Frimodighet – uthållighet – närhet

Frimodighet – uthållighet – närhet

Reflektioner av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 8 december 2013 över bibeltexterna för andra söndagen i advent.

Första läsningen: Jeremia 33:14–16 http://www.bibeln.se/las/2k/jer#q=Jer+33%3A14-16

Det första nedslaget i Bibelns texter vi gör idag är i profeten Jeremias bok. Jeremia var den ovilliga profeten. Han hamnade inte bara i konflikt med sina landsmän. Han bråkade inte bara med det politiska toppskiktet, eller med det religiösa – utan också med Gud själv. Hans känsloliv var en bergochdalbana.

Sällan verkar han vara riktigt bekväm med sitt uppdrag som profet – att vara sanningssägare i en tid då det som annars gällde som sanningarna för dagen var kortsiktigheten, den egna bekvämligheten och den egna profiten. Jeremia skäller på folket, han skäller på kungen och ministrarna, han skäller på prästerna, och han skäller på Gud. Vid ett tillfälle säger han rentav att Gud har förfört honom. Egentligen skulle Jeremia bara ville vara tyst; dra sig undan; få dra något gammalt över sig eller rentav lägga sig ner och dö. Eller åtminstone bara få vara som folk är mest – mest flyta med liksom.

Men så var det den där elden som Gud hade tänt i hans bröst – den där hettan och lidelsen för sanningen – en hetta som skulle spränga sönder honom inifrån om han inte släppte fram den, denna lidelse för sanningen.

Det pris Jeremia fick betala för att han inte höll tyst var högt. Han blev anklagad för att vara spion och landsförrädare. Han kastades i fängelse som ordningsstörare; för att ha kritiserat den politiska makten, militären, nationen och religionen – denna oheliga allians som ständigt dyker upp i olika skepnader – också i vår egen tid.

I efterhand tävlar många – också många av dem som har makten – att lovorda sådana personer som hjältar och sätta dem på piedestal. I efterhand alltså. Inte lika ofta får dessa personer cred medan kampen pågår som hetast. Då stämplas de snarare som störare av ordningen.

Så var det för Jeremia – en av raden av personer som kastats i fängelse för att ha utmanat och ifrågasatt den kortsiktiga rådande ordningen. Jeremia, Johannes döparen… Listan kan göras lång och sträcker sig in i vår egen tid: Martin Luther King, Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, Pussy Riot… Men även om listan på sådana personer kan göras lång är de många gånger ganska ensamma när kampen är som hetast.

När regeringens och prästerskapets propagandaapparat hamrade ut lyckobudskapet ”Allt är väl, allt är väl” var Jeremia en av de få personer som ropade tillbaka: ”Allt är inte väl”. Och han uppmanade folket att förbereda sig inför den oundvikliga annalkande katastrofen.

Och katastrofen kom. Juda rike invaderades av Babyloniens härar som raserade Jerusalem och stack Herrens tempel på Sion i brand. Rikets intelligentia och aristokrati slogs i bojor och fördes bort till Babel.

Precis innan inkräktarna avsätter konungen av Davids hus och för bort honom, tvingar de honom att bevittna sina egna söners avrättning. Det var det sista kungen såg, för ögonblicket efter stack man ut hans ögon innan han förnedrad fördes bort till Babel. Kunde det absoluta sammanbrottet vara tydligare än så här? Ungskotten – Juda rikes kronprinsar – ryckte babylonierna effektivt och hänsynslöst av från Davids stam, som nu inte var något mer än en uttorkad stubbe. Allt var slut.

Men antagligen är det strax efter detta – när allt hopp är ute, när ingen ljusning syns och alla tåg redan har gått – som en ny ton tar form i Jeremias tidigare så pessimistiska profeterande:

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet.

Det är så dumt. Det finns ju ingen som helst bärighet i en sådan utsaga. Om Jeremias tidigare klagomål och varningar hade uppfattats som en skymf, är de här orden ungefär som när någon tanklös person mitt under avskedstagandet på en begravning stämmer upp ”Bättre och bättre dag för dag”. Det är taktlöst. Varför påminna om löften när var och en kan se att löftet inte längre kan infrias?

Men kanske är just det vår kallelse också som kristna och som kyrka – att som Jeremia alltid vara i opposition. Att våga lyfta fram orättvisor och oegentligheter när alla andra säger att allt är frid och fröjd, men också att våga vara de som sätter tilltro till hoppet just när inget hopp finns kvar.

 

Andra läsningen: Hebreerbrevet 10:32–39 http://www.bibeln.se/las/2k/heb#q=Heb+10%3A32-39

I vårt andra nedslag i bibeltexterna idag hamnar vi i Hebreerbrevet – som egentligen inte är så mycket ett brev, utan kanske från början var en fornkyrklig predikan. Vem som först höll den vet vi inte, och inte heller vilka som först fick höra den. Men vi kan ana att dem som predikan först var riktad till hade blivit kristna under en period då det inte var särskilt populärt att vara kristen, utan snarare var direkt farligt att vara det. Därmed delar de öde med miljontals människor också i vår egen tid. Kanske kan det förvåna men den största gruppen som förföljs för sin tros eller åsikts skull i världen idag är kristna. Idag förföljs flera miljoner kristna för sin tro, och jag såg en uppgift om att uppskattningsvis 100 000 kristna dödas varje år för sin tro.

