08 sep ”Vik hädan, hedning!” – en predikan om enhet i mångfald
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 8 september 2012
Fjortonde söndagen efter trefaldighet: Enheten i Kristus
Efesierbrevet 4:1–6
Jag uppmanar er, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.
Johannesevangeliet 17:9–11
Jesus sade: ”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.”
På gymmet där jag tränar finns det en person som är väldigt fascinerad över att jag är teolog. Och hen vill gärna prata, och fråga. Det kan handla om vad jag känner till om påvarnas babyloniska fångenskap på 1400-talet, eller skillnaden mellan pingstvänner och baptister, eller om Tomas av Aquinos filosofi, eller vad jag anser om KD:s politik. Och ibland får jag säga: ”Nu är det nog bra om vi tränar lite också.”
I alla fall, häromdagen kom hen fram till mig och utropade: ”’Vik hädan, hedning!’ Visst är det ett roligt uttryck som man sällan hör nuförtiden?” ”Mmm”, lyckades jag kvida fram samtidigt som jag försökte koncentrera mig på bicepscurlen. ”Förresten,” sa han efter en liten stund, ”vad betyder egentligen ”hedning”?”
Och så fick jag sätta ner mina hantlar och förklara att egentligen betyder det en som inte är jude. Hedningarna är goyim, ”folken”, de som inte är judar. Och så berättade jag att den första riktigt stora diskussionen som fördes i den kristna kyrkan var huruvida hedningarna över huvud taget kunde tillhöra kyrkan.
”Det är ju oerhört fascinerande,” sa hen, ”att det är ett så gammalt begrepp!” Personligen tycker jag också att det är fascinerande. Men inte i första hand för att det är ett gammalt begrepp, utan för det faktum att det som var en så oerhört stor och komplicerad och laddad fråga i de första kristna församlingarna (det var en så pass stor och laddad fråga att den berörs i stort sett varenda bok i Nya testamentet), är något som vi idag tar helt för givet och tycker är så självklart.
Nu är det ju alltid segrarna som skriver historien, och eftersom Paulus ståndpunkt var den som till slut segrade (nämligen att såväl judar som hedningar, kunde ingå i Guds förbund och så upptas i Guds folk), är det till största delen Paulus brev eller sådana som är skrivna i hans anda, som kom med i Nya testamentet. Men den hållningen var långt ifrån den självklara linjen från början. Det fanns många kristna som menade att den uppfattningen var ett avsteg från den sanna tron.
Men Paulus och andra stod på sig. Och det var två saker som gjorde att de drev denna nya linje så hårt och ihärdigt. Dels var det deras tro på Kristus som genom sin seger på korset förenar människor av alla slag. Dels var det vad de såg i mötet med andra människor av kött och blod. De såg ju med egna ögon hur människor oavsett etnisk eller kulturell tillhörighet blev berörda av Guds Ande. Om nu Gud själv uppenbarligen fyllde också icke-judar med sin Andes kraft, vilka var då de själva att hindra dessa människor från att få tillhöra Guds folk och förenas med kyrkan?
Dessa två saker tvingade de första kristna att läsa om sina heliga skrifter och få nya insikter. Det var alltså inte så att Paulus och de andra förkastade sin tidigare tro på Israels Gud eller Israels heliga skrifter, men i ljuset av det nya man hade upptäckt fick de läsa om och tvingas tänka om vad som egentligen stod där. Och hur detta skulle förstås i deras egen tid. De insåg att de judar som trodde på Jesus fick vara med utan att bli icke-judar och utan att behöva avstå från att följa de judiska föreskrifterna som var en så viktig del i deras identitet; och att samtidigt de hedningar som trodde på Jesus fick vara med utan att behöva omskäras (om de var män) och bli judar. Likväl hörde de samman, trots sina kulturella och etniska skillnader, som delarna i en och samma kropp: Kristi kropp. De var förenade i en och samma Ande: Guds heliga Ande.
Enligt Efesierbrevet, som vi läst en bit ur i dag, var det inte olikheterna Kristus utplånade när han genom sin död på korset förde samman judar och hedningar, utan fiendskapen mellan dem. I Efesierbrevet är inte problemet att vi är människor är olika. Det stora problemet är istället fiendskapen. Fiendskapen och själviskheten.
Det finns några sådana där stora tillfällen i historien då kristna har vågat läsa om. Så var det till exempel med slaveriet. Det var ju inte så att kyrkan hade slavar, men många kristna hade det. Tänk bara på Nordamerikas sydstater så sent som på 1800-talet! Och länge var det inte särskilt många som höjde på ögonbrynen över det. Så var det ju bara. Det finns ju inte heller något direkt bibelord som fördömer slaveriet. Tvärtom! I många bibeltexter är slaveriet en självklar institution i samhället. Ta bara Jesu liknelser! Där vimlar det av slavar och slavägare, utan att slaveriet uttryckligen ifrågasätts vare sig av Jesus eller dem han berättar liknelserna för.
