Är du go’ eller? – Nej, men jag känner en som är det.

Är du go’ eller? – Nej, men jag känner en som är det.

Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 30 oktober 2016
Tjugotredje söndagen efter trefaldighet: ”Förlåtelse utan gräns”

Matteusevangeliet 18:21–35

 

För knappt ett år sedan antog vår församling en ny församlingsordning. Den har vi tillsammans demokratiskt beslutat om, och den beskriver hur vi ska ha det ordnat i församlingen. Det går ju att göra saker på många olika sätt, men det kan ju vara svårt och rörigt att i en och samma gemenskap göra på alla sätt på samma gång. Därför har vi i demokratisk ordning bestämt till exempel hur det andliga ledarskapet ska vara utformat, hur vi förvaltar sakramenten, hur vår relation till vårt kyrkosamfund Equmeniakyrkan och till den världsvida kyrkan ska se ut, och en del annat.

Men här i gudstjänsten har vi idag läst en del ur en annan församlingsordning, nämligen Matteusförsamlingens församlingsordning.

När Matteus skrev sin bok om Jesus samlade han ihop det han hade hört att Jesus hade sagt i fem stora sjok, och ett av de sjoken av Jesuord i Matteusevangeliet brukar kallas för kyrkoordningstalet eller församlingsordningstalet. Det utgörs av Matteusevangeliets artonde kapitel.

Församlingsordningstalet inleds med att lärjungarna ställer en fråga till Jesus:

”Vem är störst i himmelriket?”

Och Jesus kallar då till sig ett barn och ställer det framför dem och säger:

Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. Den som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

Där börjar församlingsordningen i Matteusevangeliet. Den börjar med att Jesus presenterar en helt annan ordning än den förväntade: De minsta är de största.

Och när Jesus har slagit fast detta blir han mycket allvarlig och talar om vad som händer om man förleder, förför och förstör eller föraktar någon av dessa som är som barn – och som Jesus enligt Matteusevangeliet brukar kalla ”dessa mina minsta”.

Dessa Jesu minsta är inte enbart de som är barn i bokstavlig mening, utan över huvud taget de meritlösa, medellösa eller värnlösa. Dessa Jesu minsta är var och en som i gemenskapen är i störst behov av skydd och omsorg.

Vad ska då gemenskapen göra om någon av dessa små som har blivit utsatta för förledelse och kommit bort? Jesus jämför detta med en herde som har ansvar för hundra får, men ett av fåren har kommit bort. Det naturliga sättet att tänka vore väl att man trots allt får försöka vara glad för de nittionio som finns kvar och så får man se till att de har det bra. Men i församlingsordningstalet gäller ju än helt annan ordning än den förväntade, så istället ska församlingsherden lämna de nittionio fåren kvar i bergen, och tro att de nog fixar att ta hand om sig själva en stund, och så ska församlingsherden istället ägna sin kraft åt att leta rätt på det förlorade fåret.

En pastor som handlar , handlar i enlighet med den himmelske Faderns vilja, för det är ju inte ett får vilket som helst, utan det rör sig om en av de som Jesus kallar ”dessa mina minsta”, och som alltså – i denna omvända ordning – skall räknas som de största i himmelriket. De måste alltså göra allt för att ”Jesu minsta” ska kunna komma tillbaka till gemenskapen igen.

Men vad ska församlingen då göra med den som hade orsakat att den värnlösa blev förledd och kom bort? Vad ska gemenskapen göra med den som hade föraktat och vilsefört? Då finns det i församlingsordningstalet ett slags regelschema som församlingen ska följa med avsikt att också vinna tillbaka den här förstöraren igen:

Först ska någon försöka tala den personen till rätta i enrum. Men om det inte funkar och förövaren inte vill ångra sig ska man ta med sig två eller tre till. Funkar inte heller det ska man samla hela gruppen. Men vill inte personen lyssna ens då ska den här personen uteslutas ur gemenskapen.

Varför då? Jo, för med den här förledaren i gruppen är församlingen inte någon säker plats för de värnlösa och skyddslösa. Och församlingens inriktning och främsta omsorg måste – enligt den prioriteringsordning som gäller enligt församlingsordningstalet – vara inriktad på dem som är små som det där barnet som Jesus ställde fram i början av talet. Och det måste faktiskt finnas en gräns – trots dagens tema – för vad dessa Jesu minsta ska behöva få utstå eller utsättas för i gemenskapen.

