Den tunna hinnan

Den tunna hinnan

Predikan av Elisabet Ravelojaona, Norrmalmskyrkan, Domssöndagen 24 november 2013

Upp 20:11-21:5:

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.”

Helig fred

Kyrkornas globala vecka har i år temat ”Helig fred”. Det är hög tid att aktivt arbeta för fred! Fred är mer än frånvaron av krig. Verklig fred innebär rättvisa på riktigt och en värld där alla människor betraktas som lika mycket värda. Verklig fred innebär att vi värnar om vår miljö och att vi fördelar de resurser vi har rättvist över vår värld. Verklig och helig fred, berör också våra privata liv och de relationer vi lever i. Det handlar om våra familjer, våra grannar, skolkompisar och arbetskamrater. Men också om tiggarna på gatan och de människor som lever i marginalen av vårt samhälle. Människor som av olika anledningar inte har vare sig person- eller organisationsnummer och därför står utanför det sociala skyddsnätet. Vad tänker vi om detta? Vågar vi ta de frågorna på allvar?

Den tunna hinnan

Under veckan har jag plockat fram Ludvig Igras bok Den tunna hinnan – mellan omsorg och grymhet. Igra funderade mycket kring frågorna om ondska och försoning. Hans föräldrar var polska judar som överlevt förintelsen. Erfarenheten av att växa upp med dem och deras livshistoria präglade honom djupt (1). Igra reflekterar kring vårt samhälle där han ser att främlingsfientligheten och likgiltigheten ökar. Gång på gång återkommer han till insikten om människans förmåga att göra ont och gott, och den tunna skiljelinje som finns där emellan. Valet att välja det ena eller det andra styrs både av yttre och inre omständigheter.

Igra menar att när vi talar om onda handlingar som ett resultat av en ondskefull kraft så blir det ett sätt att slippa ansvaret för våra handlingar. Om vi istället pratar om onda handlingar och destruktivitet som ett lika mänskligt sätt att agera som att göra gott, då tydliggörs att vi alltid är ansvariga för vårt agerande och för de konsekvenser som våra val får (2).

Vi påverkas mycket mer än vi tror av det vi väljer att omge oss med. De budskap som sänds ut via tidningar, reklam, musik och låttexter påverkar våra värderingar och vår människosyn. Det barn som ofta får höra hårda ord hemma, lär sig att själv vara dömande. Medan det barn som blir bekräftad då det gråter eller skrattar också får lättare att visa empati mot sina vänner. Jag tänker på det när så mycket i nyhetssändningar och samhällsdebatter lyfter fram det negativa och så sällan berättar om de goda krafter som finns och det positiva som faktiskt sker. De allra flesta väljer trots allt att inte använda våld eller att göra grymma handlingar. Det finns en spärr, men hinnan är tunn. Som förälder blir det här ibland extremt tydligt. Ändå talar vi sällan om det.

Som när det lilla barnet skriker. Blöjan är bytt och bröstet räcker inte som tröst. Tröttheten i kroppen är både fysisk och psykisk. Eller då fyra-åringen trotsigt lägger sig på golvet och sparkar och skriker. Eller då det inte går att tränga igenom tonåringens skal och få till ett ordentligt samtal. Jag tror att det är många föräldrar som i liknande situationer, i en känsla av vanmakt, har velat ruska om sitt barn eller kanske till och med slå till det. Men i de allra flesta fall sker det inte, även om handlingen inte ligger långt borta. Det är en tunn hinna mellan att slå och att behärska sig.

Det är en tunn hinna mellan valet att stå bredvid och se på eller gå undan, när någon mobbas på skolgården – eller att faktiskt ställa sig bredvid den mobbade och säga ifrån.

Det är en tunn hinna mellan att våga slå larm om missförhållanden på sin arbetsplats eller att tiga och ”bara göra mitt jobb”.

Livets bok

Allt detta finns i mitt huvud när jag läser dagens bibeltexter som talar om att alla en gång ska dömas för sina gärningar. Både det vi faktiskt har gjort och det vi inte har gjort, fast vi kanske borde. När jag tänker på bilden av en stor bok där hela mitt liv finns nedtecknat, så finns där blandade känslor (3). Vill jag se allt jag har gjort i mitt liv? Där finns både pinsamma och jobbiga saker, men också en hel del saker jag har gjort bra.

Jag tror att bilden av domstolen vill berätta hur viktigt det är att vi faktiskt reflekterar över våra handlingar. En process av reflektion och försoning kan leda till befrielse. Barn uppmanas ofta av vuxna att be om förlåtelse. Något som barnet ibland inte förstår, för att de inte ens vet vad de har gjort för fel, eller också är de helt enkelt inte redo för det. Som vuxna har vi nog lättare att säga förlåt, men frågan är om vi verkligen menar vad vi säger och om vi inte använder ordet för att ”lägga locket på”? Det som har skett kanske inte ens går att förlåta.

