Spelar det roll att jag är kristen?

Spelar det roll att jag är kristen?

Predikan av Elisabet Ravelojaona i samarbete med Alva, Anna, Arvid, Emelie, Helena, Paul och Timothée.

Jesus projektplan

Vi vet inte mycket om lärjungarnas liv innan de möter Jesus. Vi vet inte hur deras längtan och drömmar såg ut. Men vi vet att i mötet med Jesus händer något som gör att de är beredda att lämna allt för att följa honom: hus, hem, familj, jobb – allt! De lämnar det trygga, för ett liv med en vagabond. Jesus talar om något nytt. Han förmedlar sin vision genom ord, men framförallt genom att agera och leva. Ett hopp väcks hos människor om att det faktiskt är möjligt. Jesus talar ofta om sin projektplan som ”Guds rike”. Visionen om Guds rike handlar om en värld av jämlikhet, rättvisa och frihet. En värld där människor lever i respekt för varandra och i ett gott förvaltarskap. Frågor som idag står högt upp på mångas politiska agenda. I intervju efter intervju, säger människor att miljö och rättvisa är de viktigaste frågorna för världen idag.

När vi nu firar Kristi himmelsfärdshelg är det en helg som på många sätt utmanar vår tro. Jesus lämnar sina lärjungar. Deras tid i hans omedelbara närhet är slut. Han har på olika sätt förberett dem för att nu ta över ledarskapet. De uppmanas att vänta på ”sanningens ande”. Nu startar en tid av väntan och längtan. Var sak har sin tid. I väntan på gåvan, Hjälparen – Guds påtagliga närvaro i deras liv, så sker något inom dem. Visionen växer och blir tydlig, blir ett med deras liv. Just denna paus är viktigare än den först tycks verka. Vi behöver stanna upp om vi ska få tid att forma vår vision. Att leva i Guds rike, är att söka efter Guds vilja med våra liv, ditt och mitt, men också med det som är vårt gemensamma liv.

Johannes evangelium kapitel 16, vers 23-33:

Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.” Lärjungarna sade: ”Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.” Jesus svarade: ”Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”

Fyra unga människors tankar utifrån texten

Spelar det någon roll vad jag gör? Om jag sorterar soporna, köper rättvist kaffe och tar bussen i stället för bilen? Om jag säger hej till någon på vägen eller ger 20:an till tiggaren i gatuhörnet? Om ingen annan gör det kommer ändå inga stora förändringar att ske. Då är det ingen idé? Eller?
Om vi alla skulle leva som om Guds rike var här och nu kanske vi faktiskt skulle närma oss det? Skulle det rent av komma? Kan det vara möjligt, att Guds rike i dess fulla kraft och betydelse kan komma hit, till jorden, nu? Eller är det bara de där små glimtarna som vi kan ana ibland, i ett barns ögon, en främlings leende, ett ärligt förlåt eller en tröstande famn? Ett tillfälle av ren kärlek, glädje och frid. Eller är fulländad kärlek och gemenskap kanske inte möjlig här, utan bara i nästa rike?

Vem är jag? Jag är storasyster och dotter, vän och kusin, granne och främling. Jag tar hand om mina syskon och för dem är jag en trygghet. Jag är den duktiga flickan i skolan, hjälper min mamma, är trevlig mot grannen. Jag skrattar med min ena vän, behöver få vara liten och bli tröstad av min andra vän. Jag är den organiserade i min klass, blir arg när jag hör om orättvisor. Jag är den som gråter för mycket och säkert många hundra saker till. Men vad och vem är då JAG!? Kan jag vara både den positiva och den som stundtals bara vill ge upp, både den som tröstar och den som behöver bli tröstad, både den duktiga organiserade och den som inte vill ha något ansvar alls? Är någon av alla dessa egenskaper mer jag än någon annan? Kanske vill jag inte definiera mig själv som något särskilt utan snarare som allt på samma gång? Men är det möjligt att ha så många roller att man mitt i allt förlorar sig själv? Vad händer när jag inte längre klarar att upprätthålla alla mina roller samtidigt? Hur ska jag då göra för att inte tappa mig själv?

Jag tänker på roller i en grupp också. Måste vissa roller alltid finnas i en grupp och kan det då finnas roller som ingen fyller? Finns det förväntningar från omgivningen att jag ska ta en viss roll och hur gör jag om jag har tagit på mig en roll och vill byta? Måste jag då lämna in en ansökan i detta kontrollerade samhälle där alla stereotyper redan finns och där rollerna redan är satta? Mitt i alla frågor kring roller så tänker jag också på vad det egentligen innebär att våga, eller att inte våga. Vad är egentligen mod?

Käre Gode Gud. Tack för den här dagen, tack för min familj och tack för vädret. Jag ber dig att vara med mig imorgon när jag ska skriva provet. Och så ber jag dig att vara med farfar, käre gode Gud varför lät du honom bli så sjuk? Han är ju så uppskattad av många. Och jag vågar inte tänka tanken på att han inte ska finnas mer. Jag behöver honom! Ibland undrar jag om du lyssnar. Det är så många som bett för hans cancer. Hör du mig, kan du väl ge mig något tecken?

