Stenporten (predikan)

Stenporten (predikan)

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 21 april 2019
Påskdagen: Kristus är uppstånden

 

Läsningar: Psaltaren 118:15–24 (Herrens hand har visat sin kraft…); Johannesevangeliet 20:1–18 (Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt…) 

 

Mellon!

Det lilla vandringssällskapet hade redan utstått många strapatser och hårda prövningar, och mött många hinder på vägen. Nu hade de, sent på natten, kommit fram till ännu ett hinder – ett helt oövervinnligt hinder: en stängd, massiv stenport i ett berg. Ja, det gick faktiskt inte ens att se att det fanns en port in i berget. Det enda de kunde se framför sig var en enorm klippvägg. Det gick inte att se att det ens fanns den minsta lilla spricka eller springa i klippväggen.

Likväl: de visste att de stod framför en port där i klippan även om de inte kunde se det, och de visste att den enda väg de kunde gå för att komma fram till målet för färden fortsatte där bakom, in i berget, där på andra sidan stenporten. Men porten var hermetiskt tillsluten; så tätt tillsluten att den till synes var helt ett med klippväggen. De hade försökt trycka på med all sin kraft och hela sin samlade styrka, men porten hade inte rört sig en tum. Den var fast som berget. Ja, den var en del av själva berget.

Det var natt; bäcksvart natt. Men så, kom månen fram som hittills hade varit dold av tjocka moln på himlen. Och månskenet föll på stenporten, och då framträdde mystiska tecken som var inristade på porten. I månljuset reflekterades de inristade tecknen som hade varit dolda i mörkret, och tydligt och klart visade sig mystiska tecken, främmande bokstäver.

Som tur var hade ressällskapet med sig Gandalf, den visa trollkarlen. Han förstod på en gång att skriften var skriven på alvspråk, visserligen av en uråldrig form som inga alver talade längre, men Gandalf hade inga större problem att uttyda skriften. Det stod: ”Tala, vän, och träd in.”

Ressällskapet fick genast nytt hopp. Det här skulle ordna sig. Och Gandalf försökte komma på vad de skulle tala. Vilken av alla möjliga och omöjliga besvärjelser som behövde läsas över porten för att den skulle öppnas för dem. Trollkarlen försökte med en som han tänkte ganska säker trollformel. Men ingenting hände. Porten var lika stängd som tidigare. Han försökte med samma trollformel igen och igen, med olika tonlägen och olika tempon. Men, nej, ingenting hände. Porten var stängd, stängd, stängd.

Gandalf blev allt mer irriterad. Han ropade till stenporten och slog på den med sin stav.

Öppna, öppna! skrek han och fortsatte med samma befallning på alla språk som någonsin talats i västra Midgård. Sedan slängde han staven på marken och satte sig tigande ner.

Det gick en lång stund. Men så:

Med en plötslig rörelse som skrämde dem alla for trollkarlen upp. Han skrattade! ”Nu vet jag!” ropade han. ”Javisst, javisst! Oerhört enkelt, som de flesta gåtor när man vet svaret.”

Han tog upp staven, ställde sig framför klippan och sade med klar röst: Mellon!

… Sedan framträdde konturerna av en stor dörröppning där varken spricka eller fog hade synts tidigare. Långsamt delade den sig på mitten och öppnade sig centimeter för centimeter tills båda dörrarna hade slagits upp helt och hållet.

”Jag hade fel trots allt,” log Gandalf. Skriften skulle inte tydas ”Tala – vän – och träd in”, utan ”Säg: ’vän’– och träd in.”

Jag behövde bara säga det alviska ordet för vän så öppnade sig dörrarna. Väldigt lätt. Alltför enkelt för en lärd man i dessa misstänksamma tider. … Nu går vi.

