Eukatastrofpolletten

Eukatastrofpolletten

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 16 april 2017
Påskdagen: Kristus är uppstånden

Markusevangeliet 16: 1–14

Förra fredagen hade jag planerat att på eftermiddagen gå ner på stan en sväng. Men så tänkte jag: ”Jag går och tränar först”. Så jag stapplade iväg till gymmet i kvarteret där jag bor. När jag kom in i receptionen såg jag att folk stod samlade kring teven. Jag gick fram dit och det visade sig vara extrainsatta nyheter om ett vansinnesdåd på Drottninggatan. Jag växlade några ord med några av dem som stod där kring teven om det vi just såg, och sedan gick jag ner i omklädningsrummet där jag också samtalade med dem om det som jag just hade fått veta hade hänt.

Men det var inte förrän jag gick in i själva träningslokalen som det plötsligt kom över mig: Det var ju på riktigt! Och det hade hänt bara några kvarter härifrån, och jag måste ju kolla att mina närmaste är i trygghet. Ja, först då trillade polletten ner och jag sprang hem och började ringa runt till nära och kära. Och sedan kunde jag sakta, sakta ta in den här verkligheten.

”De sade inget till någon, för de var rädda.” Så slutar Markusevangeliet i alla de äldsta handskrifterna som finns bevarade av den boken. ”De sade inget till någon, för de var rädda.”

Boken inleds med meningen: ”Här börjar glädjebudet [på grekiska: ev-angelion] om Jesus Kristus, Gud Son.”Och visst kan det då väcka viss förvåning att boken då avslutas med orden: ”De var rädda.” Eller rentav: ”De var livrädda, totalt omskakade, förskräckta.” Markusevangeliet börjar med en frimodig proklamation; ett högt och tydligt utrop, men slutar i skrämd och förlägen tystnad. Markusevangeliet börjar med en röst som ropar i öknen: ”Bana väg för Herren.” Men det slutar alltså med att Maria, Maria och Salome lämnar den tomma graven och inte säger något till någon eftersom de var rädda.

Och nu finns det lite olika alternativa förklaringar till detta. En sådan förklaring är att Markus hade för avsikt att skriva lite till, men aldrig fick tillfälle att avsluta sin bok. Eller att han faktiskt skrev en avslutning, men att den på ett eller annat sett gick förlorad för eftervärlden. Eller så var det så att Markus mycket medvetet slutade sin bok så här: ”De sade ingenting till någon, för de var rädda.”

Men när vi nu läste påskdagens evangelium så slutade ju inte läsningen med Marias, Marias och Salomes tystnad i förskräckelse och rädsla. Vi läste ju även hur Maria från Magdala själv fick se den uppståndne med egna ögon, gick tillbaka till de andra sörjande och gråtande lärjungarna och berättade (först visserligen utan någon framgång), och att Jesus sedan visade sig livs levande också för dessa så att dessa sörjande lärjungar kom till tro. Och hade vi fortsatt att läsa hade vi fått berättat för oss hur den uppståndne undervisade sina lärjungar om frälsningen genom tro och dop, att han bemyndigade dem med auktoritet över ondskans skadliga och livsförstörande makter, och hur han upptogs till himlen efter att ha anförtrott dem uppdraget att förkunna evangeliet för allt skapat – det evangelium som alltså en gång hade börjat med rösten som ropar i öknen: ”Bana väg för Herren.”

Men allt det är ett senare tillägg till Markusevangeliet. Någon eller några kristna måste någon gång ha tyckt att det var lite väl märkligt att låta berättelsen sluta i rädsla och tystnad. Så de satte samman en avslutning med hjälp av texter och berättelser från de andra evangelierna. Det finns lite olika sådana avslutande tillägg bevarade och de har lite olika längd och betoning, men det är det här ganska långa tillägget, som vi har läst ifrån idag, som har kommit att vinna hävd, och därför har tagits med – om än inom klammer – i vår svenska översättning.

