”Gör det han säger åt er.”

”Gör det han säger åt er.”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 18 januari 2014
Andra söndagen efter trettondedagen: ”Livets källa”

Andra Moseboken 33:18–23; Johannesevangeliet 2:1–11

Jag skulle vilja testa en tanke tillsammans med er. Och tanken (som inte är särskilt uppmuntrande) går så här: Vi – du och jag – har redan druckit oss fulla på ett dåligt vin. Liksom gästerna på bröllopet i Kana är vi redan berusade.

Hur då? Jag tänker så här: Oavsett om vi rent fysiskt är spiknyktra eller inte, står likväl våra tankar och våra handlingar under inflytande av ruset från en dryck som är sprungna ur allt annat än livets källa.

Denna andra dryck, detta dåliga vin, kan sammanfattas med orden: ”Vi fixar det själva.”

Vi är fulla på detta billiga, lättillgängliga vin som heter ”Vi fixar det själva.” Du, jag, vi, så gott som hela världen, lever omtöcknade i ruset av myten om det absoluta oberoendet. Det vinet påverkar våra tankar, vårt tal, och våra val av handlingar och underlåtelser. Men problemet med det vinet är att det förr eller senare tar slut, och det enda bestående resultatet är en präktig baksmälla.

Jag inser att det är en provocerande tanke. Jag tycker inte om den. Den provocerar mig enormt, och den kränker mitt ego. Men någonstans anar jag dessvärre att det ligger något i denna tanke, och när jag läser igenom Johannesevangeliet (som berättelsen om bröllopet i Kana är hämtat från) verkar den bokens budskap trots allt inte ligga så väldigt långt bort från den här frånstötande tanken. Vi har druckit oss fulla och är kraftigt påverkade av det usla vinet ”Vi fixar det själva.”

Det händer ganska ofta att jag ber till Gud att jag ska få hjälp att få mitt livspussel att någorlunda gå ihop. Och då kan det ju faktiskt verka som om jag ju inte alls försöker fixa det själv. Jag vänder mig ju trots allt till Gud med min bön. Men varifrån, ur vilken källa, har vi hämtat själva idén om att det berömda livspusslet överhuvud taget ska kunna gå ihop, eller att det är just de pusselbitar vi tar för givna som ska ingå i det? Har vi hämtat den idén ur evangeliets friska källsprång, eller är det kanske dessvärre så att vi har anammat den från ett helt annat håll?

Jag ber till Gud att få mitt livspussel att gå ihop. Men tänk om det är själva livspusslet som är fel! Jesus säger ju trots allt inte: ”Stefan, din högsta kallelse är att leva upp till den borgerliga uppfattningen om vad som är ett gott och lyckat liv, och om du sedan mot förmodan har någon kraft över, kom och följ mig.” Jag läser och läser och läser i Nya testamentet, men Jesus säger faktiskt inte så någon enda stans.

Tvärtom verkar det som om Jesus – denna oroande, provocerande främling – menar att kallelsen till Guds rike går före till och med så viktiga och angelägna saker som rätten att äga och försvara sig och sitt; går före hus, karriär och en stabil privatekonomi; till och med går före familj, vänner och anseende.

Jesu mor sa om sin son: ”Gör det han säger åt er.” Kanske säger hon samma sak till oss: ”Gör det han säger åt er.” Men vad säger han åt oss? Han säger: ”Kom till mig och drick.” (Joh 7:37). Vilken inbjudan! Och vilken utmaning! Vad skulle hända om vi som individer, som församling, som människor vågade ta den utmaningen på allvar? Vad skulle hända om vi vågade att innan vi sätter upp våra planer eller sätter igång med våra förehavanden, först skulle vända oss till Jesus, dricka oss mätta på det han erbjuder och låta den drycken påverka oss?

Antagligen skulle det hända att ganska många i världen säga att vi är oansvariga och att vi gör helt fel prioriteringar. Å andra sidan befinner sig ju hela världen i ett redan berusat tillstånd på riktigt dåligt vin, och då kanske vi helt enkelt får ta det som världen säger med en nypa salt.

Mose sa till Herren: ”Låt mig få se din härlighet!” När Mose sa detta sköt han inte från höften lite på måfå, eller för att han kom på att det skulle vara lite skoj och omväxlande. När Mose ber att få se Herrens härlighet är Mose frustrerad. Nej förresten, han är förtvivlad. Nej, han är uppgiven. Och anledningen är den här:

Mose håller på att leda israeliterna genom öknen från slaveriet i Egypten mot ett land som Herren lovat skulle flöda av mjölk och honung. På vandringen genom öknen har de gjort ett stopp vid Sinai berg. Israeliterna stannar kvar vid bergets fot medan Mose går upp på Sinai för att tala med Herren.

Men Mose dröjer. Folket blir otåligt och oroligt, och smider ihop en egen version av Herren Gud: En avgudabild; en kalv av guld. När Mose till slut kommer tillbaka ner från berget är israeliterna i full färd med att tillbe och dyrka guldkalven. De hade tagit Herrens namn och gett det till guldkalven, och de hade pekat på den och sagt till varandra: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.” De hade satt sin tillit till en avgudabild och hoppades att den skulle leda dem till landet som flödar av mjölk och honung.

Detta ser Mose när han nu kommer ner från berget. Han blir rosenrasande, slår sönder stentavlorna med budorden han fått av Herren på Sinai, och utdelar ett fruktansvärt straff som åtminstone jag som modern bibelläsare varken kan eller ska känna något annat än avsmak och avsky inför: Tretusen av israeliterna massakreras.

Sedan kommer uppgivenheten över Mose. Och det är i denna anda av uppgivenhet som Mose samtalar med Herren. Så här står det i Andra Moseboken:

Mose sade till Herren: ”Du säger att jag skall leda detta folk på dess väg. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt att jag står dig nära och att jag har din gunst. Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer; då kan jag lära känna dig och behålla din gunst. Och kom ihåg att folket är ditt folk.” Herren svarade: ”Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig.” – ”Om du inte själv går med”, sade Mose, ”så låt oss få stanna här. Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om inte du går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?” Herren svarade: ”Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära.” (2 Mos 33:12–17)

Och det är då Mose säger till Herren: ”Låt mig få se din härlighet!”

Mose sa till Herren: ”Om du inte själv går med så låt oss få stanna här.” Dvs: ”Herre, om du inte går med är det lönlöst för oss att försöka gå någonstans över huvud taget, för om du inte går med finns det helt enkelt ingen väg att gå, eftersom du är vägen.”

Enligt evangeliet har denna väg och denna livskälla (Gud) fått ett ansikte i Jesus Kristus. Evangelisten Johannes skriver: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” (Joh 1:18)

Den förklaringen är kanske inte alls den vi hade förväntat oss. Om vi hade fått välja hade Herrens ansikte kanske sett ut på ett helt annat sätt. Om vi hade fått välja, berusade och omtöcknade som vi är av myten om det totala oberoendet…

Men det är vår och världens lycka att Herren inte väntar med att vända sitt ansikte till oss tills vi först har hunnit nyktra till från det usla vinet, för då hade Herren fått vänta förgäves. Istället kliver han in och ställer sig mitt i vårt rus, och säger: ”Kom till mig och drick!”