Watch Out!

Watch Out!

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 17 november 2013
Söndagen före domssöndagen: Vaksamhet och väntan

Jesus sade: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”
(Lukasevangeliet 12:35–40)

Är det så att de flesta av oss tyvärr har lättare att ta åt oss av ett negativt budskap, än vad vi har att ta till oss av det som är positivt och bekräftande?

I dagens evangelietext berättar Jesus två liknelser; eller han ger två bilder. Den första liknelsen eller bilden handlar om några tjänare som, trots att timmen är sen, måste vara på alerten så att de inte missar när deras herre kommer hemrumlande från festen han varit på.

Med den liknelsen uppmanar Jesus sina åhörare att vänta på Människosonens ankomst på det sättet och med den attityden och rentav med den förväntan som tjänarna skulle vänta på sin herres ankomst.

Den andra liknelsen eller bilden är ju bara någon kort enstaka mening, och den handlar istället om en husägare som hela tiden måste vara på sin vakt eftersom hen inte vet om eller när en tjuv kan bryta sig in i huset.

Och då undrar jag om det är så att vi (åtminstone de flesta av oss) tyvärr har lättare att ta åt oss av ett negativt och skrämmande budskap, än vad vi har att ta till oss ett positivt och bekräftande budskap.

Och om det nu är så med oss, som jag påstår, då är det kanske inte så konstigt om det vi uppfattar av dagens evangelietext – det som så att säga klistras fast vid oss – är orden om inbrottstjuven.

Eller jag ska säga så här: Det som kanske bleknar bort och som vi inte riktigt kan till oss, är det som sägs i den längre och mer utförliga liknelsen om en herre som ska komma hem för att ta hand om och betjäna sitt husfolk; se till att de har det bra och gott och skönt. Den bilden förbleknar, trots att det är den längre och mer utförliga berättelsen, medan det som liksom biter sig fast i oss är snarare det som sägs i den lilla, lilla minikorta liknelsen på slutet, om inbrottstjuven.

Och summan av kardemumman blir att det budskap vi uppfattar i dagens Jesusord inte alls är bilden av den ankommande människosonen som någon som vill komma till oss för att se till att vi får det bra och gott och skönt, utan som någon som liksom ligger och lurpassar på oss för att dyka upp och komma på oss just i det ögonblick då vi står med fingrarna i syltburken eller står med byxorna neddragna eller något annat skämmigt.

Och det trots att den enda jämförelsen Jesus gör i den här lilla miniliknelsen mellan människosonens ankomst och ett inbrottsförsök är att den exakta tiden och stunden för människosonens ankomst är lika okänd som ett förmodat inbrottsförsök.

Ja, det är faktiskt den enda parallellen Jesus drar i den här liknelsen mellan människosonen och inbrottstjuven. På alla andra punkter är Jesus inte lik en tjuv på något sätt. Syftet med en tjuvs påhälsning är ju att plundra och röva; men syftet med människosonens ankomst är ju ett helt annat, och det berättar Jesus om i den första och mer utförliga liknelsen. ”Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem”.

Precis innan Jesus berättar de här två liknelserna i Lukasevangeliet, har Jesus sagt till sina lärjungar och vänner att de inte ska oroa sig; att de inte ska bekymra sig. Jesus har påmint lärjungarna om korparna som får mat utan att varken så eller skörda, och om liljorna som växer utan att arbeta och spinna. Och han har uppmanat lärjungarna att släppa taget om den meningslösa och energidränerande oron. Han har inbjudit dem till att lägga bort sina bekymmer över allehanda ting, för att istället söka Guds rike.

Precis innan Jesus berättar de liknelser vi har läst här idag har han alltså sagt till sina lärjungar att de inte behöver tyngas av orons och bekymrens ok. Jo förresten, det finns en sak de ska bekymra sig över: de fattiga.

Och jag tror att det är mot denna bakgrund – om bekymmerslösheten, om sökandet av Guds rike och om omsorgen om de fattiga – som evangelisten Lukas vill att vi ska förstå dagens evangelieläsning om vaksamhet och väntan. Så här står det i Lukasevangeliet:

Jesus sa: Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också. Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara. Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop… Och så vidare.

 Jesu liknelser om vaksamhet och väntan ska alltså enligt Lukasevangeliet uppfattas utifrån utgångspunkten att det finns väldigt mycket i livet som det inte är värt att oroa sig över.

Men så var det där med de fattiga… De fattiga, som lärjungarna skulle ge allt de ägde, är förstås de ekonomiskt och materiellt fattiga. Men varje människa som lider någon form av brist är ju i viss mån fattig, om det så handlar om brist på fred – som alla som tvingas genomlida krigens förbannelser; eller brist på trygghet – som alla som inte är fredade från våld och hot ens i den egna familjen. Eller brist på mänskliga rättigheter – som alla som anses ha fel etnisk härkomst eller fel bakgrund eller fel vad-det-än-må-vara och därför blir åsidosatta eller osynliggjorda. Eller brist på frihet – som alla människor som måste dölja sin sexuella identitet eller sin gudagivna personlighet. Och så länge det finns fattiga av något slag lider mänskligheten som helhet av fattigdom. Och det om något borde bekymra oss. Där borde vi vara vaksamma.