Men samtidigt kanske det ändå kan vara värt att stanna upp en stund där: ”De sade ingenting till någon, för de var rädda.” Kanske kan några av oss rentav finna tröst i den meningen. För det finns något djupt mänskligt i Marias, Marias och Salomes reaktion över den tomma graven och ängelns budskap om att Jesus har uppstått:

Inte ens Jesu första lärjungar, som Maria, Maria och Salome, som hade följt med Jesus dagligen under en ganska lång tid; som hade lyssnat på hans förkunnelse; som hade sett hans underverk, och även vid upprepade tillfällen fått förklarat för sig av Jesus personligen att han skulle lida, dö och sedan uppstå på tredje dagen… Inte ens dessa, som nu hade kommit för att begråta sin Mästare vid hans grav – i djupaste, otröstlig sorg eftersom den de hade hoppats på, och den de hade älskat och valt att följa, hade slitits ifrån dem, dödats och begravts, och de högst av allt i världen måste ha önskat att det hemska som hade hänt på långfredagen aldrig hade hänt, och de antagligen önskade att det fanns någon möjlighet att backa bandet… Inte ens dessa, som – om några – kunde ha varit förberedda på att glädjebudskapet hade börjat, att vägen för Herren hade börjat röjas… Inte ens dessa kunde ta in detta glädjebudskap, utan blev tysta och förskräckta.

Jag tänker mig att de blev förskräckta för att det de stod inför var en helt genomgripande omdaning av allt som de, såväl som vi, har fått lära oss att ta för givet. Och det vi har lärt oss att ta för givet är att, trots livets små och stora glädjeämnen, vinner förr eller senare dödens makter.

Vi har lärt oss att ta för givet (både genom hur vår tillvaro faktiskt är beskaffad och genom våra egna och andras samlade erfarenheter) att när allt kommer omkring är det inte livet som är världens egentliga herre, utan döden. Vi har vant oss vid att det är så, eftersom det är ju det vi nästan alltid ser är fallet. Och det är lika svårt för oss att verkligen på allvar kunna ta in hur det skulle kunna vara på något annat sätt. Det är lika omöjligt svårt att verkligen på allvar kunna ta in att det skulle kunna vara på något annat sätt som det är att föreställa sig en kvadratisk cirkel.

Och fastän detta skulle vara det mest underbara – detta att livet gör slut på döden, istället för som alltid annars, dvs. att döden gör slut på livet – är det så totalt verklighetsfrämmande i förhållande till den verklighet vi annars har vant oss att inrätta våra liv efter.

Vi kan bekänna det, vi kan försöka leva efter något slags ”uppståndelsens princip”, men ändå fattar vi inte eftersom det ju handlar om början på en helt ny skapelse, med nya förutsättningar och andra dimensioner än de vi förstår eller tar för givna.

Det här omöjliga, helt annorlunda och för oss egentligen helt obeskrivliga framträder bland annat i Nya testamentets evangelieförfattares olika beskrivningar av hur Jesus visade sig för lärjungarna efter sin uppståndelse. Gång på gång slår de fast att det verkligen var en kroppslig, fysisk uppståndelse. Samtidigt kan den uppståndne gå genom dörrar och väggar, vilket en kropp per definition ju helt enkelt inte kan utan att upphöra att vara åtminstone det vi i dagligt tal menar med ”kropp”.

Och ändå står vi här och ropar i kyrkan idag att Kristus sannerligen är uppstånden. Och det är kanske lite fånigt att vi gör så, för antagligen är det inte någon enda av oss som egentligen fattar ett dyft vad det i sanning egentligen innebär. Och antagligen skulle vi precis som Maria, Maria och Salome bli livrädda och inte kunna få fram ett ljud om det skulle visa sig att det vi har hoppats på och velat tro på och det som vi bekänner som kristna – nämligen att livet visar sig göra slut på döden istället för tvärtom. Vi skulle bli förskräckta – för även om vi hoppats och trott så är ju den enda sorts tillvaro som vi egentligen känner till och är vana vid, är en tillvaro där döden förr eller senare alltid vinner över livet.

