Gäster och främlingar på jorden

Gäster och främlingar på jorden

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 2 november 2014
Alla själars dag: ”Vårt evighetshopp”

I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem. (Hebreerbrevet 11:13–16)

Det har hänt att jag har tittat på en kartbild över norra Europa och inte ögonblickligen kunnat identifiera vilket område på jorden bilden föreställer. Och det av två anledningar.

Den ena anledningen har varit att det jag sett var en fysisk karta och inte en politisk. En fysisk karta visar i första hand hur ett område ser ut ”av naturen” – med berg, hav, floder och landmassornas konturer. Men en politisk karta visar något som egentligen inte finns naturligt, men som är så oerhört viktigt för oss ändå: de gränser med vilka vi delar in jorden i olika politiska områden, som länder och stater.
Kartan jag såg var alltså en fysisk karta och inte en politisk. Den visade inga nationsgränser. Men om det hade varit den enda skillnaden hade jag antagligen ändå ögonblickligen sett vad kartbilden föreställde. De där gränserna är så inrotade i mitt sinne att jag nog i stora drag skulle ha kunnat tänka in de där gränssträcken trots att de inte fanns utritade på kartan.

KartbildMen den andra och huvudsakliga anledningen till min desorientering var att kartbilden var vriden 180 grader jämfört med hur den brukar se ut. Den såg därför ut att föreställa ett helt annat landskap än norra Europa. Det var alltså egentligen inget fel på kartan, annat än att den inte stämde med hur jag var van att se den.

Två kartbilder över ett och samma område kan se helt olika ut, och ändå kan båda kartbilderna stämma beroende på vad de vill beskriva. Tänk dig en världskarta där varje land har fått storlek efter hur de står i proportion till landets energikonsumtion per invånare. Sverige skulle antagligen avbildas som ett av de större länderna på jorden. En sådan karta skulle alltså se helt annorlunda ut än en såväl fysisk som politisk karta, och ändå skulle den inte vara mindre sann. Den skulle bara uppmärksamma något annat.

Livet i Kristus – åtminstone så länge vi är här på jorden – är att förhålla sig till flera kartbilder samtidigt, men att sätta en annan kartbild än den konventionella kartbilden främst. Det finns nämligen andra saker som också måste beskrivas, som också måste sägas, men som den normgivande kartbilden inte får fram eller som den rentav döljer.

Livet i Kristus är att det alltid finns ett annat synsätt; en annan hållning.

Livet i Kristus är att vrida på bilden.

Livet i Kristus är aningen om att verkligheten alltid är större än våra förkortningar. Därför ber kyrkan med Kristus: ”Låt din vilja ske på jorden så som den sker i himlen.”

I kristen teologi och i kristen praktik ryms faktiskt till och med ett ifrågasättande av att döden skulle vara en definitiv skiljelinje från livet och att vi ännu har denna definitiva skiljelinje framför oss. Självklart är döden ett obestridligt, obevekligt faktum. Men aposteln Paulus och de som skrev i hans efterföljd menar att var och en som tillhör Kristus redan har passerat dödens gräns – i dopet. Som döpta finns Jesu lärjungar så att säga redan på andra sidan. Döden, detta ofrånkomliga faktum som vi inte kan värja oss emot, har så att säga redan inträffat, och vi befinner oss redan i väntrummet till uppståndelses dag då Herren ska låta oss uppstå. Döden innebar på det sättet att gå över till livet.

Men att se på livet och döden på det sättet har även en baksida – nämligen att vi blir som gäster och främlingar på jorden. Den process som egentligen är ett inträdande i livet (så som livet är tänkt av Levande Gud) har ännu inte avslutats. Vi befinner oss så att säga mitt i steget, och har ännu inte satt ner foten på livets fasta klippgrund. Och som för nästan alla som en längre tid står med benet i luften kan vi känna osäkerhet och obalans.

Vad är det att vara främling på jorden? Jag tänker mig att det inte enbart handlar om att längta till en annan plats som kallas himlen. Jag tror att det snarare hänger ihop med det jag sa innan om kartbilderna. Om främlingskapet på jorden bara handlar om jorden som planet i universum med sina skogar, fält, berg och städer känner i alla fall jag mig inte så främmande, utan faktiskt hemma. Om det bara handlar om jorden som biosfären med levande växter, djur och människor känner jag mig inte särdeles bortkommen. Om det handlar om jorden som människans givna plats för utveckling, kultur, lärande och relationer är jag alls inte bara gäst utan i högsta grad deltagare.

Men jorden kan ju även beskrivas på andra sätt. Den kan även beskrivas som en plats där gränser sätts upp där inga gränser behövs – eller åtminstone inte skulle behöva ges så stor vikt. Den kan beskrivas som en plats där vissa tar sig en frihet eller ett tolkningsföreträde som innebär att det fysiska, psykiska och andliga livsutrymmet krymps ihop för andra. Eller där tiggaren utanför min ICA-butik helst ska bort eftersom hen ger medelklassen dåligt samvete, vilket leder till obehag – för medelklassen.

Jorden kan alltså även beskrivas som en plats där så lite är på himlens sätt. Och då kanske vårt främlingskapet på jorden består i att ha sett något bättre och annat i fjärran och redan hälsat det. Vi har redan bekänt oss till en annan ordning av samhörighet, rättfärdighet och tro. Enligt den ordningen (eller kartbilden) är varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna utan alla är ett i Kristus Jesus.

Det är allhelgonahelg. På kyrkogårdarna runtom brinner gravljusen liksom vi i gudstjänsten igår tände ett ljus på nattvardsbordet för var och en av dem i vår kyrka som lämnat oss under det gångna året. Ljuslågorna bildar ordlösa tecken för saknad och längtan – men också tecken på samhörighet. Trots att döden skiljer oss från varandra uppehåller vi ett slags samhörighet med nära och kära som lämnat oss. Vi upprätthåller denna samhörighet med hjälp av gravplatserna vi ordningsställer för våra avlidna, med ljusen vi tänder eller bara med minnet i vår tanke.

Vi går till graven, vi tänder ett ljus, vi minns, och vi bygger på så vis en länk över döden. Vi odlar en känsla av samhörighet med dem som inte längre är kvar hos oss. Och kanske längtar vi ärligt talat inte då inte alltid att vi skulle få gå dit de är, utan att de skulle vara här hos oss.

En av de finaste bilderna i Bibeln för evighetshoppet tycker jag finns i Johannes Uppenbarelse. Den bilden beskriver inte den kommande världens liv som något vi är på väg till, utan som något som är på väg till oss. Johannes skriver så här:

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. (Uppenbarelseboken 21:1–6)