Förtvivlan och förväntan

Förtvivlan och förväntan

Predikan av Stefan Albinsson i S:t Peters kyrka den 1 juni 2014
Söndagen före pingst: ”Hjälparen kommer”

Om du bara fick välja mellan de här två orden vilket skulle då bäst beskriva hur du känner nu:

Förtvivlan

Förväntan

Ja, jag vet att livet sällan är svart-vitt. Inte ens våra känslor är svart-vita. De flesta av oss kan antagligen känna lite av varje. Men om du bara fick välja mellan de här två orden, som en beskrivning av vad du känner inför ditt eget liv, eller kyrkans liv, eller samhällets liv just nu, vilket ord skulle då bäst beskriva din känsla: förtvivlan eller förväntan?

I de bibelberättelser vi har lyssnat till idag har vi mött båda livshållningarna. I berättelsen om profeten Elia på Guds berg Horeb fick vi höra om en människa som hade nått förtvivlans rand. Jo, visst hade Elia visserligen fått en uppmaning om att han skulle ta sig till det där berget och hade mycket riktigt knatat dit. Men någon större förväntan på att någon förändring i vare sig hans eller folkets belägenhet skulle vara möjlig hade han knappast kvar.

”Elia, varför är du här?” Ja, varför? Det har han inget svar på. Elia berättar om sin hopplösa – sin totalt hopplösa – situation, och den framstår som så totalt hopplös att han inte ens förmår att formulera den till en bön om hjälp. För vad finns det längre för hjälp att få?

Nu kan ju detta i och för sig bero på Gamla testamentets strama och ordknappa språk, men Elia verkar ha kopplat på autopiloten för länge sedan. Han knatar iväg till Guds berg inte med någon större förväntan utan mest för att han blivit tillsagd att göra så. Han går ut ur grottan och ställer sig på berget inte med någon större förväntan utan mest för att han blivit tillsagd att göra så. Storm, skalv och eld drar fram inför honom, men Herren är inte där och Elia är oberörd, för vad finns det längre kvar att beröras av när man redan har nått till förtvivlans brant? ”Elia, varför är du här? Varför har du kommit hit?” Ja, varför – vad är det ens för idé att svara på en sådan fråga?

Om Elia förtvivlar, handlar berättelsen från Apostlagärningarna om förväntan. Om vi vill svänga oss med fina ord så heter den lilla kyrkoårsperiod vi är inne i just nu pingstnovenan. Så kallas de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärdsdag och pingst. Och för en liten stund sedan läste vi om kyrkans allra första pingstnovena. Efter att Jesus hade välsignat sina lärjungar och förts upp till himlen återvände lärjungarna till Jerusalem och där höll de ihop under ständig bön i väntan på att löftet skulle uppfyllas. Löftet om helig Ande, löftet om kraft från höjden.

Löftet var givet och mottaget. Löftet var givet av den uppståndne Kristus, och det var mottaget av lärjungarna: ”Ni skall bli rustade med kraft från höjden. … Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” Påsken skulle nå sin fullbordan när samma Ande med vilken Kristus var smord till att förkunna frihet nu skulle skölja över dem.

Så nu, i påskens ljus och glädje, höll lärjungarna ihop under ständig bön i väntan på att detta löfte skulle fullbordas. Det är också i påskens ljus och glädje som evangelisten Johannes skriver sitt evangelium och undervisar om den heliga Anden, och vi ska läsa ett litet, litet sådant avsnitt nu:

Jesus sade: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.” (Johannesevangeliet 16:12–15)

Så lyder det heliga evangeliet. Lovad vare du Kristus!

Jag kan ärligt säga att jag den gångna veckan har känt både förtvivlan och förväntan – och jag tror inte att jag är ensam om det. När resultaten redovisades under valvakan från valet till EU-parlamentet var förtvivlan och känslan av uppgivenhet stor. Och jag tror att vi var många som kände så. Att så många låter sig luras av enkla lösningar på våra gemensamma utmaningar gjorde mig förtvivlad och uppgiven; att så många av Europas valberättigade låter sig lockas och förledas att tro på bruna lösningar som inte borde ha förlett oss ens på 1930-talet, det gör mig förtvivlad. Och att så många inte ens orkar ta sitt demokratiska ansvar att lämna in sin röstsedel för att förhindra att dessa fascistiska röster får inflytande i våra politiska församlingar gör mig uppgiven.

