”…tills hjärtan, folk och land…”

”…tills hjärtan, folk och land…”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 20 maj 2018
Pingstdagen: Den heliga Anden

Läsningar:
Berättelsen om Babels torn (Första Moseboken 11:1–9)
Anden som livgivare (Psaltaren 104:27–31)
Jesu lärjungar uppfylls av den heliga Anden (Apostlagärningarna 2:1–11)
Anden som lärare (Johannesevangeliet 14:25–29)

 

Jag har inte tänkt att be om ursäkt för att denna pingstdagspredikan blir ganska så politisk. Ibland sägs det att såväl tro som församling ska hålla sig borta från politiken. Det skulle jag i så fall vilja ha bibelbok, kapitel och vers på. För idag på pingstdagen, som också brukar kallas för den kristna kyrkans födelsedag, kanske vi istället kan påminna oss om att den de troendes gemenskap, de heligas samfund, som är församlingen eller kyrkan, till sitt väsen är politisk.

Församlingen är ett slags pólis: en ”stad” eller ett samhällsbygge. Alltifrån dess ringa begynnelse med Jesu första andefyllda lärjungar i Jerusalem har församlingen varit kallad att vara ett slags alternativt samhälle eller en subkultur – men märk väl, ett alternativt samhälle i världen, och med ett ärende till världen.

Det har funnits, och finns alltjämt, kristna gemenskaper som har blivit så pass världsfrånvända slutna system och satt upp sina helt egna etiska spelregler att de närapå har tagit kol på sig själva. Där hittar vi diverse sekter, varav kanske Filadelfiaförsamlingen i Knutby är ett av de mest avskräckande exemplen.

Men det har också funnits, och finns alltjämt, kristna gemenskaper som helt och hållet har lierat sig med den världsliga politiska makten så att kyrkan som motkraft och profetisk röst nästan alldeles har tystnat. Och där hittar vi bland annat diverse statskyrkosystem; inte minst det som vi har haft i vårt eget land.

Men dessa avarter till trots (både den världsfrånvända sektvarianten som skapar sitt helt eget etiska system och den statsbärande överhetsvarianten som pådyvlar det övriga samhället sina lagar och förordningar) behöver kyrkan vara en politisk företeelse, och kan heller egentligen inget annat vara.

För vad vore alternativet? Församlingen skulle i så fall inte bli mycket mer än ett privatreligiöst dunbolster som egentligen inte spelar någon roll eller sätter några som helst bestående eller meningsfulla avtryck. Så kanske folk i gemen uppfattar kyrkan i vilket fall som helst, men vi som ser oss som dess medlemmar har förhoppningsvis lite högre ambitioner än så. Så jag har inte tänkt att be om ursäkt för att den här predikan blir ganska så politisk.

Teglet och den levande Stenen
Första Mosebokens elfte kapitel tar med oss till en mytisk urtid och byggandet av Babels torn – det som fick ett så snöpligt slut när Herren Gud steg ner från himlen och omöjliggjorde hela detta ambitiösa företag genom att helt enkelt störa kommunikationen.

Visst kan man vid en första anblick fråga sig vad Gud är för vresig gubbe som gör så. Och vad har Gud emot människans storhet och initiativförmåga? Jag tror inte att Gud har någonting emot vare sig människans storhet eller hennes initiativförmåga, men det finns ett par detaljer i myten om Babels torn, så som den berättas i Bibeln, som gör det babyloniska byggprojektet ganska otäckt.

”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, sade de till varandra. Och det lät ju fint och bra och fantastiskt att mänskligheten kunde komma överens. Men teglet dyker upp även längre fram i Moseböckerna, och då låter det så här:

Egypterna satte fogdar över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete … Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till.
(Andra Moseboken 1:11, 14)

Det känns ganska så naturligt att läsa myten om Babels torn i ljuset av berättelsen om israeliternas slaveri i Egypten, för historien visar oss ända in i vår egen tid att i dylika storslagna projekt, där människan ska förhärliga och föreviga sitt namn, så finns det alltid andra människor i botten; de som utför själva arbetet och får bekosta det med sitt eget blod, sin svett, sina tårar och knäckta ryggar. Att det skulle ha varit annorlunda vid byggandet av Babels torn låter ju fint och vackert, men inte särskilt troligt.

Kyrkan varken kan eller ska säga hur andra ska bygga, men själv är hon kallad (dvs. vi är kallade) att (inte genom att bestämma hur andra ska tycka och tro och agera, utan genom ett annat förhållningssätt gentemot varandra) visa på ett alternativt sätt att bygga samhälle på:

När ni kommer till Jesus, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. …  Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.
(Första Petrusbrevet 2:4, 10)

Det lät kanske flummigt, Paulus är lite mer konkret när han skriver i Första Korinthierbrevet:

Vad innebär nu detta? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp.

Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra: … kärleken.
(Första Korinthierbrevet 14:26; 13:31, 13)

Kyrkan verkar alltså vara kallad till ett gemensamt bygge där ingen tvingas få sin rygg knäckt, utan som ska präglas av kärlek och barmhärtighet och där alla får vara med och bidra utifrån sina mottagna gåvor. Och, skriver Paulus i samma sammanhang:

Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd … kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: ”Hos er finns verkligen Gud.”
(Första Korinthierbrevet 14:24–25)

Det enfaldiga talet
Den andra otäcka detaljen i Babelsbygget är det enhetliga språket. Men det var väl fint att alla förstod varandra? Är det inte det vi drömmer om? Att överbrygga alla språkliga eller kulturella barriärer? Jo, men låt oss jämföra detta med undret på pingstdagen, då som Jesu lärjungar började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem, och Jerusalemsborna häpnade och sa:

Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? … Vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.
(Apostlagärningarna 2:8, 11)

I Babel fanns det bara ett sätt, ett språk att uttrycka saken på. På pingstdagen i Jerusalem förkunnades däremot Jesu lärjungar Guds stora gärningar på en mängd olika språk. Och – nu blir jag politisk – jag vill hävda att det är när bara ett språk talas; när bara ett uttryckssätt förekommer som vi bör dra öronen till oss. Och jag skulle vilja hävda att det är just det som just nu sker i vår egen tid, och att detta enhetliga språk har nästlat sig in i samhällsdebatten och kanske också in i våra egna sinnen.

Och jag tror att vi som kristen församling och kyrka behöver stå pall; stå emot detta enhetliga (eller kanske rentav enfaldiga) budskap som just nu framförs av talare med vitt olika politiska färg.

Det började som något som de flesta tror jag uppfattade som ganska främmande och felaktigt och politiskt brunfärgat, men som den senaste tiden har blivit en sanning: ”Vi måste ha en striktare reglering av invandringen.”

Ja, det kanske vi måste, men vi måste också möta människor i deras lidande, i deras flykt och i deras fruktansvärda livssituationer av krig, svält och katastrofer.

Kyrkans födelse
Pingstdagen brukar kallas för den kristna kyrkans födelsedag. För på pingstdagen dagen fick påskmysteriet sin fullbordan, när Jesu lärjungar fylldes med samma livskraft, samma Ande, som hade uppväckt Jesus från de döda. Gud själv gjorde Jesu lärjungar till en gemenskap med ett hjärta och en själ gemensamt med varandra och med den uppståndne Herren Jesus Kristus; ett hjärta och en själ – men med en mångfald av språk och uttryckssätt.

Samtidigt är det egentligen en sanning med modifikation när vi säger att pingsten är kyrkans födelsedag. Vi skulle lika gärna kunna säga att kyrkan föddes på långfredagen, i skuggan av Kristi kors på Golgota. För…

…vid Jesus kors stod hans mor … När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat.
(Johannesevangeliet 19:25–28).

Berättelsen från Golgota kan säga något om vad kyrkan är född till att vara: Kyrkan är född till att vara människor som, omgivna av en värld av våld och förakt, söker sig till varandra och hittar fram till varandra, blir varandras familj: det är Kristi församling född till att vara; inte som något slags överhetsorganisation som sätter agendan och styr och ställer över allt och alla, utan de utstöttas, övergivnas gemenskap som här i världen inte har någon varaktig stad – utom hos varandra, och där församlingens medlemmar, Jesu lärjungar, blir gåvor som Kristus ger oss till varandra.

Från den stunden hade de sitt hem hos varandra, … och Jesus sade: ”Det är fullbordat.”

Men vi skulle också kunna säga att kyrkan egentligen föddes före all tid – i Guds eviga kärleksfulla rådslut och tanke; att församlingens födelsedag alltså inte är någon bestämd dag i tiden, utan att församlingens födelsedag är i evigheten, som det heter i Efesierbrevet:

Gud har utvalt oss i Kristus före världens skapelse till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek.
(Efesierbrevet 1:4)

Också den bibeltexten kan berätta något för oss om vad församlingen är född till att vara – en gemenskap av människor som är bärare av en tro och ett ja till Fadern, Sonen och Anden – och med en tilltro och ett ja till Kristi kropp som är just församlingen; men denna tro eller detta ”ja” är inte något som vi själva någonsin kan pressa fram, utan det är en tro och ett ja som har sin rot, sin grund och sin vila i Guds egen vilja och tanke¸ i Guds ja, i Guds tro; att den Gud som har stämt möte med oss i kyrkan är ren och skär kärlek – och församlingens egentligen enda mission är att vara inför Gud och inför varandra i kärlek.