Markus evangelistkollega Lukas skriver i sin evangelieskrift att när Maria och de andra, som hade sett den tomma graven, hört änglabudskapet om att Herren hade uppstått, och sedan gick och talade om detta för apostlarna, så tyckte apostlarna att det som sades bara var struntprat och nonsens (Lukasevangeliet 24:11). Och apostlarna hade ju faktiskt rätt. Det är struntprat, därför att det egentligen inte finns något för oss att hänga upp den annorlunda sanningen på – inte i vår erfarenhet, inte ens i vår föreställning och därför inte heller i vårt språk.

Vi kan försöka jämföra uppståndelsen t.ex. med hur larven genom att förvandlas till puppa sedan uppstår som fjäril – som liksom alltså fortfarande på ett sätt är samma individ som larven men ändå något helt annat och förvandlat. Men den liknelsen räcker inte hela vägen, för där finns ändå något slags logisk kontinuitet och förr eller senare kommer ju ändå även fjärilen att dö eftersom den som precis allt annat vi känner till lyder under förgängelsen.

Även Paulus gör några tappra försök i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel att sätta ord på uppståndelsen, när han skriver om de troendes uppståndelse i härlighet på den yttersta dagen. Paulus hämtar bilder och analogier från såväl växtriket som rymden. Han försöker beskriva denna framtida, nya verklighet, men språket glider liksom ifrån honom. Och det kan verkligen inte vara på något annat sätt, för det handlar om något som vi faktiskt inte har – och inte ens kan ha ett språk för eftersom det är en ny skapelse som tar sin början i Kristi uppståndelse – en skapelse där inte döden är livets slut, utan där livet är dödens slut. Och då ändras varenda spelregel vi hittills har lärt oss, ja vi befinner oss liksom på en helt annan spelplan.

Inte undra på att Maria, Maria och Salome blev rädda och inte kunde säga något till någon, när det som de i och för sig kanske någonstans hade hoppats på och sagt sig tro på nu var en verklighet. Det är ju en helt annan verklighet!

Vi vet alla vad en katastrof är. En plötslig förödelse med fruktansvärt lidande som följd. Och trots att vi har svårt att ta in när en katastrof har skett, så som jag hade svårt att ta in det jag såg på nyheterna om dådet på Drottninggatan, så är vi ändå så pass vana vid vår värld och vår tillvaro där döden är slutet på livet. Det är ju den verklighet vi lever i och är präglade av.

Författaren J. R. R. Tolkien (han som skrev Sagan om Ringen) har myntat uttrycket ”eu-katastrof”. Och med en eukatastrof menar han när i en berättelse allt egentligen bara kan leda fram till ett olyckligt slut, men så sker plötsligt något och allt tar en annan och god vändning. Livet blir så att säga slutet på döden. En eukatastrof har det gemensamt med en katastrof att den slår omkull allt för oss, men det är för ovanlighetens skulle en god omkullkastning.

Vad den kristna berättelsen beträffar har Tolkien kallat inkarnationen (alltså detta att Gud blev människa i Jesus Kristus) för mänsklighetens eukatastrof, och Kristi uppståndelse för inkarnationens eukatastrof.

Och om vi har svårt att ta in när en katastrof sker, så som jag först hade svårt att ta in dådet på Drottninggatan härom veckan. Vi har svårt att ta in det, trots att vi är så präglade av en verklighet där döden gör slut på livet. Hur ännu mer svårt skulle vi då inte ha att kunna ta in en eu-katastrof, eftersom en eu-katastrofs för oss helt främmande spelregler är formade utifrån en för oss främmande verklighet där livet gör slut på döden.

