutar Lukas sin andra bok, Apostlagärningarna. Men samtidigt har Lukas upplyst sina läsare om att denne Paulus, som förmedlar det goda budskapet ”utan att bli hindrad”, sitter i husarrest och är under bevakning i väntan på att ställas inför den kejserliga domstolen. Och glädjen för hela folket låter fortfarande vänta på sig. Lukas skriver om Paulus tid i Rom:
Somliga lät sig övertygas av hans ord, medan andra inte ville tro.
(Apostlagärningarna 28:24)
Vi har återigen kommit till ett slut – men inte till slutet.
I början av Lukasevangeliet hade Maria sjungit att Gud tar sig an sin tjänare Israel (Lukasevangeliet 1:54). Och prästen Sakarias hade sjungit att Israels Gud ger sitt folk frihet (Lukasevangeliet 1:68). Och den gamle Symeon, som hela sitt liv hade väntat på ”Israels tröst” hade sjungit om härlighet åt Guds folk Israel (Lukasevangeliet 2:25, 32). Och i början av Apostlagärningarna hade lärjungarna frågat Jesus om den tid nu äntligen var inne då Jesus skulle återupprätta Israel som kungarike (Apostlagärningarna 1:6). Men uppenbarligen var tiden ännu inte inne. Och i Apostlagärningarnas slutrader talas det fortfarande om ”Israels hopp”, men Lukas berättar samtidigt att hoppets budbärare ännu bär bojor (Apostlagärningarna 28:20).
De stora löftena som besjöngs i början av denna långa berättelse, som sträcker sig över två hela böcker, står alltså fortfarande ännu ouppfyllda. Så även när Lukas lägger ner pennan för andra gången, har historien ännu nått visserligen typ något slags slut, men ändå inte nått till slutet. Men genom hela dubbelverket Lukasevangeliet–Apostlagärningarna lever hoppet som föds i vissheten att vila i Guds hand. Det är en förtröstan på att det inte är vi som ska föra oss fram till slutet, utan Gud.
När Lukas berättar om himmelsfärden i sin första bok skriver han något som kan verka vara en motsägelse. Han skriver nämligen att ”medan Jesus välsignade lärjungarna, lämnade han dem, och fördes upp till himlen” (Lukasevangeliet 14:51). Detta rymmer en paradox, därför att det ju egentligen borde finnas en motsättning mellan att Jesus välsignar lärjungarna och att han lämnar dem. Välsignelse har i bibeln och den kristna tron att göra med en försäkran om närvaro. Det framgår inte minst i den aronitiska välsignelsen i Fjärde Moseboken:
Herren talade till Mose: Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk: Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred. De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.
(Fjärde Moseboken 6:22–27)
Välsignelsen är ett löfte om närvaro. Det är löftet om att Gud ska vara närvarande hos sitt folk, och att folket ska få vandra i sin Guds ljus. Men i Lukasevangeliet uttalar Jesus alltså dessa löften om den gudomliga närvaron medan han lämnar sina lärjungar. Och till råga på allt går Lukas så långt att han säger att lärjungarna då föll ner och hyllade Jesus (Lukasevangeliet 28:52). Meningen om lärjungarnas hyllning av Jesus var för en del skrivare som kopierade Lukasevangeliet så magstark att de helt enkelt hoppade över den. Varför då? Jo, för att den pekar på att lärjungarna identifierade Jesus själv med den Gud som vänder sitt ansikte till dem och lovar att vara med dem.
Lärjungarna ger Jesus den hyllning som endast tillkommer Gud, den Gud som är Herre över allting. Och de gör det just när han lämnar dem. Just då är det som de ser att Guds eget ansikte lyser mot dem genom honom. I den välsignande Jesus ser de den som lovar att vända sitt ansikte mot dem och lysa mot dem. Och detta sker samtidigt som Jesus lämnar dem och förs upp till himlen.
