Du skall icke avhumanisera!

Du skall icke avhumanisera!

Predikan i Norrmalmskyrkan av Stefan Albinsson den 12 juli 2015
Sjätte söndagen efter trefaldighet: Efterföljelse

Matteusevangeliet 5:20–26

”Du skall inte dräpa.” Det är (vill jag tro) något som de allra flesta människor i världen är beredda på att skriva under på. Och i så gott som alla länders juridiska system finns det också lagar som förbjuder mord och dråp; stränga lagar som stipulerar stränga straff. Och det är kanske inte så konstigt. Att utsläcka en annan människas liv är ju att göra något oåterkalleligt.

”Du skall inte dräpa.” I judisk och kristen tradition motiveras detta budord på ett alldeles särskilt sätt. Det motiveras i första hand teologiskt. Det motiveras utifrån tron på Gud. Redan i Första Moseboken står det att det är förbjudet att egenmäktigt dräpa en annan människa eftersom varje människa är skapad till Guds avbild (1 Mos 9:6). Att önska livet ur sin medmänniska gränsar alltså farligt nära att önska livet ur Gud, vars namn ska hållas heligt, vars namn inte får missbrukas.

Så varken kan eller ska naturligtvis ett rättssystem i en sekulär stat, som t.ex. Sverige, motivera förbudet mot dråp, men det är utifrån en teologisk tradition som Jesus diskuterar och utlägger Moselagens budord mot dråp i dagens evangelietext ur Bergspredikan i Matteusevangeliet.

Den Jesus som vi möter i Matteusevangeliet är en helt och hållet judisk Jesus. Den judiska religionen vid vår tideräknings början var ganska brokig och mångfacetterad. Det fanns olika grupper som betonade och tolkade Skriften på lite olika sätt. Där fanns fariseer och saddukkeer; esseer och jesus-troende; seloter och säkert en hel del andra inriktningar också. De kunde skilja sig åt i sina tolkningar av Mose lag, men de hade det gemensamt att de såg sitt folk Israel som arvtagare till Abraham och Mose, och de löften, berättelser och bud som fanns nedtecknade i Moseböckerna. De skulle vara heliga så som deras Gud, JHVH, var helig (3 Mos 19:2).

För den Jesus som vi möter i Matteusevangeliet skulle det vara minst lika otänkbart som för judar av de flesta andra inriktningar eller grupperingar att strunta i de påbjudna offren eller i tempelgudstjänsten eller i något annat som stod i Mose lag. För den Jesus vi möter i Matteusevangeliet har allt detta fortfarande sin giltighet och sitt värde – liksom det hade för de flesta andra grupperingar i den judiska nationen. Det kan för övrigt vara värt att påpeka att de flesta offer som bars fram i Jerusalems tempel inte var syndoffer. De flesta offer bars inte fram som bön om förlåtelse eller som uttryck för skuld, utan som uttryck för tacksamhet och som tecken på tillhörighet och gemenskap med Gud och Guds folk. De var uttryck och gensvar av tacksamhet att få tillhöra Levande Gud, och den levande Gudens folk.

Men vem var då denna Gud som de i tempelkulten uttryckte sin tacksamhet till, och bekände sin tillhörighet till? Jo, den Gud som skapat varje människa till sin avbild. Jag gissar att det är därför Jesus säger att om någon är på väg att bära fram sitt offer och kommer på att ha något otalt med en annan människa, är det enda raka att vänta med offret tills en har kommit överens och försonats. Varför då? De flesta slags offer som bars fram i Jerusalems tempel var i första hand tänkta som ett sätt att bekänna sin tro och uttrycka sin tacksamhet; att då bära fram sin offergåva, samtidigt som en hade något otalt med sin granne, då bekänns ju med offergåvan egentligen någon helt annan gud än den som skapat varje människa till sin avbild. Den som bär fram sin offergåva samtidigt som en hade något otalt med sin medmänniska, tror ju egentligen inte på den Gud som offergåvan var ämnad att bäras fram till – den Gud som skapat varje människa till sin avbild; den Gud som möter oss i varje människa.

I Johannesevangeliet – som visserligen är skriven i en helt annan kontext än Matteusevangeliets kontext, och som utgår från andra jesustraditioner än Matteusevangeliet – säger Jesus på ett ställe något som sätter fingret på vad det hela handlar om. På det stället berättar Jesus för sina lärjungar om de svårigheter och förföljelser de kommer att drabbas av: ”Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud.” Och han tillägger: ”Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig.” (Joh 16:2-3) Att döda en annan människa kan säkert vara ett uttryck för bekännelse till en gud av ena eller andra slaget, men det är svårt att förena det med en bekännelse till just den Gud som skapat varje människa till sin avbild.

Men är inte Jesus onödigt småaktig och sur när han säger att inte bara den som dödar rent fysiskt, utan redan den som okvädar sin broder, kommer att få en hård dom? I grundtexten säger Jesus ungefär att den som kallar sin broder för dåre undgår inte Gehennas eld. Är ändå inte det att ta i? Jo, det är att ta i – även om en del av problemet är att vi har så färgade bilder av vad den där Gehennaelden egentligen är för något; och det är inte helt säkert att de föreställningarna överensstämmer med hur Jesus och hans samtida använde bilden. Men bortsett från det känns det ändå inte lite väl magstarkt att jämföra dråp med att kalla någon för ”dåre”`?

OK, dags för lite bibelstudium! Vid tre tillfällen i Matteusevangeliet använder Jesus själv termen ”dåre”. Första gången Jesus använder den här termen är i en liknelse om en dåre som bygger ett hus på lösan sand istället för att bygga det på berggrund: ”Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand” (Matt 7:26). Andra gången han använder den är om religiösa människor som låser ute människor från himmelriket och som ägnade sig åt petitesser. Jesus kallar dessa bibellärare för blinda dårar som silar mygg men sväljer kameler (Matt 23:17). Tredje gången är i en berättelse om några dåraktiga flickor som struntat i att fylla på olja i sina oljelampor fastän att de var väl medvetna om att de borde göra det (Matt 25:1–3). Det dessa ”dårar” har gemensamt är att de valt att ställa sig utanför himmelriket – åtminstone så som Jesus uppfattar himmelriket, enligt Matteusevangeliet.

Och där ligger allvaret! När Jesus säger åt sina åhörare att inte kalla sin broder för ”dåre” handlar det inte om tillåtna eller förbjudna ord (”De här orden går det bra för Jesu lärjungar använda, men de här orden ska undvikas”). Nej, det handlar om attityder; attityder som formar våra handlingar. Vad Jesus varnar sina åhörare för är att döma ut någon från himmelriket; att mena att en själv har rätt att ha med Gud att göra; har rätt till Guds nåd; har rätt till Guds barns frihet; har rätt till medborgarskap i Guds rike; medan den person som jag av ena eller andra orsaken har svårt för, eller inte kan fördra, eller inte förstår mig på, borde ställas utanför. Det är detsamma som ta sig rätten att avhumanisera någon som egentligen är ens medmänniska; att förneka att just den här personen är en människa skapad till Guds avbild.

Vad har då detta med kristet lärjungaskap att göra? Jesus sade: ”Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg…” Där befinner sig ju Jesu lärjungar: ”på vägen”; på en vandring i Jesu efterföljd. Men ärligt talat: Hur ser den där vandringen ut för de allra flesta av oss? Till största delen består den ju av umgänge med andra människor – helt vanliga, jobbiga människor. Och i alla dessa helt vanliga, jobbiga människor har Kristus stämt möte med oss.