Esmeraldas bön:

Jag vet inte om du hör mig, men ber dig om ett svar. Jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet, ag är för simpel, jag ska va’ utanför, men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör.

Gud hjälp de mänskor som är i nöd. Visa din kärlek och ge dem ditt stöd, finns här i världen en stund de finns till. Hjälp du de glömda, jag tror att du vill. Jag ber för andra utanför. Jag ber från mitt hjärta och tror att du hör. Hjälp alla mänskor som lider just nu. Alla är barn här, och vår fader, det är du.

Jag förstår nog inte varför en gräns, en dörr blir stängd. Jag vet din kärlek gäller alla som lider, som gråter, som tror och förlåter.  Hjälp alla mänskor som lever i flykt och ge dem en plats där de kan leva tryggt. Rör våra hjärtan, så att vi kan se. Gud, visa vägen och lär oss att ge. Din kärlek är evig, trofast och sann. Lär oss att dela den med varann.

Text Stephen Schwartz, svensk text Monica Forsberg

Tro i vardagen

Ungdomarnas röster, med sina frågor och utropstecken, precis som den längtan Esmeraldas sång ger uttryck för, tror jag att många människor kan känna igen sig i. Längtan efter att bli sedd och hörd, att finna sin plats, att både kunna ge och få ta emot. Allt det finns hos oss alla, på ett eller annat sätt. Och jag tror att också lärjungarna bar på liknande frågor, när de väntade på den gåva Jesus skulle sända.

Ungdomarna som har förberett den här gudstjänsten är med i After Work. En grupp där vi läser texter i Bibeln och samtalar om vad de står för då de skrevs, men framförallt vad de kan betyda för oss idag. Spelar vår tro någon roll i vår vardag? Svaret blir alltid ja, men där finns också alltid ett men. Ett men som talar om ambivalens och svårighet att hitta rätt, ett men som talar om en djup längtan och en erfarenhet av att Gud faktiskt är med. Gud är med i skolan och i mötet med vardagen. Gud är med på resan till ett nytt land och ett nytt språk. Gud är med vid operationsbordet då den svåra ryggoperationen sker. Gud blir som kartläsaren som sitter bredvid i bilen. Gud finns i tryggheten om att jag inte är ensam. Att när jag inte vet vad som sker så finns Någon där som har en tanke om det som sker. Allt detta finns i vår gemensamma erfarenhet.

Tro i handling

Paulus skriver i brevet till efesierna: Jag upphör därför aldrig att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner, sedan jag nu har hört om er tro på herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror (1).

Det är en bön med en tydlig vision om att deras tro ska leda till handling. Paulus ber att den helige Ande som ge deras inre öga ljus. Jag tänker att det handlar om en process djupt inom oss, som påverkar vår personlighet. En erfarenhet av att Gud finns där och älskar oss. En erfarenhet som inspirerar till handling. Visionen om Guds rike handlar om människor omkring oss. Den handlar om vår värld, om vår miljö. Det handlar om rättvisa för individer och samhällen här och nu. Paulus bön talar också om hoppet: se vilket hopp ni har kallats till. Hopp är något mycket mer än en känsla av optimism. Hopp är ett aktivt val. Valet att tro på att förändring är möjlig, att människor och samhällen kan leva i rättvisa och respekt.

Tro att vi behöver varandra

Jesus utmanar med orden: Med en tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er (2). Vågar jag tro så? Vårt samhälle i dag präglas av en stor egoism, men också en känsla av hopplöshet. ”Det är redan för sent.” Den känslan kan drabba mig också ibland. Men jag vägrar tro att det är så. Jag vill vara en hoppets bärare och våga tro att förändring är möjlig. Men jag tror inte att jag kan göra det på egen hand. Jag tror att vi behöver varandra. Jag tror att vi behöver sätta oss tillsammans och dela det som finns djupt inom oss. Prata om det som är vår innersta längtan, både för mitt eget liv och för vårt samhälles. Jag tror att när människor möts och vågar öppna sig för varandra så sker något viktigt. Delandet av våra livsberättelser kan hjälpa oss att bli mer hela som människor. Delandet av våra erfarenheter och tankar om Gud hjälper oss att förstå lite mer av livet och gör Gud på en gång både större och närmre oss själva. Vi gör oss sårbara, då vi visar våra svagheter – men på samma gång blir vi starka. När berättelse läggs till berättelse så ser vi hur mycket vi faktiskt har gemensamt. När vi alla bidrar med det vi kan och det vi är så öppnas helt nya möjligheter. Livet är här och nu. Vi har fått livet som en gåva. Det är bara du som kan leva ditt liv och jag mitt. Men låt oss leva tillsammans, sida vid sida och finnas till för varandra!

Bön

Gud tack för din närvaro i våra liv. Hjälp oss att vara närvarande både i våra egna liv och i varandras. Hjälp oss att leva här och nu. Amen.

1) Ef 1:16-19a

2) Matt 17:20