Frihetens Ande – en predikan om mission från marginalerna

14 sep Frihetens Ande – en predikan om mission från marginalerna

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 14 september 2014
Temagudstjänst: Frihetens Ande – mission från marginalerna 

Denna predikan är en del av en serie på temat ”Tillsammans för livet”. Temaserien anknyter till Kyrkornas världsråds dokument ”Tillsammans för livet: Mission och evangelisation i en värld i förändring.”

Första Samuelsboken 1:1–17
I Ra­ma­ta­jim i Efraims bergs­bygd bod­de en man som het­te El­ka­na. Han var från Sufs land och var son till Je­rocham, son till Eli­hu, son till Tochu, son till Suf av Efraims stam. El­ka­na ha­de två hust­rur; den ena het­te Han­na, den and­ra Pe­nin­na. Pe­nin­na ha­de barn, men Han­na var barnlös.

Var­je år gick El­ka­na från sin hemstad upp till Shi­lo för att till­be och off­ra till Her­ren Se­ba­ot. Där var Elis båda söner Hofni och Pi­ne­chas präster i Her­rens tjänst. När El­ka­na off­ra­de gav han sin hust­ru Pe­nin­na och al­la hen­nes söner och dött­rar fle­ra an­de­lar av of­ferköttet, me­dan Han­na ba­ra fick en en­da. Men Han­na var den som han ha­de kärast, fastän Her­ren ha­de gjort hen­ne ofrukt­sam. Hen­nes ri­val re­ta­de och förödmju­ka­de hen­ne ständigt för att hon var ofrukt­sam. El­ka­na gjor­de sin färd år ef­ter år, och var gång Han­na följ­de med upp till Her­rens hus blev hon hånad av den and­ra. När Han­na då grät och in­te vil­le äta sa­de hen­nes man El­ka­na till hen­ne: ”Varför gråter du, Han­na, och varför äter du ingen­ting? Varför är du så sorg­sen? Är jag in­te mer för dig än tio söner?”

Ef­ter en of­fermåltid i Shi­lo trädde Han­na fram inför Her­ren. Vid dörr­pos­ten till Her­rens tem­pel satt prästen Eli på en stol. I sin sorg bad Han­na till Her­ren, och gråtan­de gav hon ho­nom det­ta löfte: ”Her­re Se­ba­ot, om du ser till din tjäna­rin­nas nöd och vill ta dig an mig, om du in­te glömmer bort mig ut­an skänker mig en son, då skall jag ge ho­nom åt Her­ren för he­la li­vet, och ing­en rak­kniv skall någon­sin vidröra hans hu­vud.” Hon bad länge inför Her­ren, och Eli satt och iakt­tog hen­nes läppar. Hon bad nämli­gen tyst för sig själv och rörde läppar­na ut­an att or­den hördes. Eli trod­de att hon var be­ru­sad. ”Hur länge skall du bära dig åt så där”, sa­de han, ”se till att bli av med ru­set!” Men Han­na sva­ra­de: ”Nej, her­re, jag är en or­dent­lig kvin­na. Vin el­ler öl har jag in­te druc­kit, men jag har bu­rit fram mi­na sor­ger för Her­ren. Tro in­te att jag är en dålig människa. He­la ti­den var det min sorg och förtviv­lan som fick mig att ta­la.” Då sa­de Eli: ”Gå i frid! Is­ra­els Gud skall ge dig vad du har bett ho­nom om.”

Jakobsbrevet 2:5–8
Hör på, mi­na kära bröder: har in­te Gud ut­valt dem som är fat­ti­ga i värl­dens ögon och skänkt dem trons skat­ter och arvsrätt till det ri­ke han har lo­vat dem som äls­kar ho­nom? Ändå vi­sar ni förakt för den fat­ti­ge. Är det in­te de ri­ka som förtryc­ker er och släpar er till dom­sto­lar­na? Är det in­te de som smädar det härli­ga namn som har ut­ta­lats över er?

Om ni upp­fyl­ler la­gens kungs­bud, det som en­ligt skrif­ten ly­der: Du skall äls­ka din nästa som dig själv, då gör ni rätt.