Ibland kan man ju säga saker som: ”Jag är inte så troende att jag går i kyrkan varje söndag.” Själv skulle jag nog snarare säga: ”Jag är inte så troende, och därför behöver jag gå i kyrkan så gott som varje söndag.” För kyrkans gudstjänst är träningslokalen där eu-katastrofpolletten kanske kan få en chans att trilla ner. Det är här som vi tillsammans får öva oss på att säga: ”Jag tror på Kristi uppståndelse.”

Jag säger att vi får ”öva oss”, därför att det för det första är svårt att egentligen kunna vare sig veta eller förstå vad Kristi uppståndelse egentligen innebär, eftersom vi inte har något annat att jämföra med (till och med Nya testamentets evangelister har svårt att riktigt sätta ord på det); och för att det, för det andra, ärom möjligt ännu svårare att fatta vad en sådan verklighet och tillvaro skulle innebära där Kristus har uppstått som den förste av de avlidna. Vi har så svårt att kunna fatta det, eftersom det är så inrotat djupt i oss att döden alltid gör slut på livet.

Idag är vi lite extra fåniga och ropar för full hals att Kristus är sannerligen uppstånden. Men egentligen är det ju det varje söndag handlar om; att försöka ta in och ta in och ta in detta budskap: ”Kristus är uppstånden” så att jag åtminstone i någon liten pytteutsträckning ska någorlunda kunna bete mig i vardagen som om det faktiskt var så. Jag är här för att försöka ta in det, så att jag åtminstone någorlunda i mina relationer, i min skola, mitt jobb, mitt liv kan åtminstone försöka leva som om en helt ny skapelse redan skulle ha tagit sin början – en annan, och för oss egentligen helt främmande verklighet, där livet gör slut på döden; där ljuset övervinner mörkret; där tron, hoppet och kärleken faktiskt består och att kärleken verkligen är störst av allt.

Men det är ju så kolossalt svårt att ta in, så därför behöver åtminstone jag besöka den här träningslokalen ganska så regelbundet. Och ska jag vara ärlig tror jag att du behöver det också, såvida du nu inte är en supertroende kristen som redan har fattat galoppen, men i så fall skulle du verkligen behövas här för att hjälpa oss andra som har så svått att fatta. För det är så himla svårt att inte bara få eukatastrofpolletten att trilla ner, utan det är nästintill omöjligt att ens pilla in den i det trånga myntinkastet.

Så här: Vi kommer antagligen aldrig någonsin kunna få veta exakt hur Markusevangeliet slutade; om det verkligen slutade med att Maria, Maria och Salome inte sa något till någon för att de var rädda, eller om Markus skrev en avslutning som gått förlorad. Och det är kanske ganska bra att vi aldrig kommer kunna få veta det. För vi får skriva fortsättningen! Du och jag får med våra och vardagsbestyr skriva fortsättningen. Vi får – fram till världens slut vara med och skriva vad som händer när vi har hört budskapet om Kristi uppståndelse.

En del av det vi skriver blir kanske ganska hyfsat, men annat kommer att vid närmare granskning kännas platt; bläcket kommer göra fula plumpar på arket och vissa stycken kommer att vara alltför präglade av den gamla tidigare inlärda berättelsen att när allt kommer omkring vinner nog döden ändå alltid till sist. Men låt oss se det som vi skriver med våra vardagsliv under veckans alla bestyr och kontakter som utkast. Och så får vi återvända hit, och på nytt påminna oss om det underbara, och sedan får vi om och om igen försöka skriva den där fortsättningen i ljuset av budskapet om Kristi uppståndelse.

Och det kan ju hända att något litet av det vi skriver är värt att ta med i den officiella utgåvan. Men ändå är det värt att komma tillbaka hit till för att här vänja oss vid tanken om det nya, underbara, och säga (minst lika mycket till oss själva som till några andra):

”Kristus är uppstånden! – Ja, han är sannerligen uppstånden!”