Den gråtande kören

Den gråtande kören

Predikan av Stefan Albinsson lördagen den 1 november 2014
Alla helgons dag: ”Helgonen”

När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med oss, och därför var vi glada. (Psaltaren 126:1–3)

Jag minns. Jag minns de glada stunderna, skrattet och sången under de goda dagarna som du och jag fick dela med varandra och med vår Gud. Det trygga och tydliga sammanhanget där allt var möjlighet. Framför oss låg horisonten öppen. Tillsammans kunde vi låta ett helt träd av drömmar växa upp ur det vi hade tillsammans, som om våra liv var en bördig jord; ett träd med klasar av drömmar om en lång och bestående framtid utan slut – i alla fall inte slut än på länge – i alla fall inte slut nu.

Men ett kyligt, främmande spett trängde sig obarmhärtigt in i drömträdet och förödde det. Du togs ifrån mig. Och drömmarna smulades sönder till sköra, torra lövfragment. Jag böjde mig förtvivlad ner till marken för att plocka upp de lövsmulor som ännu inte hade hunnit skingras i vinden. Och så varsamt jag kunde och orkade lade jag ner lövsmulorna i mitt hjärtas skrin.

Herre, vänd vårt öde, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. (Psaltaren 126:4)

Där som de hoppfulla drömmarna tog slut gjorde en annan verklighet sig påmind. Saknadens verklighet. Tomheten. Det blinda ödet. En obeveklig insikt om att den plats som var din, och ännu borde vara din, nu står tom. Den horisont vi hade blickat ut mot tillsammans får mina sinnen fortfarande att svindla – men inte till hänförelse, utan till trötthet inför det övermäktiga faktum att du inte längre är här. Allt omkring mig och allt inom mig blir påminnelser om dig, men allt detta påminner mig också om att du inte längre är här.

Jag ber till min Gud. Tanken sätter sig i öknen. Längst ner i landet. I den yttersta ödemarken. I ökengruset ser jag bäckfåror, men inga porlande bäckar, bara uttorkade, knastertorra diken. I en av de torrlagda bäckfårorna finner jag ett brev. Ett av kyrkans alla helgon skrev det – inte till mig, men jag plockar ändå upp det.

Tvåtusen år av sand och damm rinner av från brevet när jag tar det i handen och lyfter upp det för att läsa. Jag öppnar det. Varenda tum, varenda millimeter är fyllt av skrift. Det är så mycket ord. De flesta av dem går mig förbi. Meningarna är så långa – så mätta med innehåll. Jag förstår att helgonet har lagt ner hela sin själ och all sin passion i dessa meningar, men just nu kan jag ändå inte ta dem till mig. Men så fäster sig min blick vid bara några ord i en annars lång mening. Jag läser de orden om och om igen:

Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet… (Romarbrevet 4:18a)

Instinktivt vill jag utbrista att det är så urbota dumt. Att det går emot all vett och sans. När allt hopp är ute kan det ju inte längre finnas något hopp att hålla fast vid. Jag ska just till att slänga brevet ifrån mig då jag hör en kör av gråtande människor komma åt mitt håll. I deras gråt bor en sång. Och kanske märker de inte det själva, men i sångens allra innersta döljer sig en tröst och en glädje.

Ökenluften är lika kvävande het som förut, men ändå rör sången vid min torra själ och kropp som aningen av en svalka eller som minnet av en vind från en annan och ny årstid. Deras led är oändligt. De kommer från alla tider som har varit, är och skall komma – alltifrån Abels dagar och fram till den morgon då den sista basunen ska ljuda.

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psaltaren 126:5–6)

Var och en av alla dessa otaliga i den gråtande kören bär på ett sädestråg i famnen. Och på sin vandring genom ökendalen besår de marken. Jag försöker uppfatta vad det är för ett sädesslag. Ibland ser det ut att bestå av deras egna liv i all sin nakenhet – med alla brister och förtjänster; ibland som deras förböner för kyrkan, folken och jorden; ibland som Guds klara ord och vittnesbörd; ibland som deras tårar. Och ändå ser det ut att vara ett och samma sädesslag.

Och jag inser att de gråter för att de inte har någon annanstans att så än i denna stentorra öknen. Och ändå sår de, denna sky av oräkneliga vittnen. Ändå sår de där de gråtande går fram – som om de just där allt hopp var ute ändå höll fast vid hoppet.

Så ser jag att någon går framför den stora skaran och leder dem genom detta väglösa land. Det är ett lamm. Den gråtande kören sår sina sädeskorn i den stentorra öknen, som om den vore en bördig åker. De låter sig ledas av ett lamm, som om det vore en tillförlitlig vägledare och herde. Och de följer lammet som om efterföljelsen skulle ha en mening. Som om denna efterföljelse rentav innefattar allt vad mening i himlen och på jorden heter.

Den gråtande, brokiga skaran lämnar mig inte oberörd. Kanske lämnar den mig egentligen inte alls. Jag kommer på mig själv att ännu stå med brevet i handen. Jag söker mig tillbaka till de ord jag redan läst: ”Där allt hopp var ute höll han fast vid hoppet…” Är det detta hopp i hopplösheten som helgonen vittnar om med sin sådd under gråt, med sin efterföljelse, när de låter ett lamm ta en herdes plats, och låter detta lamm vara deras väg i väglöst land?

Den saknad jag haft är kvar. Aldrig kan någon annan människa till fullo förstå exakt hur min saknad och längtan efter dig ter sig i mig; exakt hur jag sörjer dig; hur lövsmulorna av de en gång så friska drömmar vi delade, och som jag alltjämt bär och vill bära i mitt hjärta, rör sig inom mig som en sorg. Ingen annan människa kan förstå hur denna sorg ter sig för mig – hur mycket helgon den människa som vill förstå än må vara; och hur många och liknande erfarenheter av förluster och krossade drömmar det helgonet än må ha. För just denna sorg och saknad och längtan är bara min.

Men i helgonskarans sådd; i deras liv med brister och förtjänster; i deras vittnesbörd om lammet som går framför dem, skymtar jag väg i väglöst land – kanske också för mig. Tids nog.