Försoning

Igra talar om sin reaktion när han hör hur representanter för ett land ber om förlåtelse för övergrepp som har skett, mot en grupp eller ett folk. Han skriver: Det finns inget att förlåta. Varje övergrepp mot människor är oförlåtligt. Vad judar och tyskar kan be varandra om är snarare hjälp i det ömsesidiga försoningsarbetet. Försoningsarbetets styrka ligger i att det förmår överskrida bitterhet utan att ansvarsfrågan behöver förnekas (4).

I Sydafrika valda man att starta en Sanningskommission, då apartheidsystemet avskaffades, för att underlätta vägen till försoning. De människor som orkar resa sig upp och gå vidare i livet har kunnat försona sig med det de varit med om. Det gäller både offer och förövare. Försoning är ett sorgearbete. Det handlar om att sörja det som gått förlorat, att acceptera livet som det har blivit. Men det handlar också om att få hjälp att se verkligheten och sig själv på ett nytt sätt.

Om det inte blir någon försoning, är risken stor att det som har skett kommer tillbaka på nytt, men i en annan skepnad. Ett land som inte har gjort upp med sina övergrepp mot en minoritet, riskerar att göra om samma sak igen, men mot en ny grupp. Ett offer som inte kunnat försonas med ett övergrepp riskerar att själv bli förövare.

Ibland ställs frågan hur den som varit med om något grymt kan gå vidare. Många som varit med om ett trauma drabbas av flashbacks i vissa situationer som påminner om det de varit med om, en del har återkommande mardrömmar. Gemensamt för dem som går vidare är att de intuitivt förstått att om de skulle ge efter för bitterhet eller söka hämnd, så skulle det förminska dem själva. Att ge igen, eller att bli som förövaren, skulle vara att låta dem vinna. Igra berättar om hur hans far, efter att Warzsawa blivit befriat av ryssarna, plötsligt var en fri man efter sex års belägring. Samma dag går han längs en väg och ser ett 50-tal tyska soldater som tagits tillfånga av ryska soldater. En av ryssarna ger honom en pistol och säger: ”Du vet ju själv vad de har gjort med er. Så skjut dem då!” 45 år senare, när pappan berättar om händelsen för sin son säger han: ”Hur kan man skjuta en försvarslös människa?  Om jag hade gjort det skulle jag ha blivit som de.”

Jesus – återkomsten

När vi satte temat för den här gudstjänsten ”Jesus – återkomsten”, fanns två perspektiv med. Anspelningen på en filmtitel handlar om det eskatologiska perspektivet. Den kristna tron på att Jesus ska komma tillbaka och att Gud då ska vara så närvarande att vi känner det rent fysiskt. En närvaro som upprättar människor. Gud ska torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.

I Bibelns berättelser om domen finns ofta bilden av att människorna skickas åt det ena eller det andra hållet, beroende på om individen levt rätt eller fel (5). Men jag tänker att den domen sker inom oss alla. Att vi alla, inför Livets bok, ställs inför saker som vi gjort rätt och fel. Jag tänker mig domen som en väg till verklig försoning. Hebreerbrevet skriver: Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd… det blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Mitt i detta finns också löftet om Jesus som vår försvarare, en som känner med oss i vår mänsklighet (6). I domen får vi hjälp att acceptera och ta ansvar för det vi gjort och det vi har varit med om. Hjälp till en ny förståelse för det liv som Gud uppmanar oss att leva. Ett liv med kärlek, respekt och ömsesidighet.

Det andra perspektivet är nuet. En uppmaning om att låta Jesus påverka oss nu och här, i våra liv och i vårt sätt att leva. En uppmaning att här och nu arbeta för fred och försoning, både i våra privatliv, i vårt samhälle och vår värld. Ett sätt att leva som gör att människor blir upprättade och får en chans till omstart i livet. En omstart både för den som varit ett offer och för den som varit förövare. För att kunna göra det behöver vi känna igen oss själva i varandra. Känna igen, se och förstå att hinnan är tunn. Att vi alla kan göra fel och rätt. Att vi alltid har ett ansvar för de val vi gör. Men att det också finns vägar och möjligheter till försoning.

Det är också en uppmaning att vara med och skapa platser där försoning kan ske. Liksom att skapa platser som hjälper människor att utvecklas och att hitta det goda och starka inom dem. Hjälpa var och en att se – vi har alla något att bidra med.



1) Ludvig Igra (1945-2003) kom till Sverige som 4-åring, med sina föräldrar. Han var verksam som psykoanalytiker, författare och handledare.

2) Den tunna hinnan, sid 27

3) Bilden av en domstol finns i både Gamla och Nya testamentet ex Dan 7:9-10, Matt 25:31-46, Joh 5:22-30,
Heb 4:10-16

4) Den tunna hinnan, sid 145

5) Ex Matt 25:31-46

6) Heb 4:12-16