Gråt inte över mig…

Gråt inte över mig…

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 18 april 2014
Långfredagen: ”Korset”

Lukasevangeliet 23:26–49

”Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.” Jesu ord till gråterskorna på Via Dolorosa – en kan tycka att de orden känns ganska märkliga den här dagen som kyrkan ju har avskilt just till att vara en dag att begråta Jesus i hans lidande och död.

”Gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.” Är det inte rentav otacksamt av Jesus att säga så? Om dessa nu hade tagit av sin dyrbara tid för att ge sig ut på gatan för att uttrycka sitt deltagande och gråta över de dödsdömda som var på väg mot sin avrättning – är det då inte otacksamt av Jesus att avvisa deras gråt?

Men Jesus talar här egentligen inte om något annat än han hade talat om ganska mycket den senaste tiden, nämligen att Jerusalem inom en snar framtid skulle gå under.

Han hade talat om det ända sedan han kom till Jerusalem för att delta i påskfirandet där. Redan på palmsöndagen när han red ner för Olivberget hade han talat om det. Då hade han sagt till dem som försökte stoppa lärjungarnas sång om Guds fred att om lärjungarna teg skulle stenarna ropa. (Luk 19:37–40)

Orden om de ropande stenarna hade han lånat från profeten Habackuks bok i Bibeln: ”Stenarna skall ropa ur muren och stockarna i bjälklaget skall svara.” Habackuk hade talat om Babyloniens mäktiga städer. Vackra städer – men likväl var de byggda med mord. De var städer som var grundade på brott med hus fyllda med rövat gods. Men, hävdade profeten, plundrarna skulle själva en dag bli plundrade. Våldet skulle – som våldet alltid gör – slå tillbaka mot dem själva. Bildligt talat skulle stenarna i de stolta städernas murar ropa. Det vill säga att allt som Babel hade byggt upp med mord, brott och rövat gods skulle falla sönder och samman med dunder och brak och bli till ruiner. (Hab 2:6–17)

När Jesus alltså säger att om sången om Guds fred tystades skulle stenarna ropa säger han egentligen: ”Se och lär av historien. Den gången gällde det de babyloniska städernas undergång. Nu är det Jerusalem som är i farozonen.”

Och när han närmade sig staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.” (Luk 19:41-44)

Under de efterföljande dagarna återkom Jesus till detta gång på gång. Han sa: ”Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.” (Luk 20:17-18) ”Allt detta som ni ser – det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.” (Luk 21:5-6) ”När ni ser Jerusalem omringat av härar, då skall ni veta att dess ödeläggelse är nära.” (Luk 21:20) ”Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.”

Det går att göra lättköpta poänger av det här, och det har det också gjort genom historien – inte minst av kyrkans företrädare. Det är lättköpta, men helt förkastliga och smutsiga tolkningar som gått ut på att anledningen till Jerusalems undergång år 70 var att judarna inte erkände Jesus. Att Jerusalems undergång var Guds straff över Israel för att de inte tog emot Jesus. Att Gud helt sonika därför lyfte bort sin välsignelse och sina löften till Israel och gav dem till hednakyrkan istället. Det finns inget gott i en sådan tolkning.

Jerusalem gick knappast under för att stadens ledarskap inte öppnade stora famnen för en snickarson från Nasaret. Jerusalem gick under på grund av en väpnad revolt som redan på förhand var dömd att misslyckas helt enkelt för att Roms armé vara större, starkare och mer välutrustad än rebellarmén. Den bakomliggande anledningen till att revoltörerna tog till vapen är förståelig – nämligen det enorma skattetrycket från Rom. Men kanske är det inte för intet som en av de frågor som Jesus väljer att svara på under sin vistelse i Jerusalem gäller just skatterna, då han sa: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” (Luk 20:20–26)

Vad är det då som tillhör Gud? Kanske finns svaret i ett annat uttalande av Jesus under hans vistelse i Jerusalem den där veckan. Han sa: ”Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” (Luk 20:38).

För Gud är alla levande… Vill också vi se alla som levande? Vill också vi se alla i livet? Vill vi allas liv, eller vill vi andras död? Om vi vill allas liv, finns det då inte en sak vi måste göra: nämligen att bryta med våldssystemet? Om vi vill allas liv, behöver vi då inte bryta med det skeva (men i hela mänskligheten så fast inrotade) system enligt vilket konflikter skulle kunna lösas med våld; att vapen kan skapa fred; att fientlighet kan skapa frihet? Förblindade av detta system missar vi att det är tid för Guds besök. Vilken Gud? Den Gud för vilken alla är levande.

