Drakar och demoner

Drakar och demoner

De sjuttiotvå utsända lärjungarna kom glada tillbaka till Jesus och sade: ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.” Han svarade: ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” (Lukasevangeliet 10:17–20)

Vilken framgångssaga! De 72 lärjungarna var verkligen lyckade människor. Inget verkade omöjligt för dem. Allt mörker, all ondska, varenda livsfientlig demon gav vika där dessa 72 lärjungar gick fram och proklamerade Guds rike i Jesu namn. Inte undra på att de var glada.

Och säkert blev också Jesus glad när han lyssnade till deras berättelser om allt de hade varit med om. Vilken succé! Framgång för lärjungarna; framgång för Jesu budskap; framgång för Guds rike; och – om vi tillåter oss vara en gnutta anakronistiska – framgång för kyrkan!

Överallt där lärjungarna hade dragit fram hade ondskan och misstron och förgängligheten och hopplösheten tappat mark och alltfler situationer; alltfler sammanhang; alltfler människor blev genom dessa 72 personers succéartade arbete indragna i Guds stora kärleksberättelse: Guds rike. Ingenting verkade omöjligt för lärjungarna, för Jesus hade ju bemyndigat dem med sin egen makt, och demonerna gav vika.

Men vad gör vi då den dag då vi inte lyckas besegra våra demoner – rädslan, oron, fegheten, och allt det där vi har föresatt oss att göra, men som aldrig blir av eller inte blir lika bra som vi tänkt oss? Vilka är vi då?

Och när anklagelserna och självanklagelserna både dag och natt besprutar dig med sitt giftiga draketer, vad blir det kvar av dig då?

Eller när konventioner och andras tyckanden eller den ena eller andra omständigheten vill pressa in dig i en mall som närapå kväver dig till döds och utplånar din personlighet till oigenkännlighet, men du inte vet om du orkar stå emot eller stå upp för den du är och det är väl lika bra att spela med för det blir ju lugnast så, vad blir kvar av dig då?

Jesus sa till sina lärjungar: ”Era namn är upptecknade i himlen.” Och jag tror att Jesus med de orden vill peka på att de får vara omfamnade av något annat och något större än deras tillfälliga framgångar. Jag tror att det är en inbjudan till att se att det i Jesus Kristus finns en öppen väg till ett rum där vi är något mer än våra framgångar. Och där vi också är något mer än våra demoner – både de demoner vi lyckas besegra och de vi aldrig riktigt rår på.

Idag, den helige Mikaels dag, läses i många kyrkor berättelsen om ärkeängeln Mikaels strid mot urtidsdraken – anklagaren som anklagade Jesu lärjungar inför Gud både dag och natt. Och liksom anklagaren i den berättelsen presenteras med många olika namn, kan ju både anklagare och anklagelser ta sig många olika former och gestalter.

Men oavsett i vilken skepnad dessa djävulska anklagelser än kommer, är syftet ett och detsamma: att förminska oss; att göra oss till intet. Eller som det heter på ett annat ställe i Bibeln: Fienden går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. (Första Petrusbrevet 5:8).

Men berättelsen om Mikaels strid mot draken säger att det finns ett befriat område, en frizon, dit anklagaren inte har något tillträde. I berättelsen om Mikael och draken kallas denna frizon ”himlen”. Det finns ett befriat område – en frizon, och Jesus säger till sina lärjungar att det är i den frizonen de har sin djupaste identitet. Det är där de har sin hemhörighet.

Han säger: ”Gläd er över att era namn är upptecknade i himlen. I detta ska ni ha er glädje: att era namn finns inpräntade i himlen. Gläd er över detta: att ni är inskrivna i himlen. Ha er stolthet i detta: att ni är listade i himlen.” Jesu lärjungar får ha sin förankring och hemhörighet i det fria område där anklagaren med sina försök att förminska och tillintetgöra oss inte har någon som helst talan – i Guds eget hjärta.

Och även om anklagaren just nu skulle rasa som allra värst, så – heter det i berättelsen – beror detta fruktansvärda raseri på att anklagaren vet att anklagelsetiden är begränsad och går mot sitt slut. Draken vet att Gud, som är större än vårt hjärta (Första Johannesbrevet 3:20), redan har bemött och besvarat och besegrat dessa anklagelser med det enda vapen anklagaren inte bemästrar: kärleken. Himlen – Guds kärleksvälde. Den evigt, utgivande kärleken.

Här i kyrkan kan du – om du vill – få en påminnelse om denna kärlek, som en synlig och konkret verklighet lagd i dina egna händer i form av ett stycke bröd. Guds kärlek i Kristus Jesus – för dig utgiven.

Så här skriver aposteln Paulus på ett ställe i Nya testamentet:

Vem kan anklaga Guds utvalda? … Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? … Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.” (Romarbrevet 8:33–39)

För dig utgiven.

 

Stefan Albinsson, den helige Mikaels dag
Norrmalmskyrkan, den 4 oktober 2015