Berättelsen om tjänarna i huset som väntade på sin herre, är en ganska knäpp berättelse. Innan Jesus har berättat klart lyckas han nämligen få sin liknelse att spåra ur bortom all rim och reson. Där kommer alltså den där husbonden hem framåt småtimmarna – säkert ganska dragen efter bröllopsfesten han varit på – och vad gör han då när han kommer hem? Ja, inte gör han det normala. För börjar han styra och ställa och ryta åt sina slavar att langa fram fyllekäket åt honom? Nej, säger Jesus: ”Han skall fästa upp sina kläder och låta tjänarna lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.”

Jesus ger en motbild, som innebär att en åtminstone skulle kunna tänka sig ett samhälle som vilar på helt andra grunder än våld och förtryck: ”Han skall fästa upp sina kläder och låta tjänarna lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.”

Den här liknelsen handlar förstås i första hand om Jesu Kristi förhållande till sin församling, men om kyrkans Herre är som husbonden i Jesu knäppa liknelse, borde det gå att dra en och annan slutsats också kring vad denna husbonde rimligen förutsatte hur tjänarna sinsemellan skulle bete sig mot varandra medan de väntade på hans ankomst. Det borde gå dra slutsatsen att de skulle lära sig av sin herre och följa hans exempel; den herre som ”skall fästa upp sina kläder och låta tjänarna lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.”

Nu var det i och för sig så att de första kristna (precis som alla andra i det dåtida samhället) uppfattade slaveriet som en självklar del av samhället och ifrågasatte det egentligen inte. Såväl Jesus – barn som han var av sin tid – som de första kristna verkar alltså ha tagit slaveriet för en självklar samhällsinstitution. Men i de kristna församlingarna, som snart växte upp som svampar ur jorden runtom i det romerska imperiet, sattes denna grundläggande samhällsinstitution ändå ur spel.

I församlingarnas gudstjänster fick nämligen fria män finna sig i att äta vid samma bord och dricka ur samma bägare som slavar. Människor oavsett kön delade på ledarskapet – och när kyrkan skulle välja sina biskopar, äldste, församlingsherdar och diakoner, var det ovidkommande om dessa som valdes i samhället för övrigt var slavar eller fria.

I församlingarna iscensatte alltså de första kristna just den motbild som fanns i Jesu liknelse. Och när allt fler anslöt sig till församlingarna blev förstås samhällets makthavare skraja, för det innebar ju att imperiets ekonomiska, sociala och politiska grundvalar av våld och slaveri underminerades.

På Jesu och de första kristnas tid var slaveriet synligt för alla och envar, och det var uppenbart att det var en grundläggande institution som hela samhället vilade på. I vår egen tid är det betydligt lättare att blunda för den roll slaveriet faktiskt fortfarande spelar, och istället låtsas om som det är avskaffat helt och hållet. Men det är det ju inte. Det finns ännu – om än i annan skepnad – och vi är nog ytterst få (om ens några) som inte dagligdags drar nytta av det. Vi drar nytta av att många människor i världen tvingas leva och arbeta under slavliknande förhållanden för att producera våra kläder, odla vårt kaffe, bryta coltanet till våra alltför billiga mobiltelefoner….

Därför tror jag att vi också idag kan behöva motbilderna; de skruvade liknelserna som spårar ur; som ifrågasätter det vi tar för givet; berättelserna som tar en helt annan riktning än den som verkar vara den enda möjliga. Om så bara för att få oss att tänka att det skulle kunna vara på ett annat sätt.

Vi kan säkert alla räkna upp ett enormt antal exempel när religiös tro är den totala motsatsen till fredsskapande – när den istället är våldsskapare och förtryckande. Men i så fall är det hög tid att lyfta fram motbilderna som finns också i tron – en tro som också kan göra oss uppmärksamma på att det faktiskt finns värre saker än förmodade systemkollapser, nämligen att förlora sitt hjärta och sin kärlek till Gud och ens medmänniskor.

Vi är inne i avslutningen av ännu ett kyrkoår. Nästa söndag kommer vi (om Herren dröjer och vi får leva) att fira domssöndagsgudstjänst. Och såväl vid kyrkoårets avslutning som i adventstiden handlar gudstjänsternas bibeltexter om Kristi återkomst och en ny, helt urspårad framtid – eller kanske ska vi snarare kalla det för en vision då allt äntligen får komma i rätt spår. För även om vi har blivit så intutade och vana vid att våld och förtryck och kall makt är det mest naturliga och självklara tillståndet för mänskligheten, måste det kanske inte vara på det viset.

Vi skulle ju åtminstone kunna leka med tanken att det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Och därför kan vi behöva samla på oss motbilder, för att åtminstone våga tänka att det skulle kunna vara på annat sätt – en omvänd ordning där, likt Paulus i dagens episteltext, våra i världens ögon svagheter inte är ett hinder utan en tillgång för göra varandra starka. Vi kan förstås slå ifrån oss de här motbilderna som bara fromma fantasier och önskedrömmar – vare sig de kommer från Bibeln och kyrkans tro, eller från helt annat håll. Men drömmar och fantasier har faktiskt flera gånger under historiens lopp visat sig vara kraftfulla nog att förändra människors och hela samhällens förutsättningar till det bättre – i allra högsta grad.