Men av alla missbrukade texter i Bibeln har väl just de här verserna kommit att bli några av de allra mest missbrukade. Vi behöver bara gå till svensk frikyrkohistoria och inte minst till vår egen församlings historia och de perioder då uteslutningsivern var som störst. Man motiverade dessa uteslutningsräder utifrån den här texten, men den var ju ryckt ur sitt sammanhang. Och de flesta uteslutningar utgick knappast från en omsorg om de skyddslösa och värnlösa – dessa Jesu minsta; de som skall räknas som de största i himmelriket. Snarare var väl de flesta personer som av den ena eller andra petitessen inte riktigt föll församlingsledningen på läppen. Inte sällan var det väl just ”dessa Jesu minsta” – alltså de som mest behövde gemenskapens stöd och omsorg – som tvingades lämna.

Ett annat exempel på hur den här texten har missbrukats är väl pedofilskandalerna i katolska kyrkan för några år sedan, där kyrkoledningen försökte nöja sig med att försöka tala de präster som begått sexuella övergrepp mot barn och ungdomar tala till rätta i enrum, och att det hela sedan tystades ner utan att vare sig församlingen eller världen visste vad som skedde. Återigen rycktes den här texten ur sitt sammanhang. För församlingsordningstalet i Matteusevangeliet är ett sätt att försöka hantera svåra frågor i det sammanhang som var möjligt där och då.

För vad var Matteusförsamlingen för församling? Jo, det var antagligen en grupp människor som på grund av att de erkände Jesus som Messias hade blivit utslängda från sina egna familjer och sitt tidigare sociala sammanhang. De hade inget existensberättigande vare sig i klanen eller det omgivande samhället. De hade inga andra än sig själva. Församlingen var deras familj. Den var deras enda sociala skyddsnät och deras enda chans till överlevnad.

Förstår vi det, förstår vi också varför sådana här svåra saker behövde lösas internt – det fanns liksom ingen annanstans att vända sig. Men riktigt så ser det ju inte ut för flertalet kyrkor idag. Och därför kan inte den här ordningen för kyrkotukt som presenteras i Matteusevangeliet tillämpas rakt av. Det betyder inte att den inte skulle kunna ha relevans också för oss. Men när vi tillämpar den behöver vi ta hänsyn till att vår kontext är ganska olik Matteusförsamlingens.

I Matteusförsamlingen kallade medlemmarna varandra för ”bröder” (och vi kan väl översätta det med ”syskon”), vilket inte bara var en from och lite tom hälsningsfras, utan vad de faktiskt nu verkligen var. De var varandras syskon, eftersom deras biologiska föräldrar och syskon hade slängt ut dem. De uppfattade det som att Gud själv hade adopterat dem in i sin familj. Gud var nu deras Fader, nu när deras tidigare familjeöverhuvud inte längre ansåg att de ens existerade.

Men poängen med det här regelschemat i Matteusevangeliets artonde kapitel för hur församlingen skulle gå till väga när någon hade orsakat skada och förstört och föraktat en av dessa Jesu minsta var alltså inte (som i vår egen och andra frikyrkoförsamlingars ärorika historia) att hålla församlingen ren och fri från någon som råkat arbeta på en söndag eller permanentat håret eller hamnat i säng med någon före vigseln. Och inte heller (som skedde i katolska kyrkan innan de faktiskt tog itu med detta på allvar) att ställa sig på pedofilernas sida. Själva poängen var istället att se till att församlingen kan vara en trygg plats för dem som är som barn; en trygg och säker plats för dessa Jesu minsta.

Men om du nu skulle få för dig att att slå upp Matteusevangeliets artonde kapitel för att kolla upp det jag har sagt i predikan kan stämma, kommer du att upptäcka att det inte verkar göra det. För i den svenska översättningen står det nämligen så här:

”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum…”

Det verkar inte handla om övergrepp och kränkningar mot specifikt de skyddslösa och värnlösa – mot specifikt ”dessa Jesu minsta”.

dig”Jo, det gör det,” säger jag ändå. Men det är så här att just den här bibelversen finns, i de gamla grekiska handskrifterna som översättarna har använt, i lite olika varianter. I några av dessa handskrifter står det: ”dig”, i andra gör det det inte. Så antingen har någon trött avskrivare som kopierade texten råkat glömma att skriva ”dig”, eller så har någon trott att någon tidigare avskrivare hade glömt det och därför lagt till ”dig”, eftersom det finns på ett annat ställe i kapitlet. Och då måste ju översättarna välja hur de ska ha det.

en-av-dessa-smaÖversättarna har alltså valt att tro att ”dig” fanns med i den ursprungliga texten.
Jag tror det inte. Och orsaken till att jag inte tror det är att hela den första delen av församlingstalet ju har sitt fokus på ”dessa Jesu minsta”, och om det allvarliga i att behandla dem illa.

OK, så nu har alltså församlingsordningen berättat om hur församlingen ska gå till väga om någon har förlett, förstört och föraktat någon av de allra mest värnlösa i gemenskapen. Och poängen är att först och främst ska församlingsherden se till att denna värnlösa kan återupprättas och föras tillbaka till gemenskapen. Märk väl: det finns ju egentligen ingen annanstans för detta förlorade får att ta vägen. Åtminstone i den bemärkelsen finns det ingen frälsning utanför kyrkan. Den här gemenskapen av syskon var deras enda livlina, trygghet och familj.