Johannesevangeliet 4:27–30, 39
Lärjungarna blev förvåna­de över att Jesus ta­la­de med en kvin­na, men ing­en fråga­de vad han vil­le hen­ne el­ler varför han ta­la­de med hen­ne. Kvin­nan lät sin vat­ten­kru­ka stå och gick bort till sta­den och sa­de till fol­ket där: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han va­ra Mes­si­as?” De gick ut ur sta­den för att söka upp ho­nom.

Många sa­ma­ri­er från den sta­den ha­de kom­mit till tro på ho­nom ge­nom kvin­nans ord när hon försäkra­de: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.”

Prästen Elis uppfattning om Hanna var klar på förhand. Det syntes ju lång väg vad hon var för sort och i vilket fack hon skulle placeras in. Men haken var ju bara den att Elis fördomssystem inte stämde med verkligheten – en mångfaldens verklighet som är omöjlig att täcka in i ett enda heltäckande system, en enda schablon, en enda tolkningsmall. Eli försökte pressa in problemet Hanna i sina alltför trånga referensramar, för hans fördomssystem hindrade honom från att tillåta sig att se att bilden var både vidare och djupare än han någonsin kunde ana.

För precis som för alla andra människor var ju även Elis erfarenheter begränsade och precis som för alla andra människor hade han ju sina utgångspunkter ifrån vilka han tolkade tillvaron. Precis som för alla andra människor, för ingen människa har ju erfarenhet av alla andras erfarenheter; varje människa har vissa utgångspunkter att tolka och förstå livet, och saknar därmed andra utgångspunkter. Det där är ju inte så konstigt egentligen utan ganska självklart, men konsekvenserna blir att vi ibland (eller snarare ganska ofta) misstolkar och missbedömer. Även det är väl i och för sig ganska naturligt och något som vi i de allra flesta situationer kan leva med.

Den verkliga faran uppstår först när vi förväxlar dessa våra ofrånkomliga misstolkningar med den absoluta sanningen och utifrån våra missbedömningar binder människor till varaktig ofrihet. Jag tänker mig att vi ibland på en höjd möjligen kan förstå andras erfarenheter och att vi i någon mån kan se likheter och kopplingar till våra egna liv, men Eli hade pga sina begränsade referensramar misstolkat Hannas handlande kapitalt. Och egentligen inte bara hennes handlande, utan även Hanna själv som person.

Nu var det ju för väl att Hanna inte teg stilla när Eli utifrån sina begränsade och fördomsfulla uppfattningar ville fösa bort henne från helgedomen. Istället öppnar hon munnen och börjar berätta. Hon berättar om sig själv. Hon tillåter inte att Eli har ensamt tolkningsföreträde. Nej, hon tillåter sig att själv återta det som lite tjusigt brukar kallas problemformuleringsprivilegiet, och så berättar hon själv om sig själv.

Och så blir det den gamla prästen (han som utåt sett var expert på religion) som får lära sig något av Hanna om bön och andlighet. Det han hade föraktfullt fnyst åt och tolkat som ett utslag av delirium var i själva verket ett uttryck för innerlig förtröstan på den Gud som ju Eli själv ansåg sig förtrösta på. Hanna hade kommit till Shilo för att söka Gud i bön – och enligt den här bibelberättelsen fann hon ju faktiskt också vad hon sökte – men frågan är om det ändå inte framför allt var den till synes religiösa experten, prästen Eli, som i mötet med Hanna, på djupet själv lärde sig något nytt om tro, om andlighet, om Gud, och – vem vet – kanske också något om sig själv; att oförställt tala och agera utifrån den jag är och det jag upplever.

Hanna är ett offer. Hon är ett offer i ett samhälle där moderskap i stort sett var det enda som kunde ge en kvinna hennes människovärde. Hon är ett offer i en familjebildning präglad av konkurrens och tävlan och hierarkier. Hon är ett offer i en kultur där en förväntas att bete sig enligt vissa givna normer. På de sätten är hon ett offer.

