Två systrar – en predikan om att vinna evigt liv

Två systrar – en predikan om att vinna evigt liv

Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 20 september 2020
Femtonde söndagen efter trefaldighet: Ett är nödvändigt

 

Lukasevangeliet 10:38–42
Jesus gick in i en by, och en kvin­na som het­te Mar­ta bjöd ho­nom hem till sig. Hon ha­de en sys­ter vid namn Ma­ria, som sat­te sig vid Her­rens fötter och lyss­na­de till hans ord. Men Mar­ta tänk­te på allt hon ha­de att ord­na med. Hon kom och ställ­de sig framför Je­sus och sa­de: ”Her­re, bryr du dig in­te om att min sys­ter låter mig en­sam ord­na med allt? Säg åt hen­ne att hjälpa till.” Her­ren sva­ra­de hen­ne: ”Mar­ta, Mar­ta, du gör dig be­kym­mer och oro­ar dig för så myc­ket, fast ba­ra en sak behövs. Ma­ria har valt det som är bäst och det skall in­te tas ifrån hen­ne.”

 

”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Frågan ställdes till Jesus av en laglärd som var väl hemmastadd i bibeln och som kunde den utan och innan. Evangelisten Lukas säger att den laglärde ville sätta Jesus på prov och  se om Jesus höll måttet. Men Jesus avvisar inte den laglärde, utan bemöter frågan som om den var allvarligt menad. Så Jesus ställer i sin tur en fråga till laglärde om vad denne själv har kommit fram till genom sina bibelstudier: ”Vad står det i lagen Hur lyder orden?” Den laglärde nämner då de två största buden:

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.

Och Jesus svarar: ”Det är rätt. Gör det så får du leva.” Då frågar den laglärde, som enligt Lukas mest bara är ute efter att visa sin förträfflighet: ”Om vem är min nästa?” Så berättar Jesus liknelsen om mannen som blev överfallen och slagen av ett rövarband, men omhändertagen och räddad av en samarier. ”Gå du och gör som han!”, säger Jesus till den laglärde. (Lukasevangeliet 10:25–37)

Efter Jesu och den laglärdes samtal, fortsätter Jesus och hans lärjungar att vandra genom landet mot Jerusalem.

Men det var ju två bud som skulle visa väg till det eviga livet. Samtalet hade bara rört vid det ena, det som säger att du ska älska din nästa som dig själv. Men det bud som är det första och det allra största – du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta – vad innebar det?

Den laglärde hade formulerat en fråga om kärleken till medmänniskan som löd: ”Vem är min nästa?”. Men då skulle man ju även kunna tänka sig en liknande fråga om det största och första budet: ”Och vem är Herren, min Gud?”

Lukas skriver ingenting om att Jesus och den laglärde samtalade även om detta bud. Istället går Lukas vidare med sin berättelse:

Medan de var på väg gick Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria…

Vi vet inte om Lukas tänkte sig att Marta och Maria på något sätt redan hade kopplingar till kretsen kring Jesus, eller om de helt enkelt förestod ett värdshus, likt det värdshus som den barmhärtige samariern tog den skadade mannen till i liknelsen Jesus just hade berättat för den laglärde. I vilket fall som helst är det en högst märklig sak som Marta gör när hon sätter sig vid Jesu fötter och lyssnar till hans ord.

Det är högst märkligt, eftersom den österländska gästfriheten förutsatte att hon (värdshusvärd eller ej)  genast gav sig i kast med att göra det så bekvämt och bra för gästerna som möjligt. Vatten att tvätta vandrarnas fötter med skulle hällas upp. Bröd skulle bakas. Mat skulle tillagas. Sängar skulle bäddas.

Att som Maria bara slå sig ner vid Jesu fötter, borde uppfattas som en skymf inte bara mot Marias syster Marta som fick ordna allt själv, utan även mot gästerna som fick vänta. Det var rentav att vanhedra hela byn, eftersom den skulle få rykte om sig att inte visa gästfrihet. Det Maria gör (eller snarare inte gör) angår inte bara henne själv. Hon riskerar att sätta många i klistret och mångas heder på spel.

Det är lätt att skapa sig en bild av att Maria sitter andäktigt vid Jesu fötter och lyssnar till snälla, vackra ord från den upphöjde mästaren om ljus och frid. Den bilden kanske är sann, men bara till viss del. Det Maria får sig till livs genom Jesu ord är knappast något mysigt lull-lull. När Jesus undervisar annorstädes i evangelierna (inte minst i Lukasevangeliet) är det fråga om ett knivskarpt och radikalt budskap om efterföljelse, och om en omvändes som inbegriper varje aspekt av livet. Det är ett budskap som berör alla de relationer till personer, ting och företeelser som en människa står i.