Men hur var det då med de stackars gråterskorna på Via Dolorosa? Var de särskilt våldsamma av sig? Antagligen inte – de var bara som alla andra indragna i våldssystemet – som vi alla är. Ja, alla – om inte som dess utövare som dess offer. För det var ju knappast dessa gråterskor som hade makt att fatta beslut om vare sig rebelluppror eller militära insatser. Det var ju knappast dessa gråterskor som fällde dödsdomar. Det var ju knappast dessa som bar vapen. När Jesus säger till kvinnorna att de har anledning att gråta över sig själva och sina barn är det inte för att han dömer dem; han talar inte till dem som domare. Han är bara en skarpsynt realist som konstaterar vartåt det barkar hän.

Gråterskorna kunde antagligen inte göra ett dyft för att förhindra den annalkande katastrofen. Just deras möjligheter att påverka var ytterst små, och kanske helt obefintliga. Och de hade antagligen ingenting med dess orsaker att göra. Men sådant är våldssystemet: Det drar in alla i sitt maskineri – skyldiga som oskyldiga. När Titus armé knappt fyrtio år senare väl gav sig på staden gjorde den inte någon som helst åtskillnad mellan anstiftare och helt oskyldiga människor. Såväl Jerusalems döttrar som deras barn skulle en dag ligga döda på gatorna i en sönderbränd stad. För just så ser det ju ut i alla världens städer och områden där arméerna har dragit fram. Sådant är våldssystemet. Just så sataniskt är detta system som vi har vant oss vid, som vi tar för givet och anser vara ett naturligt sätt att lösa konflikter eller få igenom sin rätt.

Så vi måste hitta ett annat system. För vi går ju under av detta system. Vi måste för Guds skull – vi måste för livets skull – hitta ett annat system. Vi måste för Jerusalems döttrars och för alla människors och för allt levandes skull hitta ett annat system där inte våld och vapen ens för ett ögonblick används som ett slags lösning på problemen.

Berättelsen om korset är en berättelse om våld – men det är samtidigt en berättelse om att våga tro på ett annat system än våldssystemet. Lukas berättar om tre som korsfästes i Jerusalem på långfredagen. En av dem var Jesus. De två andra hade antagligen dömts till döden för att de hade arrangerat ett våldsamt upplopp som hade skördat människoliv (Luk 23:18–25, 33). När Jesus spikas upp mellan dessa två upploppsmakare säger han: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”

Vilka är det Jesus ber Gud förlåta? Vilka är det Jesus inte menar vet vad de gör? Hans bödlar och de andra som nu stod där och smädade honom och gladde sig över att han äntligen skulle dö? Ja, säkerligen de, men kanske också de som korsfästes tillsammans med honom. Förbrytarna. Inte heller de vet vad de gör när de i sin väpnade revolt mördar andra. De ser det lika lite som sina bödlar att de missar tiden för Guds besök – den Gud som vill allas liv.

Men så mitt i smädelserna och hånen vänder sig en av förbrytarna bort från våldssystemet till Jesus. Han säger: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike” – detta rike av ett helt annat slag än våldets rike; det rike som är sången om Guds fred. Och Jesus svarar: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

I senaste laget kan en tycka. Det var ju som dags då när en bara har på sin några timmar kvar att leva. Men tidigt eller sent – kanske är det trots allt på sådana beslut – besluten att vända våldssystemet ryggen till förmån för detta helt andra system, för detta helt annorlunda rike… Kanske är det trots allt på sådana beslut som paradiset anläggs.

Jag säger kanske, eftersom denna andra väg – ickevåldet – är ju ännu är så obeprövad av mänskligheten att vi inte ens vet om den bär. Därför är beslutet att vända sig bort från våldets lösningar ett beslut i tro. Den vägen är ännu så obeprövad av mänskligheten att vi inte har några bevis för att den verkligen håller. Men denna, dag då till och med Guds Messias är död som ett av alla våldssystemets offer… Denna dag, då till och med Guds Son är död, vad mer har vi kvar att förlora?