Tronpretendenten

Gudstjänst första söndagen i Advent

Tronpretendenten

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 30 november 2014
Första söndagen i advent: ”Ett nådens år”

Allt var egentligen redan klart. En ny kung var redan installerad. Den gamle kungen – kung David – låg gammal och trött på dödsbädden – och det var dags för någon av hans söner att ta över makten. En av Davids söner hette Adonia, och denne hade redan samlat armén omkring sig, och under pompa och ståt låtit sig utropas till ny kung.

Men Adonia hade en halvbror som hette Salomo. Profeten vid kung Davids hov hade redan många år tidigare profeterat att Salomo var den av prinsarna som var utsedd av Gud att ta över tronen efter David. Så trots att Adonia redan var ny kung, erkänd av armén och installerad, red Salomo in i Jerusalem på sin fader Davids mulåsna. Och prästen Sadok och profeten Natan och en stor del av folket mötte upp Salomo under jubel, och så smordes Salomo till kung över Juda och Israel – trots att tronen egentligen redan var upptagen av Adonia.

Den här berättelsen står i Bibeln, i Första Kungabokens första kapitel, och den brukar kallas för tronföljdsstriden. Det är en ganska smutsig historia med rivalitet och sex och mord och religion och politik i en enda osalig röra. Så varför tar jag upp den nu? Jo, därför att jag tror att tronsföljdsstriden är en av de händelser i den bibliska historien som berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem refererar till. Historien om tronsföljdsstriden avslöjar att den där lilla söta åsnan som Jesus red på nog inte är ett så oskyldigt inslag i adventsfirandet som vi kanske annars tror. Tvärtom – åsnan vittnar om att Jesus tågar in i staden med rätt stora anspråk.

Jesus rider visserligen in i Jerusalem fattig och ödmjuk, men han är likväl en tronpretendent som är säker på sin sak: att nu måste det ske, att nu är tiden inne. Så han rider in i staden – rätt in i maktens boning. Det finns egentligen ingen plats för kung Jesus där inne, för där inne är en helt annan regering redan installerad. Det finns egentligen lika lite plats för Jesus där som det fanns för kung Salomo, eftersom Adonia ju redan hade lagt beslag på tronen. Men Salomo red in i Jerusalem ändå, trots att tronen redan var upptagen. Och Jesus gör likadant.

Men där upphör möjligen likheterna. Salomo kom med en jättelik byråkratisk administration som innebar ett enormt skattetryck, vilket gjorde att många människor kom att praktiskt taget bli livegna under hans regeringstid. Jesus kommer med himmelriket. Men kvar finns ändå denna likhet mellan berättelsen om tronföljdsstriden och berättelsen om Jesu intåg: att när såväl Salomo som Jesus red in på en åsna i Jerusalem fanns där inne egentligen ingen plats för dem, eftersom platsen redan var upptagen.

Att hylla Jesus som kung är alltså – om vi tar berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem på allvar – att ge sig in i en veritabel maktkamp. Att hylla Jesus som kung är att välja sida i en tronsföljdsstrid där det inte går att förhålla sig neutral, för det handlar om striden om våra egna liv, och om världens liv. Vilket rike vill vi se på jorden? Evangeliet föreslår Guds rike, himmelriket, dvs. rättfärdighet, fred och Andens glädje (Rom 14:17).

Att hylla Jesus som kung är alltså att säga att det är detta rike vi vill se: rättfärdighet, fred och Andens glädje – väl medvetna om att det inte finns någon ledig plats för det, och att vi därför får vara beredda på kamp och strid.

Här kommer Jesus på sin åsna ridande mot oss. Han säger att han kommer med himmelriket. Evangelisten Matteus skriver i inledningen av sin berättelse: ”Folket som bor i mörkret har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp. Från den tiden började Jesus förkunna: ’Omvänd er. Himmelriket är nära.’” (Matt 4:16–17) Och den uppmaningen och den inbjudan som en gång började i Nasaret i Galileen om att ta emot himmelriket, har nu nått fram också till huvudstaden, till själva hjärtat. Det har nått fram till den plats där striden om tronen av naturliga skäl blir som allra hårdast.

Att då ta emot och hylla Jesus som kung tänker jag är att vända sig mot ljuset trots att en bor i dödens land och skugga; att vara ljusets anhängare även där ljuset inte självklart har något utrymme.

Himmelriket står i Matteusevangeliet inte i första hand i motsats till ateismen eller till agnosticismen så att den avgörande punkten skulle vara huruvida vi är religiösa eller inte. Den givna utgångspunkten i Matteusevangeliet är att vi alla är religiösa på ett eller annat sätt. De konflikter som behandlas i Matteusevangeliet står inte ens mellan olika religioner, utan pågår inom en och samma religion. Himmelriket så som det presenteras i Matteusevangeliet befinner sig inte i första hand i strid med vare sig ateismen eller andra religioner, utan med ”dödens land och skugga”, dvs. med allt som förminskar, förtrycker, förljuger och förstelnar – vilka uttryck dessa förminskningar, förtryck, förljugenhet eller förstelnanden än tar sig.

Såväl mörker som ljus kan uppträda i många skepnader. Så var det på Jesu tid, så var det på Matteus tid, och så är det i vår tid. Mörkret kan likaväl som ljuset tala fromt språk. Mörkret likaväl som ljuset kan åberopa bibel och tradition. Mörkret likaväl som ljuset kan även tala politiskt språk, eller ekonomiskt språk eller vad språk det än må vara. Det är här i gudstjänsten, där vi använder liturgins språk, som hyllandet av Jesus som kung tar sig uttryck i Hosiannarop. Men i alla de andra sammanhang där tronsföljdsstriden också pågår låter förstås hyllningarna av Jesus som kung på andra sätt, för varken himmelriket eller dödens land och skugga ser ju knappast alltid ut precis så som de gör i våra psalmer.

Var och hur sker då detta hyllande av Jesus som kung på de platser där han inte har någon given plats eftersom den platsen redan är upptagen av mörkrets makter? Om du frågar mig tänker jag till exempel att det sker när någon för sjuttioelfte gången tar sig tid att förklara varför någon kan bli kränkt av att Pippi Långstrumps pappa kallas negerkung.

Jag tänker mig att Jesus hyllas som kung varje gång någon behandlar en tiggare som en medmänniska och inte som ett störande moment i stadsbilden.

Jag tänker mig även att det sker varje gång några arrangerar en prideparad också i ett samhälle där en knappast kan räkna med att folk kommer att stå och applådera utmed gatorna.

Jag tänker mig att det sker varje gång någon avstår från att skriva en kränkande facebookstatus.

Jag tänker mig att det sker varje gång någon vågar göra upp med förtryckande och förminskande sedvänjor eller tolkningar, trots risken att då bli kallad kättare eller irrlärare.

Jag tänker mig att Jesus hyllas som kung varje gång någon bidrar till ett klimat som gör att vi och andra kan känna oss tillräckligt trygga att våga berätta hur det faktiskt är; och vilka vi är bakom masken.

Jag tänker mig att det sker varje gång vi kostar på oss att säga ett vänligt ord till någon.

Jag tänker mig att det sker varje gång vi inte bara håller tyst för att det vore lugnast att göra så.

Och ja, jag är även så pass inskränkt att jag tänker mig att det sker när någon med sin mun bekänner att Jesus är Herre och i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, låter sig döpas och upptas i den kristna församlingen.

Så ungefär tror jag att det riket är som kommer i och med Kristi advent, och jag tror att varje tid kan vara adventstid.