Det finns ingen anledning att tro att det Maria fick höra, där hon nu satt vid Jesu fötter, skulle vara så mycket annorlunda än det Jesus annars brukade undervisa om.

Däremot kan det finnas anledning att tro att Lukas tänker sig att berättelsen om Marta och Maria är en fortsättning och en fördjupning av den episod som omedelbart föregår den: samtalet mellan Jesus och den laglärde, som hade inletts med frågan: ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Och då det samtalet rörde vid frågan om vem som är min nästa, rör berättelsen om Marta och Maria vid den större frågan om vem som är min Gud som jag skall älska av hela mitt hjärta och med hela min själ och med hela min kraft och med hela mitt förstånd.

Ibland framställs de två systrarna på så sätt att Marta blir arketypen för en ytlig, oreflekterande människa. Och eftersom Marta är upptagen av det som historiskt sett har varit många kvinnors ansvar, som hus och hem och matlagning, har utläggare av den här berättelsen tenderat att nedvärdera kvinnors erfarenheter, ja rentav kvinnan i sig.

Berättelsen har använts för att sätta kvinnor på plats. Den har använts mot kvinnor som vågar ta sig ton och protesterar som Marta, och för att idealisera den tigande, passiva, underdåniga kvinnan vid mannens fötter.

Borde inte Jesus, om han nu verkligen är frälsare och befriare, ha lovordat Marta som vågar ställa sig framför honom och protestera, istället för att prisa Maria för att hon sitter vid hans fötter och lydigt tigande tar emot hans ord? Cementerar inte den här berättelsen bilden av den underdåniga kvinnan under mannens herravälde? Jesus blir en bild av en man av sin tid – kanske av mannen av alla tider – och Maria blir en symbol för ”det andra könet”. Jesus blir den talande mannen. Maria den tigande kvinnan.

Men berättelsen om Marta och Maria behöver läsas i det sammanhang Lukas ger oss. Och sammanhanget inbegriper den fråga som den laglärde ställde till Jesus:

”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Den laglärde svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.”
(Lukasevangeliet 10:25–28)

Därefter hade samtalet kommit att handla om frågan ”Vem är min nästa?” Men kvar fanns ju den ännu större frågan, nämligen frågan om vem som är Herren, min Gud, och vad det innebär att älska denna min Gud med hela min varelse.

Martin Luther har gett ett numera klassiskt svar på frågan vem eller vad Gud är. I sin stora katekes skriver han:

En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till. […] Att ha en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. […] Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud. […] att ha en Gud betyder att ha något, varpå hjärtat helt förtröstar.
(Luthers stora katekes, första delen, första budet)

Så ger Luther även exempel på olika gudar: gods och penningar, skicklighet, klokhet, makt, gunst, vänskap och ära.

Det är bara när vi läser berättelsen om Marta och Maria i sökandet efter svar på frågorna: ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” och ”Vem är Herren, min Gud?” som det finns anledning att välja mellan de båda systrarnas förhållningssätt. I annat fall hade naturligtvis det allra bästa varit om alla helt enkelt hade hjälpts åt med maten så att alla sedan hade kunnat få dit att sitta ner tillsammans – både gäster och värdar.

Men nu, i Lukasevangeliets sammanhang där vi läser berättelsen utifrån frågorna ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” och ”Vem är Herren, min Gud?”, kan svaret inte bli att man först ska hjälpas åt med att ordna maten, därför att det då skulle visa sig att det alltid, i all evighet, skulle finnas en maträtt till man anser sig först behöva laga, en duk till att stryka, en sak till att ordna, och ytterligare en… Och den stunden skulle aldrig komma då det blev tid att sätta sig vid Jesu fötter, därför att det här inte alls handlar om mat och dukar och kokkärl utan om vem som är min Gud, varvid jag fäster mitt hjärta och varpå jag helt förlitar.