När med tiden ändå också en del kristna började protestera mot slaveriet genom att hänvisa till alla människors lika värde inför Gud, var det många som såg denna protest som ett hot mot själva skapelseordningen, och att de som protesterade mot slaveriet gick emot naturen. Men de som protesterade stod på sig. Och det som drev dem till detta var deras tro på att Jesus Kristus förenar människor från alla folk och gör dem till syskon. I evangelierna säger inte Jesus ett enda ord mot slaveriet, men de kristna som tog avstånd från det ändå drog liksom den fulla konsekvensen av Bibelns bud om att älska Gud och medmänniskan. Detta kärleksbudskap tvingade dem att läsa om, och att tänka om.
Jag tror att vi kan behöva påminna oss om hur det i kyrkan på Nya testamentets tid fanns dem som vågade tänka om sin tro och sina vedertagna uppfattningar när nu hedningarna stod och klappade på och ville vara med. Och jag tror att vi kan behöva påminna oss om hur en del kristna på samma sätt vågade dra den fulla konsekvensen av att tro på en Gud som skapat alla människor med lika värde och kallat alla till syskonskap i Kristus, och som därför började protestera mot slaveriet.
Men vad har det här att göra med oss idag? Det finns väl ingen här som längre menar att icke-judar först måste omskäras och bli judar för att få tillhöra Guds folk? Och det finns väl ingen i kyrkan som längre accepterar slaveriet? Det där är ju icke-frågor! Ja, men de hade aldrig blivit icke-frågor om inga hade vågat ifrågasätta det system som de flesta då tog för givet – ett system som till och med ansågs vara naturligt och gudomligt sanktionerat. Så vad skulle det kunna innebära för oss i dag och i vår tid att dra den fulla och mest radikala konsekvensen av tron på att Jesus har utplånat fiendskapen mellan folken på korset?
För någon vecka sedan publicerades en insändare i tidningen Dagen (28/8 2012). Den var formulerad som ett öppet brev till Sveriges kyrkor och skriven av några som är medlemmar i EKHO (Ekumeniska grupperna för hbtq-personer). Rubriken var: ”Bryt tystnaden om hbtq.” Artikelförfattarna skrev bland annat så här:
Vi drömmer inte om en kyrka som motvilligt accepterar oss. Som väger oss, mäter oss, granskar oss och sedan säger: Okej. Ni duger väl – om ni uppfyller våra krav. Vi drömmer om en kyrka som börjar i var och en av oss, just som vi är, och som slutar i det som är störst av allt. Tro, hopp och kärlek.
Den där artikeln fick mig att börja tänka att det kanske inte ens alltid handlar om ”vi och dom”, dvs. hur vi ska bli mer öppna och välkomnande mot ”dom” som finns utanför våra kyrkportar… Nej, det handlar inte alltid ens om ”vi och dom”, utan lika mycket om ”vi och vi”. För skrapar vi lite på ytan är ju redan vi som brukar mötas till gudstjänst här i vår kyrka redan en brokig skara. Men hur låter vi det märkas?
Församlingen är ju egentligen redan en brokig skara vad gäller ålder (här finns unga, gamla och allt där emellan), etnicitet, kultur, språk, hemförhållanden (här finns de som har en stadig relation; här finns ensamstående; med barn, utan barn…), sexuell läggning, könsidentiet, spiritualitet och andliga uttryck (liturgiskt sinnade, karismatiker…)…
Vi är redan en brokig skara. Men låter vi det märkas? Och får det märkas? Och vill vi att det ska märkas? Vill jag att det ska märkas?
I kyrkoåret är temat för den här söndagen ”enheten i Kristus”. Enhet kan lätt förväxlas med likriktning, dvs. att alla ska vara stöpta i samma form och ingen får sticka ut. Men nu handlar det ju om enheten i Kristus. I evangelierna berättas det gång på gång om hur Jesus Kristus gick över de synliga och osynliga gränser som fanns i hans samhälle, då.
I den bön från Johannesevangeliet som vi läste en bit ur tidigare ber Jesus att lärjungarna ska vara ett. Med det typiska språkbruk som förekommer i Johannesevangeliet ber Jesus att lärjungarna ska vara ett liksom han och Fadern är ett.
Hur är då Fadern och Sonen ett? I teologin kan det uttryckas med att Fadern och Sonen och Anden är så totalt förenade med varandra så att man bara kan säga att det finns en enda Gud. Och samtidigt är Fadern bara Fader på grund av Sonen. Sonen är bara Son på grund av Fadern. Enheten i gudomen innebär alltså att det finns rum för någon som inte är exakt samma som en själv.
Jesus bad för sina lärjungar:
Helige Fader, bevara dem … så att de blir ett, liksom vi är ett.
”Liksom vi är ett…” Enheten i gudomen innebär att det finns någon som inte är exakt samma som en själv. Och Jesus verkar mena att det ska vara likadant med enheten bland hans lärjungar. Snacka om enhet i mångfald! Det vore ju rent gudomligt.