Det otvungna samtalet

Barnens gudstjänst

Det otvungna samtalet

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 25 maj 2014
Bönsöndagen: ”Bönen”

En sak som jag verkligen tycker om är att sitta på ett café eller en pub och prata med en god vän – särskilt om både vännen och jag har gott om tid att sitta där; att få känna att den här eftermiddagen eller den här kvällen får andra saker vara. Just nu är det vi. Och vi har tid – eller så tar vi oss tid att sitta där och prata över en kaffe eller en öl. Och tiden räcker till för både struntprat och skämt, och att prata om mer djupa och allvarliga saker.

Ta gärna med dig bilden eller känslan av att det där goda vänskapliga samtalet på caféet eller puben när du läser den föreslagna evangelietexten för bönsöndagen:

Jesus sade: ”När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” (Matteusevangeliet 6:5–8) 

Hoppsan! Här gäller det alltså att inte göra fel. När vi ber ska vi inte göra si och inte göra så. Vi ska inte göra som hycklarna och vi ska inte göra som hedningarna. Det här lilla avsnittet om bönen verkar vara vara så fullt av förbud och förhållningsregler att det kan få en att fundera på om det är värt att ens försöka be; att fundera på om vi klarar av att be över huvud taget.

Och ändå tror jag att det egentligen är tänkt att vara precis tvärtom! Jag tror att Jesus här tvärtom vill hjälpa sina lärjungar att släppa prestationskraven som kan finnas kring det här med bön – kraven på att försöka be ”rätt”.

För det är inte de rätta orden, säger Jesus här, som gör att Gud lyssnar till våra böner. Det är inte de rätta åthävorna eller gesterna. Bön är helt enkelt ett sätt att få umgås med Gud, ungefär som när en sitter med en vän på ett café eller en pub – en riktig vän som jag inte behöver förställa mig inför. En riktig vän som jag tycker om, och som jag vet också tycker om mig. En riktig vän som jag tycker om att vara med, och just nu är det vi, och vi har tid – eller vi tar oss tid att prata med varandra för att vi tycker om att göra det. Vi gör det inte för att det ser bra ut, eller för att andra tycker att vi ska göra det, utan för att vi faktiskt vill det, och behöver det.

Så vad är det som gäller, om vi nu ska ta till oss Jesu undervisning om bönen? Får jag inte använda färdigskrivna böner när jag ber? Jo, om jag tycker om det och det är givande. Så får jag inte be på bestämda tider? Jo, om jag tycker om det och det är en hjälp för mig att få ordning på mitt böneliv. Så får jag inte be högt? Jo, om jag tycker om det och det hjälper mig att koncentrera mig på bönen – på umgänget med Gud.

I det här textsammanhanget talar Jesus om den personliga, privata bönen – och inte så mycket om den gemensamma. Den gemensamma bönen i synagogan eller kyrkan har absolut sin plats, och det står ganska mycket om gemensam bön på andra håll i Bibeln. Att vi som Guds folk samlas och ber tillsammans är viktigt, och det är vår gemensamma kallelse som församling att samlas för att lyfta upp världen inför Gud i bön. Men här – i just det är bibelavsnittet – talar Jesus i första hand om den personliga, privata bönen; den som ska vara just personlig och privat. Den som ska vara just som det där sköna, otvungna samtalet med en vän på ett café.

Och i ett sådant samtal – i den personliga bönen – får var och en hitta sin egen stil: Tystnad, tungotal, färdigskriven bön, spontant småprat… Var och en får hitta sin egen stil (eller stilar) alltefter humör och personlighet.

I en del kristna sammanhang talas det mycket om att det är viktigt att tron och bönen är personlig, men samtidigt finns det ibland väldigt tydliga uppfattningar om hur en ska bete sig; hur en ska tala; hur en ska be för att det ska räknas som en personlig tro eller bön. Det där har jag alltid tyckt vara en smula komiskt.

Tänk dig att du sitter på det där cafét eller puben med din kompis, och bäst som ni sitter där och pratar med varandra, så reser sig någon från bordet intill och kommer fram till er och säger: ”Nu är ni inte personliga på ett korrekt sätt. Ni måste prata på det här sättet för att det ska räknas som personligt.” Visst skulle det vara konstigt?

I sitt brev till de kristna i Rom skriver aposteln Paulus så här på ett ställe: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen ska vara.” Det verkar ju inte särskilt hoppingivande. Hur ska vi då över huvud taget våga be? Men detta att vi egentligen inte vet hur bönen ska vara – att inte ens den stora aposteln Paulus riktigt visste hur en korrekt bön skulle vara – det är just det som är så hoppingivande. För då får vi liksom släppa kravet på oss att försöka få till den korrekta bönen! Istället får vi helt enkelt be så gott vi kan.

Paulus skriver så här:

Vi vet ju inte hur vår bön egentligen ska vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. (Romarbrevet 8:26b–27)

Och den Ande Paulus skriver om här är inte vilken liten ande som helst. Nej, det är ingen mindre än den heliga Anden – Guds Ande – samma Ande som uppväckte Jesus Kristus från de döda (Romarbrevet 8:11). Guds egen Ande ber i oss. Guds Ande ber för oss, och fyller liksom i våra tafatta, halvdana böner. Guds Ande förmår att ge även våra halvhjärtade böner liv – de där bönerna som vi knappt orkar klämma fram; de där bönerna när tron liksom går på sparlåga. För Anden som vädjar för oss är ju ingen mindre än påskens Ande, uppståndelsens Ande, det nya livets Ande, Guds heliga Ande som uppväckte Kristus från de döda. Och genom Guds Ande blir vi till bön.

/Stefan Albinsson