Men som tur är kan vi ju människor – inte alltid men för det mesta – härbärgera många och ibland motstridiga känslor på en och samma gång. Och jag har den här veckan även känt förväntan, och kanske har du också gjort det. Jag har känt förväntan när jag hört engagerade från alla de andra politiska färgerna än de bruna hävt upp sin stämma mot rasism och fascism. Jag har känt förväntan när jag suttit på Equmeniakyrkans kyrkokonferens och den medvetenhet som finns där om ett uppdrag och en gemenskap som inte söker lösningar i nationsgränser eller etnicitet utan i Guds rike.

Vi som har planerat dagens gudstjänst har satt som rubrik för den här gudstjänsten: ”Förnyelse genom den heliga Ande”. Och då infinner sig ju frågan vad är det som ska förnyas, och varför det ska det förnyas. Det är väl så att det säkert finns en hel del som behöver förnyas både i våra egna liv, i kyrkan och i samhället, men en sådan sak tycker i alla fall jag har stått klart mot bakgrund av de dystra rapporterna där vi behöver söka förnyelse är: en förnyad tro på gemenskapen – en gemenskap som inte är likriktad utan som välsignas av många språk och uttryck. Där vi inte leker bäst för att vi är lika, utan för att många får vara med.

Det är väl bland annat det som pingsten handlar om: Guds förmåga att genom den heliga Anden skapa gemenskap – i djupaste mening. Sann gemenskap. Det finns ju många definitioner på gemenskap, och det finns många gemenskaper som utger sig för att vara sanna. ”Vad är sanning?” frågade Pilatus som representant för ett slags gemenskap – imperiets, som uppehölls med lag och ordning och våld. ”Mitt rike är av ett annat slag” svarade han som sa sig ha kommit hit till världen för att vittna om sanningen.

Det är ett rike av ett annat slag än de enkla lösningarnas rike. Och i dagens evangelium erbjuder Jesus en vägledare som också är av ett helt annat slag: Sanningens Ande som vägleder med hela sanningen.

Nu går det i och för sig också alldeles utmärkt att översätta det här löftet om att Anden ska vägleda lärjungarna till hela sanningen – i en del handskrifter står det till och med in i hela sanningen. Men jag tänker mig att det där ”hela sanningen” framför allt handlar om med vad Anden leder.

Vad använder Anden för redskap när den vägleder? Med vad vägleder Anden? Jo, med hela sanningen; sanningen i all dess rikedom, en sanning som inte behöver förenkla verkligheten, en sanning som har rum för livets hela komplexitet. En sanning som inte kan förkortas. Och jag vill i alla fall tro att en Ande som vågar leda med hela sanningen inte förskräcks över att dem den ska leda är komplexa människor som kan härbärgera både förtvivlan och förväntan på en och samma gång.

Idag har vi bara läst ett litet avsnitt ur ett längre tal där Jesus berättar för lärjungarna om denna vägledare. På flera ställen i detta längre tal kallar Jesus denna vägledare för Parakleten.

Paraklet är i sig ett mångtydigt ord. Det betyder både tröstare och förmanare. I vår svenska översättning översätts det ”hjälpare”, och det är ju inte så dumt. Från början betydde det grekiska verbet parakaleo att inkalla. Och under antiken var en paraklet en person som en anklagad person kunde kalla in för att denna skulle berätta inför vedersakarna om den anklagades goda och sidor – som ett slags försvarsadvokat med andra ord, förutom det att parakleten ofta var en nära vän eller god bekant till den anklagade.

Och i det här talet som vi idag har läst en liten bit ur säger Jesus att den heliga Anden är en sådan vän som har kallats in till att hjälpa lärjungarna. Jesus sa: ”När Parakleten kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.” Jesus sade också: ”Parakleten, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

I ett par gamla grekiska översättningar av Gamla testamentet förekommer ordet paraklet en gång, nämligen i Jobs bok. Job hade drabbats av de mest fruktansvärda plågor. Hela hans liv var slaget i spillror. Då kommer några av hans gamla vänner och besökte honom. Först var de bara tysta. De slår sig ner hos honom där han sitter på askhögen av sitt forna jag. Så sitter de där, tysta. ”Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.” Och det är det bästa vännerna gör i hela den långa boken!