Alltså: Först måste allt krut läggas på att hjälpa detta värnlösa och förlorade barn tillbaka till gemenskapen. Och sedan är det alltså läge att undersöka om det är möjligt att också vinna tillbaka den som hade orsakat skadan.

Men när väl dessa saker har avhandlats i församlingsordningstalet, då stiger Petrus fram till Jesus, och han frågar: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse?” Först nu handlar det inte längre om någon som har förlett och föraktat någon av dessa Jesu minsta, utan vad jag ska göra när någon har gjort orätt ”mot mig”.

I Matteusevangeliet fungerar ofta Petrus som talesperson för alla lärjungarna, och lärjungarna i sin tur är i Matteusevangeliet antagligen en bild för medlemmarna i Matteuseförsamlingen, alltså den församling som Matteus skrev till. Och i den församlingen fanns förstås de allra mest värnlösa och skyddslösa (de som i Matteusevangeliet kallas för ”dessa Jesu minsta”), men där fanns förstås även de som faktiskt borde och kunde ta rätta på sig själva. Det är de 99 fåren som församlingsherden med gott samvete kunde lämna kvar i bergen när han gav sig iväg för att leta reda på det förlorade, hundrade fåret. De är inte skyddslösa. De är inte värnlösa. De klarar sig.

Och jag tänker att det är viktigt att stryka under det, för även den här delen av Matteusevangeliets artonde kapitel har använts i förtryckets tjänst. Ovanifrån och på höga hästar har bibellärare och andliga ledare begärt att nedtryckta och slagna och utnyttjade människor ska förlåta sina förövare, men dessa ledare har inte varit lika benägna att upprätta och rehabilitera offret. Med sitt krav på den som har blivit utsatt av det ena eller andra övergreppet att förlåta har ledarna istället ställt sig på förövarens sida, och så bara spätt på föraktet mot offret – och kanske även offrets självförakt.

Men jag tänker mig att det Petrus nu har i åtanke är en konflikt mellan två ganska jämbördiga personer i församlingen; några som tillhör de nittionio. Även dessa hade förstås fått uppleva livets baksidor. Även dessa hade väl antagligen blivit utslängda och utestängda från sina tidigare familjer och sociala sammanhang, men de hörde ändå inte till de mest värnlösa och svara. De kan klara sig.

Och då är Jesu svar till en sådan person som frågar ”Hur många gånger ska jag förlåta?”:

”Förlåt – och förlåt – och förlåt – och förlåt – och… Förlåt tills du alldeles har tappat räkningen. Och sedan ska du fortsätta att förlåta.”

När Jesus säger till Petrus att han ska förlåta sin broder sjuttiosju gånger betyder det helt enkelt: Du ska förlåta oändligt många gånger. Och du ska inte bara säga förlåt som en tom fras utan betydelse, utan av uppriktigt hjärta – samma uppriktiga och hela hjärta med vilket du skall älska Herren din Gud.

Och hur kan Petrus och hans jämlikar göra det? Hur kan det vara möjligt för dem att förlåta och förlåta och förlåta och…?

Är det för att de är några enastående högre moraliskt uppsatta personer? Nej.

Är det för att det de råkat ut för egentligen inte var så allvarligt? Nej.

Är det för att de inte tänker efter så mycket utan bara ska säga förlåt av ren reflex? Nej.

Det finns i den här bibeltexten bara en anledning till varför de kan förlåta utan gräns. Och den anledningen är att de själva är förlåtna!

I berättelsens form beskriver Jesus detta med tjänaren som hade en skuld att driva in från en medtjänare. Medtjänarens skuld var 100 denarer, och det var ingen liten summa, så det är inte så märkligt att tjänaren griper sin medtjänare om strupen och kräver att skulden ska betalas.

Men det är ju bara det att han själv just hade fått en skuld efterskänkt av sin herre – på tio tusen talenter. Tio tusen talenter motsvarar 60 miljoner(!) dagslöner. Medtjänarens skuld motsvarade 100 dagslöner. Det är förvisso ingen liten summa, men i jämförelse med 60 miljoner dagslöner är det ju fickpengar.
korsNär Jesus uppmanar dem som kallar sig hans lärjungar att förlåta och förlåta och förlåta och förlåta och … är det inte för vi skulle råka vara utomordentligt goda människor. Vi bara vittnar om att Gud är utomordentligt god mot oss.

Så nästa gång någon säger till dig: ”Är du go’ eller?” kan du svara:

”Nej, men jag känner en som är det. Jag känner en som är gränslöst god!”