Det vackraste

Det vackraste

Andra söndagen i fastan: Den kämpande tron

 

Jesaja 61:1–3
Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig.

Psaltaren 130
Ur djupen ropar jag till dig, Herre.

Hebreerbrevet 11:23–27
Han liksom såg den Osynlige.

Markusevangeliet 14:3–9
Hon har gjort vad hon kunde.

 

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 12 mars 2017

Ni får ursäkta, men jag tycker faktiskt att det är ganska gulligt mitt i bedrövelsen att den nyfödde Moses föräldrar gömde sitt barn från faraos soldater av den anledningen att de såg att det var ett vackert barn. I en predikan i Apostlagärningarna berättade för övrigt den helige Stefanos att Mose till och med var ”ett sällsynt vackert barn”. Hur han nu kunde veta det. Men än vackrare än Mosebarnets utseende var väl det som Mose i vuxen ålder skulle komma att göra: att sätta de förtryckta slavarna fria, ge mat åt de hungrande i öknen och leda de hemlösa till ett land som flödade av mjölk och honung.

En människas utseende kan vara vackert; än vackrare är det när människor viger sina liv åt att befria de fångna och förtryckta; att upprätta de åsidosatta och förnedrade.

Jag tänker att också kyrkan, eller församlingen, är vacker; denna osannolika hoper människor av Jesu lärjungar, som inte alltid har så mycket mer gemensamt än att de tror eller åtminstone försöker tro) och lita på Jesus.

Kyrkan är vacker i all sin mänsklighet och när hon, trots alla sina tillkortakommanden och småaktigheter, bekänner sig till levande Gud. Kyrkan är vacker eftersom hon är bärare av Guds heliga och livgivande Ande. Och jag tänker att hon är som allra vackrast när hon – vi! –använder denna bekännelse till Gud; använder denna förtröstan på Jesus; använder kraften i Guds Ande inte till att begränsa, förminska, förtrycka eller sätta krokben på människor, utan till att befria, upprätta och lyfta dem.

I Bibeln kallar de Jesustroende ofta sin mästare och herre Jesus för ”Kristus”, vilket motsvarar hebreiskans ”Messias”, och som på ren svenska betyder ”den smorde”. Men med vad är Jesus smord? Med väldoftande och dyrbar nardusbalsam enligt dagens evangelietext, men djupast sett är Jesus enligt Nya testamentet smord med Guds Ande.

I det forna Mellanösterns samhällen brukade såväl profeter eller siare som kungar och regenter smörjas med olivolja när de ingick sitt ämbete – som en symbol för Andens kraft. Så till vad är Jesus smord? Till död och begravning enligt dagens evangelium, men också till att vara en profet med uppdrag att frambära glädjebud och befria människor från deras fångenskap.

Och när den kristna församlingen bekänner att det är Jesus – och inte Putin eller Trump eller ens Stefan Löfvén eller Carl XVI Gustaf, även om Nya testamentets författare uppmanar oss å det bestämdaste att respektera och be för sådana som dem… – som är Kristus, Messias, Den Smorde, är det samtidigt ett uttryck för tron på att det är Jesus, denna profet som frambär glädjebud och ger befrielse, och ingen annan som Gud har insatt till att vara världens ultimata regent.

De Jesustroende bekänner alltså alltsedan Nya testamentets tid att Jesus är Kristus. Och i Apostlagärningarna står det dessutom att ganska tidigt, började de Jesustroende att kallas ”kristianer” eller ”kristna”. Det var de Jesustroende i staden Antiokia i gränstrakterna mellan nuvarande Syrien och Turkiet som först började att kallas så: ”kristna”.

Kanske var det en nedvärderande beteckning från början – de där underliga människorna som inte riktigt gick att placera in i någon tidigare känd kategori – de betedde sig ju inte riktigt som en kunde förvänta sig att judar betedde sig men de betedde sig inte heller som greker eller hedningar… Kanske var det en nedvärderande beteckning från början; de höll ju alltid på att tjata om sin Kristus. Kanske var ”kristen” inte alls någon hederstitel, utan ett sätt att brännmärka dessa människor som ”de andra”, ”de som inte är som vi”, ”de som inte passar in”, ”de som vi har behov att markera ett avstånd ifrån”.

Men snart tog de Jesustroende till sig denna beteckning, och började själv kalla sig så: ”kristna”. De såg sig nämligen som ”med-smorda” tillsammans med Jesus Kristus. De var Ande-bärare, de var smorda med Jesu Kristi Ande. Så om du är kristen; om du genom tron och dopet har blivit en del av den kristna kyrkan som är Kristi kropp, då är du Ande-bärare!

Men detta att vara Ande-bärare är dubbelt. Å ena sidan ger Anden församlingen och varje enskild kristen kraft, liv och urskiljningsförmåga.

Å andra sidan ger Anden ett annorlundaskap som omgivningen aldrig kommer att förstå sig på. Vi ser det hos profeterna i Bibeln – som av sin samtid sällan var särdeles populära; vi ser det hos Mose och hans föräldrar – jagade och föraktade av farao och dennes soldater; vi ser det hos den kanske förälskade kvinnan som smorde Jesus med nardusbalsam. Och vi ser det inte minst hos Jesus själv – denne Jesus från Nasaret som var kallad av Gud att frambära glädjebud till de betryckta, kallad att ge de förkrossade bot, kallad att förkunna frihet för de fångna – men uppskattades det?