Jesus lämnar lärjungarna, men är alltså bara till synes frånvarande. I stället är han mer närvarande än någonsin. Han lämnar dem, men lämnar dem medan han välsignar dem. Han lämnar dem medan han ger dem den efterlängtade välsignelsen – det efterlängtade löftet om gudomlig närvaro i deras liv. Han lämnar dem, men är närvarande hos dem som den som alltid vänder Guds ansikte till dem och lyser mot dem. De har kommit till ett slut – men inte till slutet. Snarare till en ny början.
Det är obegripligt, men i detta föds en stor glädje som inte kan tas ifrån dem. Det är en glädje som gör att de en tid senare kan säga: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört” (Apostlagärningarna 4:20, precis som Betlehems herdar en gång hade prisat Gud ”för vad de fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem” (Lukasevangeliet 2:20).
Detta obegripliga blir bara hållbart om vi släpper tanken på att den himmel Jesus ”lyfts upp” till skulle vara någon annanstans än här; att den skulle vara någon plats långt borta i en avskärmad del av universum utom räckhåll eller kontakt med vår jord. Detta obegripliga blir bara hållbart bara om vi tänker oss att himlen är Guds närvaro inte bara Somewhere Over The Rainbow, utan överallt.
Himlen är helt enkelt det goda, gudomliga alternativa sättet att se på världen, i stället för att se på världen som gudlös, tom och alienerad där vi lever som främlingar för allt och alla.
I detta nya synsätt föds hoppet och den stora glädjen. I detta föds kraften att kunna gå vidare när vi har kommit till vad som synes vara slutet. Och i detta föds kallelsen att själva vara närvarande hos dem som inte kan se något annat än en frånvaro eller ett slut eller en återvändsgränd; hos dem som inte kan se någon väg vidare. Det är inte en kallelse att dela ut hurtfriska ryggdunkningar till höger och vänster, men att vara just närvarande, att stå ut. Att stå ut hos dem och med dem som gett upp hoppet om en fortsättning. Att kunna stå ut därför att vi själva, till slut, fick ta emot välsignelsen, löftet om Guds närvaro i våra liv.
Och det är inte något enmansföretag. Lukas andra bok Apostlagärningarna om kyrkans begynnelse gör detta ganska klart. Det är inte ett enmansföretag där en enda människa ska stå ut hos och med allt och alla. Det är istället en gemensam kallelse och uppgift, som lokal församling och världsvid kyrka, och, vill jag tro, tillsammans med alla människor av god vilja. Vi får utföra denna uppgift tillsammans, genom bön för var och en, i vittnesbörd till var och en, och i tjänst för var och en. Och vi behöver inte, och vi kan inte, göra det själva, utan tillsammans.
En av kyrkans tidiga författare, Diognetos, som levde någon gång på 100- eller 200-talet e.Kr, skriver, aningen kaxigt, så här om de kristna, som på hans tid ju var föraktade, förföljda och misstrodda av allt och alla:
Vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. […] Själen är innesluten i kroppen men håller samman kroppen; och de kristna hålls i kroppen som i ett fängelse, men själva håller de samman världen.
(Diognetosbrevet 6:1, 7)
Det är kaxigt, och det går att ha stora invändningar mot hur Diognetos beskriver saken. Men som en (bland många) beskrivningar av vår kallelse som enskilda kristna, som lokal församling, och som världsvid kyrka, kan den kanske fungera. Diognetos beskrivning måste inte tolkas som självhävdelse hos en uppblåst kyrka, utan som en inbjudan att se och bejaka att vi får vara bärare av gudomlig närvaro – inte i en ljusblå himmel långt borta någonstans, utan här, mitt i vår värld också under regntunga skyar.
Vi har kommit till ett slut, men inte till slutet. Vi får tillsammans bära varandra så att vi kan bära världen i bön, vittnesbörd och tjänst.
Vi är inte hoppet, men vi får vara bärare av hoppet. Vi är inte välsignelsen, men vi får vara bärare av den. Vi är inte den gudomliga närvaron, men vi får vara bärare av den. Vi får vara bärare in i situationer där hopplöshet, misströstan och främlingskap har tagit överhanden. För vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.