Samtidigt gäller det att vara vaksam när en nämner eller hänvisar till sådana här siffror. Dels för att de ju är väldigt svåra att kontrollera, men också dels för att de lätt kan används för att svartmåla andra grupper, och människor av annan tro än den egna. Det är i och för sig naturligt om förföljelsen av dem som delar samma tro som en själv berör en på ett särskilt sätt, men en kristen grundtanke måste ändå vara att ingen människa ska förföljas eller förlöjligas eller för sin tros skull, eller för sin avsaknad av tro eller för sin åsikts skull. I den tradition där Norrmalmskyrkan har sina rötter, baptismen, har den uppfattningen varit en hörnsten. I vår egen tid har det betydelse att vi inte ruckar en millimeter på den stenen.

Hebreerbrevets författare uppmanar till frimodighet och uthållighet, och att inte dra sig undan. Går det att frimodigt leva i tron på Kristus utan att svartmåla andras tro? Går det att stolt och frimodigt bekänna Jesus Kristus som vägen, sanningen och livet; går det att vittna om Jesus, att evangelisera, utan att förminska andras övertygelser? Jag vill tro det.

Samtidigt anar jag stora utmaningar för kyrkan idag, och stora faror för kristen tro. Vilka är de utmaningarna och farorna? Ja, inte är det människor av annan tro än min egen. Och inte är det ateisterna. Nej de stora utmaningarna kommer från helt andra håll. Och jag tänker på minst två faror som kyrkan åtminstone här i Sverige behöver bemöta.

Åtminstone en av dessa faror kommer från kyrkan själv, nämligen risken att bli likgiltig – som om det vi säger oss tro på inte spelar någon roll, ens för oss själva. Det är den ena utmaningen, och den tror jag vi ständigt behöver arbeta med på ett omsorgsfullt sätt. Spelar det över huvud taget något roll att vara kristen; att vara kyrka?

Den andra utmaningen kommer från den bedrägliga lockelsen att förvanska kristen tro till något slags nationalistiskt kulturarv. Allt sedan kejsar Konstantins dagar på 300-talet har kyrkan dessvärre gått på den lögnen många gånger. Men kristen tro – åtminstone så den presenteras i Nya testamentets skrifter – är den totala motsatsen till nationellt kulturarv.

Det som står på spel och som vi är kallade att slå vakt om är inte i första hand kyrkan, utan något mycket större: Guds rike. I Kristus är varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Den eviga kärleksrymd som är Kristus är motsatsen till sådana avgränsningar eller uppdelningar. Och kristen tro är en vandring i, och tillsammans med Kristus – i förväntan på att han ska komma i härlighet så att Gud blir allt, överallt.

 

Evangelium: Markusevangeliet 1:14–15 http://www.bibeln.se/las/2k/mark#q=Mark+1%3A14f

Det tredje och sista nedslaget i Bibeltexterna denna andra adventssöndag gör vi i två små korta verser ur Markusevangeliet. Vad hörde du i läsningen? Kanske hörde du Jesu ord om att Guds rike – himmelriket – är nära. Men hörde du även hur läsningen började? Hur såg egentligen sammanhanget och omständigheterna ut när Jesus trädde fram och förkunnade Gudsrikets närhet? Jo, han gjorde det ”när Johannes hade blivit fängslad.” Johannes här är Johannes döparen. Han hade förkunnat Herrens ankomst, som profeterna från en länge svunnen tid hade lovat. Och nu var alltså stunden nära, då allt skulle ställas till rätta.

Johannes fick hållas ett tag, men så hade han kritiserat kungen och därför kastats i fängelse – ett fängelse han aldrig skulle komma ut levande ifrån. Johannes hade utlovat den nya tiden då alla ok och bojor skulle brytas, men ingen sådan tid syntes till. Orättvisorna var lika skriande som förut. Istället slängde maktens herrar Johannes i fängelse. Och ganska snart skulle han förlora huvudet.

Det är under de omständigheterna som Jesus träder fram. När hoppet om den nya tiden redan var kört i botten; Guds profet var kastad i fängelse. Då säger Jesus: ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Är inte det hela ganska patetiskt? Först hade en gnutta hopp väckts hos folket när någon som verkade vara en ny profet hade framträtt – Johannes döparen – den första profeten på flera hundra år – kanske var det ändå något helt nytt på gång? Kanske Gud åter började tala genom sina profeter som Gud hade gjort i den gamla tiden? Men Johannes verksamhet fick ett snöpligt slut, och därmed fick även hoppet ett snöpligt slut. Alla dessa skaror som hade gått ut till Johannes i öknen för att döpas av honom – hur lurade måste de inte ha känt sig. De hade låtit sig döpas av Johannes i tro på att tillvaron äntligen skulle bli bättre, men det blev den ju inte.

Hoppet hade fängslats. När Jesus börjar förkunna att Gudsrikets närhet verkar Jesus alltså ha riktigt dålig tajming, för ingenting verkade ju peka i den riktningen. Guds profet satt ju och ruttnade i en mörk fängelsehål i kungens borg och profetens huvud skulle snart ligga på ett fat på de rikas party. Inget nytt under solen. De besuttna fortsätta att leka med de mindre lyckligt lottades liv – då som alltid. ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Vad fanns det över huvud taget för skäl att tro på det budskapet? Talade inte allt emot det. Hoppet hade ju redan förlorat. Hade inte rentav Gud förlorat?

Eller så är det kanske just det som kristen tro handlar om: Hoppet när allt hopp är ute.