I berättelsen om Marta och Maria spelar Lukas upp tonerna av ett tema som senare återkommer med full orkestrering, som, när Jesus väl närmar sig Jerusalem, utbrister:

Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus.
(Lukasevangeliet 13:34–35)

Och sedan, ytterligare lite längre fram i berättelsen, när han rider in i Jerusalem och börjar gråta över staden och säger:

Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! […] Du förstod inte att tiden var inne för Guds besök.
(Lukasevangeliet 19:42, 44)

Jag tror att det är ett misstag att tolka den här berättelsen som att Marta symboliserar det aktiva livet, som då skulle ha lägre rang, och att Maria symboliserar sysslolösheten och kontemplationen, som då skulle vara något högre och finare. För återigen: när vi lyssnar till Jesu undervisning på annat håll i Lukasevangeliet finns där visserligen inbjudan till vila, stillhet och kontemplation, men där finns också maningen till en tro som tar sig uttryck i aktiv handling och tjänst. Vi behöver ju bara backa några rader, till det föregående stycket i Lukasevangeliet, där Jesus berättade om den barmhärtige samariern och sade till den laglärde: ”Gå du och gör som han.” (Lukasevangliet 10:37)

Vi gör en för enkel läsning av den här berättelsen om vi låter kontentan bli att bön och bibelläsning, andakt och ljuständning alltid och i alla sammanhang är bättre än arbete och verksamhet. Samme Jesus som säger att Maria hade valt det som var bäst tvekade inte att själv utföra barmhärtighetsverk – och det på självaste vilodagen – skickade en gång iväg sina lärjungar att ordna med påskmåltiden, vilket innebar minst lika många matinköp och köksbestyr som Martas. Frågan är istället vad vi har för mål i sikte med vad vi än företar oss. Jesus sade: ”Där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.” (Lukasevangeliet 12:34)

”Herren, vår Gud” kan inte bara vara en liten del av våra liv, för då är Herren inte vår Gud över huvud taget. När allt kommer omkring tvingas vi kanske rentav tillstå att livet inte går att dela in i olika separata sektorer, som om det dels skulle finnas en ”vanlig sfär” där vi oftast rör oss och som liksom skulle vara det normala livet med våra ordinarie arbeten och umgängen, och dels en ”religiös sfär” som vi rör oss i ibland när vi har tid och ro eller känner behov av lite andlighet och stillhet.

Nej, det finns visserligen en tid för allt som sker under himlen, men varje sådan tid och varje sådant företag kan vara Guds tid, liksom varje sådan tid kan vara avgudarnas tid. Frågan är på vad vårt hjärta förtröstar i vad vi än företar oss.

Broder Lorens, en munk på 1600-talet, uttryckte det så här:

Jag vänder min lilla omelett i stekpannan av kärlek till Gud. När den sedan är färdig, och om jag inte har något annat att göra, böjer jag mig till jorden och tillber min Gud som gett mig nåden att tillaga den, och därefter reser jag mig upp, lyckligare än någon kung. När jag inte kan göra något annat, är det tillräckligt för mig att ha lyft upp ett strå från marken av kärlek till Gud. … Man söker olika metoder för att lära sig älska Gud. Man vill komma därhän genom jag vet inte hur många olika övningar. Man gör sig mycken möda för att förbli i Guds närvaro och använder alla slags medel för detta ändamål. Är det inte mycket lättare och ärligare att göra allt för Guds kärleks skull, att utföra alla verk som tillkommer vår ställning för att visa honom vår kärlek och stärka hans närvaro i oss genom detta vårt hjärtas umgänge med honom? Det behövs inga fina manér, man behöver bara ägna sig åt detta enkelt och uppriktigt.
(Broder Lorens, Att leva i Guds närvaro. Libris, 1997)

Trots allt som vill få oss att bekymra oss och oroa oss säger Jesus att det bara finns en sak som behövs. Kanske kan vi förstå Jesu ord som att det i grunden bara finns en sak att bekymra sig över, nämligen att ha det rätt ställt med Gud (dvs. ”Gud” i bemärkelsen: det varvid det är värt att fästa sitt hjärta och helt förlita sig på).

Och skulle nu detta hänga på vår egen bristfälliga förmåga att älska vore vi riktigt illa ute. Men vår kärlek till Gud och vår nästa kan inte vara något annat än vårt lilla, provisoriska, tafatta gensvar på en kärlek som är så oerhört mycket större och rikare; en kärlek som är mäktig nog att göra oss rättfärdiga. Som Johannes skriver i sitt första brev:

Genom att Jesus dog för oss har vi lärt känna kärleken. [… ] Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin som som försoningsoffer för våra synder. […] Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. […] Gud har gett oss det eviga livet och det livet finns i hans son. […] Vi lever i den Sanne, i hans son Jesus Kristus. Han är den sanne guden och det eviga livet.
(Första Johannesbrevet 3:16; 4:9–10, 16; 5:11, 20)