Men till slut känner de att de ändå måste säga något, och de börjar prata. Och de pratar, och pratar, och pratar… Sida upp och sida ner. Och med alla dessa kaskader av ord försöker de hjälpa Job att hitta förklaringar till hans lidande. Och dessutom känner de sig nödgade att försvara Gud. När Job har tvingats lyssna till dem kapitel in och kapitel ut brister det för honom och han säger: ”Eländiga tröstare är vad ni är.” (Job 16:2)

Egentligen hade de där vännerna sagt mycket som var både sant och renlärigt till Job, men trots det förmådde de inte nå fram till honom. Deras så kallade tröst blev bara ytterligare bördor, deras prat blev bara till ytterligare plågor för en redan nedtyngd och plågad Job. Och själva var de ”eländiga tröstare”. De var eländiga parakleter.

Parakleterna hade blivit parasiter. De hade blivit energitjuvar. Och ju mer vännerna ansträngde sig att försöka förklara och försvara – och då inte längre försöka försvara Job, utan Gud – ju längre och djupare ner sjönk Job i sin förtvivlan, tills Gud själv träder in i dramat och säger att Jobs vänner inte har talat sanning om Gud. Och detta trots att de har försökt försvara Gud, och trots att mycket av det de har sagt har varit både fromt och renlärigt.

Vännernas havererade tröstprojekt får en ganska komisk final i och med att det nu blir Job som behöver kallas in och liksom bli vännernas paraklet. Sedan står det en märklig sak i texten: ”När Job bad för sina vänner återupprättade Herren honom.” Jag tror inte att dessa ord är tillämpbara rakt av och i varje sammanhang, men kanske de ändå rymmer en sanning, det kan i alla fall vara värt att fundera över om det inte kan vara så, att ingen av oss – att ingen enskild individ – kan bli helt återupprättad om inte den gemenskap eller det sammanhang vi lever i blir upprättad och hel?

När ska man trösta? Och hur ska man trösta? När ska man förmana? Och hur ska man förmana? Det beror på sammanhanget! Men det handlar väl, tänker jag, alltid om närvaro; att vara närvarande – sant närvarande hos den som ska ges tröst eller förmaning. Jobs vänner var som mest närvarande när de inte gjorde något annat än att sitta tysta vid Jobs sida, men när de sedan började prata ökade distansen. Vännerna blev ansiktslösa främlingar för Job allteftersom de försökte försvara Gud. Varför då? Jo, för att vännernas egen karta blev viktigare för dem än Jobs verklighet. Och ju mer vännerna stirrade sig blinda på kartan, desto mindre förmådde de ta in Jobs verklighet.

Jesus försäkrade sina lärjungar att den heliga Anden skulle vägleda dem med hela sanningen. Den paraklet Jesus utlovar är alltså en helt annan sorts paraklet än de som Job utsattes för genom sina så kallade vänner: De usla parakleterna som blev mer och mer desperata i sina försök att pressa in Job i ett schema där det egentligen inte fanns plats för den sanna sanningen om Job. Att Anden leder med hela sanningen pekar på att Anden är helt sann – eller för att använda ett kyrkligt modeord – att Anden är helt trovärdig. Jesus lovar alltså sina lärjungar en vägledare de kan lita på, som de förstår inte kommer att göra dem illa, utan är helt sann och förtröstansvärd.

Och när vi nu i pingstnovenans tid ber om och söker Andens förnyelse kanske det också är bra att vi slänger in en bön om att bli bevarade från usla parakleter, och att vi blir bevarade från att själva bli usla parakleter, så att vi inte luras att tro på en ensidig gemenskap som förenklar, förkortar eller förminskar människor, utan som är öppen och rymlig nog för hela sanningen om världen, oss själva och våra liv i all dess stökiga, bökiga och fantastiska mångfald.

/Stefan Albinsson