Men ingen människa – inte heller Hanna – är bara offer. Hanna äger en egen röst. Frågan är bara om hon tillåts använda den. Hon har en berättelse att berätta. Frågan är bara om hon tillåts berätta den. Hon har ett ärende. Hon har en mission – en mission från marginalen. Och en del av den missionen är att visa Eli att även han är ett offer, att även han behöver befrias – ur sin inskränkthet.

Så här står det i det missionsdokumentet Tillsammans för livet – Mission och evangelisation i en värld i förändring som Kyrkornas världsråds generalförsamling antog i Korea förra året:

De förhärskande uttrycken för mission, historiskt och idag, har ofta riktat in sig på människor i samhällets marginaler. Dessa uttryck har i allmänhet sett dem på marginalerna som mottagare och inte som aktiva aktörer i missionsaktiviteterna. Mission uttryckt på detta sätt har alltför ofta kommit att bli del av förtryckande och livsförnekande system. Detta har i allmänhet gått hand i hand med de privilegier som hör till centrum och har till stor del misslyckats med att utmana de ekonomiska, sociala, kulturella och politiska system som har marginaliserat vissa folk.

I denna envägskommunikation, i denna enkelriktning från centrum till marginal, förminskas och förvanskas Guds evangelium om Jesus Kristus. Som i berättelsen om Jesu lärjungar och den samariska kvinnan i Johannesevangeliet – dessa män som blev förvånade över att Jesus talade med en kvinna, men ingen enda av dem kom på att fråga vad Jesus ville henne eller varför han talade med henne. Nej, varför skulle de överhuvudtaget ha övervägt att ställa en sådan fråga? Vad skulle de utifrån sin privilegierade position som män över huvud taget kunnat lära sig av ett sådant bortkastat samtal? Hon, den anonyma kvinnan från Sykar, var marginell. Och jämförelse med henne var ju de som män de som tillhörde centrum.

”Lärjungarna blev förvånade över att Jesus talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne.” Så missade de att hon hade en mission, en mission från marginalen. Men även om det gick Jesu lärjungar förbi fanns det lyckligtvis andra som upptäckte det, det fanns andra som förstod att hon hade en mission när nu lärjungarna missade det. Evangelisten skriver att ”många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord.”

Jag är inte ute efter att romantisera samhällets marginaler. Det finns inget gott i att vissa människor ställs åt sidan. Det finns inget fint i fattigdom eller förtryck. Det finns inget romantiskt i att vissa människor är berövade sina mänskliga rättigheter eller får utstå våld – vare sig det handlar om fysiskt, psykologiskt eller andligt våld. Det dokument ur vilket jag just citerade slår fast att ”all sorts diskriminering av människor [är] oacceptabel i Guds ögon”. Om det är sant, då bör väl för Guds skull all sorts diskriminering i rimlighetens namn även vara oacceptabel för kyrkan, oacceptabel för alla kyrkans medlemmar och oacceptabel i all vår verksamhet och mission.

De fattiga, de förtryckta eller de diskriminerade är inte fattiga, förtryckta eller diskriminerade för att de privilegierade ska få tillfälle att idka välgörenhet och på så sätt framstå som duktiga och goda. Nej, fattigdom, förtryck och diskriminering är rätt igenom demoni. Fattigdom, förtryck och diskriminering är inget annat än djävulskap, och i Kyrkornas världsråds missionsdokument står det:

Att delta i Guds pågående arbete för befrielse och försoning genom den heliga Anden innebär att identifiera och avslöja de demoner som exploaterar och förslavar. Exempelvis handlar det om att dekonstruera patriarkala ideologier, försvara ursprungsbefolkningars rätt till självbestämmande och att utmana den sociala förankringen för rasism och kastsystem.

Men om dessa sataniska system någonsin ska kunna brytas måste marginalernas människor tillåtas att höras utifrån sina egna villkor, sina egna olika erfarenheter och kunskaper, och med sina egna formuleringar. För Guds skull, för livets skull, för allas skull.