Gud har utvalt oss i Kristus före världens skapelse till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. … Det var Guds viljas beslut.

Förresten har Nya testamentets författare lite olika uppfattningar om när Anden verkligen utgöts över Jesu lärjungar. Johannes skriver i sitt evangelium att det skedde redan samma dag som Jesus uppstod från de döda, alltså på påskdagen, för…

…på kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla… Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”
(Johannesevangeliet 20:19-23)

Också den berättelsen säger något om vad församlingen är född till att vara: att kyrkan är född till att leva i glädjen över att ha fått syn på den uppståndne Herren, dödens besegrare, och att kyrkan är född till att leva och verka i världen i samma anda som Jesus levde och verkade i; med samma beredskap att förlåta och med samma skärpa mot allt som förstör och förfular Guds skapelse.

Som Fadern har sänt mig sänder jag er. Ta emot helig ande.

Den heliga Andens omväg
Och så har vi då Lukas berättelse om pingsten, som vi läste i Apostlagärningarna, där det står att Anden utgöts över Jesu lärjungar femtio dagar efter Kristi uppståndelse, alltså idag, på pingstdagen.

Antagligen anknyter Lukas till den hebreiska Bibeln och den judiska kalendern: I slaveriets dagar i Egypten hade Herren Gud befriat de hebreiska trälarna från tegel och murbruk. Den befrielsen är Herrens påsk.

På vägen bort från det egyptiska slaveriet till det förlovade landet hade Gud först fört de befriade hebreerna till Sinais berg, och där på Sinai – i dån och eld och rök – hade Gud stigit ner till dem och gett dem sin lag och slutit ett förbund med israeliterna för att de för all tid skulle vara hans utvalda folk Israel. Och det är den händelsen som firas på den judiska pingstdagen, shavuot, och som i år infaller just idag.

Och så berättar Lukas som vi har läst idag hur Gud än en gång steg ned i dån och eld till israeliterna för att lägga sitt ord i deras mun och deras hjärtan. Det var ju just vad Gud hade lovat Israels folk genom sin profet Jeremia:

Detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk.
(Jeremia 31:33)

På ett sätt var ju det som hände i Jerusalem den där pingstdagen för två tusen år sedan ganska så häpnadsväckande; men på ett sätt var det ju vad Israels folk förväntade sig att Gud förr eller senare skulle låta ske. I den yttersta tiden skulle Gud utgjuta sin Ande över israeliterna. Det hade man ju Guds eget ord och löfte på. Så även om det som skedde den där pingstdagen i Jerusalem var förunderligt och märkligt på alla sätt och vis, så var det liksom ändå just det som varenda bibelläsande jude gick och väntade skulle ske.

Det är snarare det som hände därefter som ingen hade väntat sig – och det är väl där som också vi kommer in i bilden. För den heliga Andens gåva var ju något som Gud verkade ha reserverat för just sitt utvalda folk Israel. Så – Andens gåva kommer verkligen över dem. Och nu var det väl bara en tidsfråga innan Guds smorde, Davids Son Kristus, skulle återupprätta Israel som kungarike och återsamla de tolv förskingrade stammarna igen.

Det där var ju något som Jesus och lärjungarna hade samtalat om för bara några dagar sedan, strax före Kristi himmelsfärd. Så Guds Ande börjar alltså, på pingstdagen, med det där återsamlandet av de skingrade stammarna, som vi läste om i dagens text från Apostlagärningarna, att Andens ankomst fick fromma judar från alla länder under himlen att samlas.

Men så är det som om Anden menar att det finns något som är mer brådskande och för tillfället mer angeläget än återupprättandet av Israel som kungarike. Så Guds Ande bestämmer sig för att liksom ta en så att säga inte så liten omväg ut över hela världen och till hela mänskligheten. En Andens omväg som ju fortfarande pågår!

Här hängde de första lärjungarna inte riktigt med i Andens svängar och försökte faktiskt göra allt som stod i deras makt att förhindra den heliga Andens i deras ögon alltför vidlyftiga fria åkningar över världen: ”Stopp och belägg. Det får ju finnas gränser. Det är israeliterna som har fått löftet om Andens livgivande gåva, och då bör väl Anden vara så god att hålla sig just till israeliterna!”