Jo, det uppskattades väl av de betryckta, de förkrossade och de fångna. Men världen är nu så beskaffad att det alltid finns de som tjänar på att en del människor förblir i förtryck, fångenskap och ofrihet. Det finns alltid de som tjänar på att status quo upprätthålls. Och den som försöker sig på att rucka på denna ordning kommer alltid att misstänkliggöras och förtalas. Det var så på profeternas tid i Gamla testamentet. Det var så på apostlarnas tid i Nya testamentet. Och det är så i vår egen tid. I efterhand går det att bygga monument och uppkalla gator och torg efter sådana personer – men i den egna samtiden är det oftast en helt annan femma.

Kan det vara så här att den heliga Anden gör två saker med vår inre blick? Det ena är att Anden skärper vår blick för det sköna och vackra i Guds värld – världen med allt sitt liv, alla relationer, all verksamhet, är ju skön och vacker eftersom världen är ett flöde ut ur Guds egen goda vilja – den Gud som är kärlek och helighet. Men det andra är att – samtidigt som Anden skärper vår blick för det sköna och vackra – skärper Anden också vår blick för det brustna i tillvaron och det förfulade.

Olof Hartman berör detta i en psalm som finns i vår psalmbok:

Det gamla skapelseförbundet
med jord och himmel ligger brutet
– en ovän kom och gjorde detta. Gud såg att det var ont.

När Jesus gick omkring ibland oss
och gjorde väl och hjälpte alla
förstod vi hur det var från början. Gud såg att det var gott.
(Psalmer & Sånger 369 vers 9 och 10)

Och det som Gud ser här, låter Gud också oss se i och genom sin helige Ande som Gud har gett oss. Just för att Jesu lärjungar genom Guds Ande har anat hur skönt och gott det skulle kunna vara i världen, om Guds vilja fick råda fullt ut (så som den rådde i skapelsens gryning, och så som den rådde i Jesu liv här på jorden, och som den var tänkt att råda i skapelsen, i våra relationer till varandra och i vårt förhållande till oss själva som Guds älskade och vackra avbilder) i den trons blick som Anden ger oss så att vi liksom rentav se får den Osynlige, kan denna av Guds Ande skärpta blick också medföra en sorg i oss.

Vi har ju anat hur gott och vackert det kunde vara, och just därför blir kontrasten mot hur det nu faktiskt är så bjärt, så gräll.

Denna Andens sorg inom oss kommer till uttryck i bönen Jesus lärde sina lärjungar att be:

Låt din vilja ske på jorden, så som den sker i himlen. (Matteusevangeliet 6:10)

Varför ber Jesu lärjungar så? Kan det vara för att de har anat något om vad himlen, Guds goda rike, är men att de samtidigt ser hur mycket runtomkring oss och i oss som ännu befinner sig så långt ifrån den visionen? Och därför ber vi och ropar vi i, och med, Guds Ande: ”Låt din vilja ske på jorden, så som den sker i himlen.”

Aposteln Paulus skriver om detta i sitt brev till de kristna i Rom:

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi [eller: och inte bara skapelsen utan också vi], som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan… (Romarbrevet 8:22–23)

Men räkna inte med att du kommer att bli uppskattad eller populär för att du är kristen.

Räkna inte med förståelse och applåder och tusen likes på Facebook för att du är en lem i Guds församling som är Kristi kropp.

Räkna inte med att människor runtomkring dig kommer att tycka att det är smart eller ens det minsta angeläget att du regelbundet avsätter en del av din dyrbara tid i veckan för att komma samman med församlingen på Herrens uppståndelsedag för att näras och vägledas av Guds ord, bära världen i bön och fördjupas i gemenskapen med Kristus och de heliga i sakramenten.

Det är lika bra att du lägger ner de förhoppningarna, för du kommer annars bara att bli besviken, tyst och försiktig.

Det är lika bra att inse: Att vara kristen är att bli missförstådd, så som Jesus Kristus själv blev missförstådd och så som de som älskade honom blev missförstådda – som kvinnan som smorde Jesus hemma hos Simon den spetälske i Betania blev missförstådd och baktalad. Men du får bekänna Jesus som Kristus i alla fall!

Kanske är det något vi skulle kunna ta med oss från dagens gudstjänst om ”Den kämpande tron”: att vi kanske skulle lägga mindre krut på att både som kristen församling tillsammans och som enskilda kristna var och en – att bli populära och ansedda av folk, och lägga mer krut på att faktiskt frambära glädjebudet till de betryckta.

Men enligt Nya testamentets vittnesbörd finns den en som alltid uppskattar dig. Det finns en som bär dig; en som är med dig och till och med lever i dig. Paulus skriver också om detta i samma sammanhang i sitt brev som han skrev om hur de Jesustroende – Ande-bärarna – ger röst och åt det tysta rop som hela den ännu trälbundna skapelsen vibrerar av i väntan på sin befrielse. I samma sammanhang i sitt brev som Paulus skriver om det, skriver han:

Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. (Romarbrevet 8:32–39)

Det om något skulle väl kunna ingjuta hopp i oss när vi kämpar – både som enskilda, kämpande Jesus-troende, och som kämpande församling och kyrka i vår egen tid, också när allt bara verkar vara kamp? ”Inget skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” Det om något skulle väl kunna ge oss hopp, så att vi kan ägna oss åt det vackraste: Att i Jesu efterföljd frambära glädjebudet om Guds herravälde till befrielse, upprättelse, tröst, glädje och lovsång.