Evig kärlek

Evig kärlek

Heliga trefaldighets dag: Gud – Fader, Son och Ande”

Dagens bibeltexter: 5 Mos 6:4-9; Ps 113:1-6; Apg 2:24-35; Matt 11:25-27

Jaha, så var det där med treenigheten… Nästan all kristen teologi hävdar ju med bestämdhet att kristen tro är monoteistisk, dvs att kristna bekänner en enda Gud. Den kristna kyrkan har alltid sagt sitt amen till Israels trosbekännelse att Gud är en, men samtidigt hävdat med lika stor emfas att denna enda Gud är trefaldig.

Inte verkar treenighetsläran gå ihop med monoteismen helt utan vidare. Men jag tror att vad den innerst inne vill berätta är att Gud är gemenskap; att den enda Guden till sitt väsen är gemenskap. Inte minst av teologerna i den östra delen av den kristna kyrkan beskrivs treenigheten ibland ungefär som en intim dans där de tre eviga gudomspersonerna – eller kanske vi ska säga: de tre eviga gudomsrörelserna – liksom går in och ut i varandra i en virvlande dans. Det är en så integrerad dans att de tre distinkta och olika rörelserna i dansen inte kan tänkas utan varandra.

En av medeltidens främsta predikanter, Bernhard av Clairvaux, talade om treenig Gud i nästan ännu intimare ordalag. Han sa att den första gudomspersonen kysser, den andra låter sig bli kysst, och den tredje är själva kyssen – i all evighet! Snacka om långtradare!

Och apropå kyssar: Kören sjöng för en liten stund sedan en kärlekssång med text av Kristina Lugn. Sången skrevs egentligen till vigselgudstjänsten för kronprinsessparet. Den handlar om en människas förälskelse i en annan människa:

Jag står med dig i handen. Mörkret faller, och du lyser så. … Det är kärleken som bär min förtröstan genom livet, så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn tills jag är i din famn; vilar glad. I din famn.

Så kan en förälskad människa uttrycka sin glädje över att få älska och att vara älskad. Men den här kärlekssången skulle ju faktiskt också kunna få fungera som en illustration till dagens episteltext från Simon Petrus pingstpredikan i Apostlagärningarna. Kärlekssången kören sjöng skulle kunna få fungera som en illustration till den texten om den kraftfulla, engagerade kärlek som råder i Gudomen – en kärlek så stark att inte ens döden kan hindra den.

”Mörkret faller, och du lyser så.” Det var inte möjligt för döden att behålla Jesus i sitt grepp. För även där – i döden – nåddes den evige Sonen av Gud Faders hand. Guds kärleksfulla hand vann Jesus ur dödsrikets grepp; vann Sonen tillbaka ut ur dödsrikets ensamhet, övergivenhet och vilsenhet. Guds kärleksfulla hand vann Jesus tillbaka in i livets famn av gemenskap, sammanhang och fullkomlig glädje.

När två människor sammanvigs till äktenskap lovar de att älska och vara varandra trogna tills döden skiljer dem åt. Det är ganska intressant att just i det momentet, när vigsellöftena ska avläggas, för vigselgudstjänstens ritual in en synnerligen nykter realism i kärleksyran: ”…döden skiljer er åt.” Hur trogna och kärleksfulla de älskade tu än kommer att vara mot varandra kommer de alltså ändå att förr eller senare bli bedragna – och om inte av något annat så åtminstone till slut av den oundvikliga döden, och deras äktenskapsrelation blir upplöst.

En del av oss lyckas hålla våra äktenskapslöften ända fram till döden skiljer oss åt. Andra av oss förmådde av olika anledningar inte det. Men förr eller senare bryter döden sönder även den mest trogna äktenskapsrelation. Så ser nu människans villkor ut här i tiden. Men den eviga kärleksrelationen inom Gudomen är till och med starkare än döden. Det var inte möjligt för döden att behålla Jesus i sitt grepp. Dödens mörker föll över Jesus, men Guds kärleks ljus lyste Jesus till och med ut ur döden.

Jag tror att det är just där vi har den verkliga svårigheten att greppa treenighetens mysterium. En relation så djup, så äkta, så innerlig, så genuint konsekvent, som den eviga kärleksrelationen i Gud, övergår inte bara vårt förstånd, utan även alla våra upplevda erfarenheter av relationer mellan människor.

Treenighetens mysterium är mysteriet om en total och jämbördig kärlek, där personerna av helt fri vilja ger sig helt till varandra – utan sammanblandning men likväl i fullständig förening utan några som helst om eller men eller andra förbehåll. Och en sådan kärlekens relation övergår allt vi både kan tänka eller någonsin har varit med om, hur fina och älskvärda relationer vi än har eller har haft.

Dogmen om treenigheten ställer oss verkligen inför ett mysterium, men då inte i första hand inför ett matematiskt mysterium om hur summan av ett plus ett plus ett kan bli ett, utan inför det för oss ofattbara mysteriet om den totala och helt förbehållslösa kärleken.

När kristen teologi påstår att Guds väsen är relation är det ju ett väldigt djärvt påstående – åtminstone ur ett strikt monoteistiskt perspektiv. Men i kristen teologi finns ännu ett påstående som är minst lika djärvt: Nämligen att vi människor, du och jag, i Jesu namn är inbjudna in i denna gudomliga relation; ja, att vi får bli delaktiga i Guds egen kärlek; bli totalt omslutna av den; så indragna i denna eviga kärleksdans; så inneslutna i denna kärlekskyss; att en av Bibelns författare till och med kan säga att vi ska få bli delaktiga av gudomlig natur (2 Pet 1:4; se även Joh 17:26; 1 Joh 1:3). Och aposteln Paulus skriver att Gud har sänt sin sons Ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba, Fader!” (Gal 4:6; se även Rom 8:15-16, 1 Kor 2:9-12). Så djupt involverade låter Gud i sin kärlek oss bli i sin egen trinitariska kärlek att denna kärlek också får bära oss genom livet.

Mörkret faller, och Gud lyser så.

Jag vill tro att i Jesus Kristus öppnas Guds eviga kärleksrelation upp sig också för oss.

Jag vill tro att Gud för Kristi skull alltid vänder sitt ansikte till oss och genomstrålar oss – också i vårt mörker.

Jag vill tro att Gud i Jesu namn genom sin Ande genomstrålar våra liv just så som de är, med alla våra tillkortakommanden och otillräckligheter; genomstrålar också alla våra om och men och alla våra förbehåll med den förbehållslösa kärlek som i evighet råder inom gudomen.

Jag vill tro att även i våra mest misslyckade och katastrofala dagar får vi vara bevarade i Guds egna trinitariska kärlek. Liksom vattnet en gång omslöt våra kroppar i dopet vill jag tro att vi får leva alla våra dagar indränkta i den levande treeniga Gudens namn vi en gång döptes in i (Matt 28:19).

Jag tror inte att vi någonsin kan fatta treenig Guds kärlek. Vi kan inte greppa Guds kärlek. Vi får helt enkelt omfamnas av den – i tid och evighet.