Och nu behöver vi för den skull inte tro att Gud har glömt bort sina löften och sin särskilda kallelse till Israels folk. Nya testamentet är ganska tydligt med att Gud faktiskt varken kan eller vill ta tillbaka dessa löften, utan att de kvarstår (Romarbrevet 11:29). Men det är som att Guds Ande samtidigt vill något mer än att bara hålla sig till de där gränserna. Anden beter sig ju helt gränslöst, när den sveper in i människors liv och människors hjärtan – alltså även människor som inte är israeliter och som väl ens knappt kan stava till Gud.

Pingstens kyrka i vår egen tid
Så: Pingstdagen 2018… Hur ser det samhälle och den värld ut i vilken vi som kristen församling här, idag, firar pingst?

Hur ser det samhälle och den värld ut i vilken den här gemenskapen av människor som har blivit förenade i Jesu namn; människor som har fått en ny chans, och så att säga har blivit födda på nytt – inte av någon mans vilja, utan av Gud; människor som genom dopet och tron har blivit bärare av Guds ande – för det är ju det vi säger att vi heter: kristna – alltså smorda med Kristi ande.

Hur ser det samhälle och den värld ut i vilken vi i den helige Andes kraft har uppdraget och missionen att bygga en ny, alternativ stad; ett nytt alternativt torn, en ny alternativ community till Guds ära – till skillnad från det ensidiga och monotona skrytbygge som man försökte uppföra i Babel och som Herren Gud dömde ut?

Ja, hur ser det samhälle och den värld ut i vilken vi möts som gemenskap kring Guds ord och Kristi sakrament?

Det går naturligtvis att se hur många positiva saker som helst i det samhälle och den värld som församlingen befinner sig i – och det är viktigt att vi ser allt detta positiva, och lyfter fram det, tar del av det och stärker det:

Vi finns t.ex. i en värld som har fantastiska möjligheter till kommunikation som kan föra människor närmare varandra genom en ny teknik som vi bara för ett par decennier sedan skulle ha tyckt var rena fantasier. Vidare finns det i vårt samhälle ett nyvaknat engagemang för att vårda och ta hand om den planet som är vårt gemensamma hem i kosmos. Dessutom går arbetet för t.ex. frihet, jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och funktionsnedsattas delaktighet i samhället verkligen framåt. Åtminstone är det så i vår del av världen. En annan positiv sak är att psykisk ohälsa inte längre är lika tabubelagt som det tidigare har varit, utan här finns en öppenhet som tidigare har saknats.

Och så vidare. Och allt detta är gott.

Men vi behöver även vara uppmärksamma på och vaksamma över det som faktiskt är ganska så bekymmersamma budskap; även om det framförs i vår tid som obestridliga sanningar.

Och t.ex. när du i september som röstberättigad medborgare går till valurnan för att avge din röst, så går du, om du är kristen och tillhör Kristi församling, dit inte bara som svensk. Du går faktiskt dit även som en medlem av Kristi kropp – som är den uppståndne Herrens gräns­över­skridande, katolska (dvs. ”allomfattande”) och transnationella kyrka.

Om du lägger din röst till vänster eller till höger eller någonstans i mitten beror ju på hur du tror att vi formar en värld och ett samhälle på ett så bra sätt som möjligt. Och där kan vi ju förstås komma fram till olika ståndpunkter och ändå vara grundade i evangeliet.

Men om du, när du röstar, endast tänker på, som det brukar heta ”vad som är bäst för Sverige”, då är frågan om du inte ska ta en liten funderare på vilken Gud du egentligen tillber och vems gemenskap du djupast sätt bekänner att du tillhör. Och om det kanske inte rentav är så att du har råkat förväxla nationen och Levande Gud med varandra.

***

Trosbekännelse: Psalmer & Sånger 946
(Per Harling)

Vi tror på Gud,
som skapat den värld vi delar med allt liv
och vars skaparvilja också kommer till uttryck
i människans skaparkraft.

Vi tror på Jesus Kristus,
som vandrat våra vägar,
drömt våra drömmar,
kämpat vår kamp.
Han är vägen, sanningen och livet.

Vi tror på den heliga Anden,
som ger oss mod att leva,
tröstar, förmanar och förnyar.
Hon är hoppets överraskande vind,
trons glödande eld
och kärlekens utsträckta hand.

Vi tror på kyrkan,
som bereder vägen för Gud
genom att lyssna lyhört på Gud och människor,
tala tydligt om Jesus Kristus
och kämpa för det goda i den heliga Andens kraft.