Antagligen kom du inte till kyrkan för att höra om trollkarlar och stenportar med alvskrift från Tolkiens bok Sagan om ringen. Men fundera på vilka stängda, tillslutna portar du har stött på på din livsväg. Kanske du rentav står inför en sådan port just nu – på något sätt. Ett stort hinder, som du måste igenom, men inte kommer igenom hur du än försöker. Kanske är det något stort hinder, kanske är det något litet. Kanske handlar det om din framtid; kanske handlar det om ditt nu. Fundera en stund på om det är något sådant hinder du står inför nu – en hermetiskt tillsluten stenport.

Säkert har vi alla erfarenhet av att ha stått inför en sådan stängd port på vår livsfärd som vi inte för vårt liv har förstått hur vi ska få den att öppnas, och som hindrar oss att fortsätta i den riktning vi är på väg. Säkert har vi alla erfarenhet – jag har det definitivt – av att ha försökt och försökt och försökt. Men alla de där försöken är egentligen bara varianter på samma tema. Man har liksom fastnat i ett och samma lösningsförslag. Det är inte bara porten som har gått i lås, utan man har faktiskt även själv har gått i lås.

Men kanske har du också erfarenhet av att – helt plötsligt – kommit på en helt annan sorts lösning. Kanske har lösningen kommit som ett slags blixt från klarblå himmel av sig själv, eller kanske någon annan person sagt eller visat hur du behöver göra i den situationen för att komma vidare. Och sedan, så där i efterhand, när du tänker tillbaka på den där saken eller situationen som verkade helt hopplös, kan du nästan skratta åt att du tyckte att den saken var ett så stort problem.

Ja. vi har säkert alla någon eller några sådana erfarenheter av hinder, eller ska vi säga ”stenportar”, på vår livsvandring, som vi trots allt kom igenom till slut.

Men vi har säkert också alla erfarenheter av portar som inte har öppnats för oss; att den väg man var på väg på inte var framkomlig – stenportar vi inte har kunna komma igenom eller fås att öppnas – och vi har till slut insett att vi måste ta en annan väg. Vi har fått låta det där hindret vara, för det är övermäktigt; det är ett olösligt problem och kommer alltid att förbli ett olösligt problem; och så har vi helt enkelt fått gå åt ett annat håll; ta en annan väg. Vi kanske sörjer eller grämer oss över att det blev så, att det var tvunget att bli så, men till slut går vi ändå. Det är ganska förunderligt, men vi hittar nästan alltid andra vägar – av ren överlevnadsinstinkt om inte annat.

Men påskdagen, eller snarare hela påskhelgen, handlar om vägen till vilken det inte finns några alternativa vägar. Mellan födelse och död kan vi antagligen ta hur många kringelikrokiga och alternativa vägar som helst, men så är det sista steget, och för det steget finns det ju bara en riktning. Det finns bara ett håll att gå: Vi ska alla dö.

Vi människor kan vara helt fantastiskt uppfinningsrika att hålla den tanken eller den sanningen ifrån oss, men vi vet det ju. För oss alla finns det i det stora perspektivet bara en väg, en riktning, en sanning: Vi ska alla dö, och vi går mot döden var vi går.

Döden – den ogenomträngliga stenporten. Dit leder den enda vägen; den enda kända sanningen är att vi alla går mot döden. Vi går rakt mot den stängda stenporten. Vi går rakt in i den!

Men påsken säger att Någon kommer emot oss från andra hållet; Någon som redan har varit där – på andra sidan stenporten – och kommer nu emot oss från detta andra håll. Och där han kommer emot oss från det andra hållet, där är inte längre någon stenport, utan bara en öppen famn. En väns famn. Den Uppståndnes famn. Famnen hos honom som redan har stigit upp till sin Fader och vår Fader, sin Gud och vår Gud.

Och vi får – om vi vill – lägga ner alla våra försök att forcera den hårda och hårt tillslutna stenporten; alla våra besvärjelser eller andra tilltag, och istället säga: ”Min vän!” och gå in i den famnen; träda in i honom som vill vara vår väg, vår sanning, vårt liv – vart vi än i världen vänder.