Gud hade rätt

Gud hade rätt

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 26 november 2017
Domssöndagen: ”Kristi återkomst”

För några veckor sedan läste vi här i gudstjänsten två små korta liknelser ur Matteusevangeliet. Och med de där små liknelserna ville Jesus förklara vilka ordningar som gäller i himmelriket, eller i Guds rike. I den första liknelsen berättar Jesus om någon som hittar en skatt som ligger gömd i en åker, och i den andra liknelsen berättar Jesus om en pärlhandlare som får nys om en riktigt dyrbar pärla som handlaren är beredd att köpa till vilket pris som helst. (Matteusevangeliet 13:44–46)

Det går att tolka de här liknelserna på lite olika sätt. Själv ansluter jag mig till tolkningen att enligt himmelrikets ordning är Gud som någon som hittar en skatt i en åker och ser till att köpa hela åkern bara för att få tag på skatten. Och vad är då skatten som blev funnen om inte människan – särskilt den människa som tappat fotfästet och sjunkit ner i den leriga jordåkern; som blivit begravd och osynliggjord av andra människor och av livets omständigheter? Den människan, nu funnen av Gud!

Och att Gud är som den sökande pärlhandlaren. Och vem är då den dyrbara pärlan som handlaren hittar i något obskyrt marknadsstånd i något bortglömt hörn av världen om inte människan som Gud gör allt för att vinna? Kanske ingen annan ser denna människas oändliga värde och skönhet, men i Jesu liknelser handlar det ju om vilka ordningar som gäller i Guds rike. Och där verkar ju andra ordningar och prioriteringar och synsätt gälla en vår världs normer; som Jesus själv säger i Matteusevangeliet:

Saliga de fattiga i Anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.

Så skall de sista bli först och de första sist.
(Matteusevangeliet 5:3–5; 20:16)

Men egentligen var det, enligt Matteusevangeliet, tre små liknelser som Jesus berättade i en rask följd. Berättelsen om skatten i åkern och berättelsen om den dyrbara pärlan är de två första av de tre liknelserna, och nu ska vi läsa den tredje. Och när du lyssnar på den, bär då gärna med dig de två andra liknelserna och känslan av att vara en skatt som så länge har legat nergrävd men som äntligen har blivit upptagen i ljuset eller, en dyrbar pärla som blivit funnen, beundrad och omhändertagen av ingen mindre än Gud själv.

Jesus sade: ”Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.”
(Matteusevangeliet 13:47–50)

Bibelns texter kan inte betyda precis vad som helst, men beroende på hur du uppfattar vissa centrala begrepp, kan tolkningen av bibeln leda åt helt motsatta håll.

Om vi tar ett av de mest centrala orden, eller snarare det absolut mest centrala ordet: ”Gud”… Om du uppfattar ordet Gud som ett samlingsnamn för förtryck, vidskepelse, despoti, ett medel att sätta skräck i människor osv. (och Gud är ju verkligen allt detta; alltså ordet Gud har ju genom tiderna, och inte minst i vår egen tid, i många sammanhang den funktionen); om du lägger den tolkningen i ordet Gud (vare sig du själv tror på Gud eller inte, men om du tänker att det är det som menas med Gud), kommer Bibelns texter att få sin tolkning därefter.

Men om du istället skulle uppfatta ordet Gud som ett samlingsnamn för – eller själva kvintessensen av – kärlek, befrielse, förtröstan, upprättelse, möjligheter, öppenhet… ja, då kommer ju Bibelns texter att få sin tolkning därefter.

Det är därför jag tycker den här frågan är så enormt svår att svara på: ”Tror du på Gud?”

Trots att jag är pastor och bekännande kristen undviker jag ofta att svara på den frågan – därför att jag inte riktigt vet vad frågeställaren tror det är för en fråga jag svarar på.

Nej, jag bekänner mig inte till uppfattningen att tillvarons yttersta grund är styrd av hat, missunnsamhet, fördomar, protektionism, andronormativitet, arrogans, misshandel, våld eller något annat sådant som ju faktiskt både har och kan innefattas i gudsbegreppet. Så om det är det du menar med Gud eller det ordet Gud representerar så tror jag verkligen inte på Gud.

Men däremot: Jag bekänner mig till uppfattningen och tron att tillvarons yttersta grund är kärlek, skapelse, förvandling, omsorg, delaktighet, sammanhang, upprättelse, rättfärdighet, fred, frid. Så om det är det du menar med Gud, eller med det som ordet Gud representerar, så tror jag verkligen på Gud.

Och denna Gud försöker jag lära känna inte minst genom människors vittnesbörd om sina upplevelser och erfarenheter av det gudomliga, och som har samlats ihop till en berättelse om hur Gud handlar och verkar i världen och historien med sin Ande och sitt Ord genom Abraham, Israel, apostlarna, kyrkan och – inte minst – med hur Gud handlar och verkar genom sin Son Jesus Kristus.

Det är den vindlande och ibland motstridiga berättelse vi kallar bibeln.

Kanske skulle man kunna säga att dessa människors samlade vittnesbörd (bibeln) är som en Guds klädedräkt. Själva Gud är onåbar för vårt öga och vår tanke, men på den osynliga Gudens synliga klädedräkt tänker jag mig att vi kan se åtminstone på ett ungefär hur och var Gud rör sig. Och denna gudomliga klädedräkt är ett plagg som i långa stycken är oändligt vackert och skönt, medan andra stycken är ganska dåligt skurna, och här och där är det ganska illa lappat och lagat. Men det är likväl Guds dräkt, och det är på den vi kan se på ett ungefär var och hur Gud rör sig.

Och i denna dräkt finns – inte bara som en ditbroderad applikation som lätt skulle kunna sprättas bort, eller som ett påtryck, utan snarare något som är invävt i själva tyget – tanken om en yttersta och absolut dom.

Men kommer ni ihåg de två andra liknelserna – liknelserna om skatten i åkern och om den dyrbara pärlan? Vad säger dagens berättelse om fiskafänget och avskiljandet mellan den goda och dåliga fisken i ljuset av de där två andra liknelserna (alla tre berättas ju i Matteusevangeliet i snabb följd och borde rimligen hänga ihop på något sätt)?

Hamnar då inte fokus på änglarnas hantering av den goda fisken? Visserligen upptar den dåliga fiskens öde det mesta av själva textmassan, men med denna liknelse läst ihop med de två tidigare liknelserna om skatten och pärlan, är det ju omhändertagandet av den goda fisken som är själva poängen ändå.

Men säg att du ska tillaga en fiskpudding! Du tar verkligen prima fisk, för det här ska bli en höjdarmiddag. Men så drygar du ut puddingsmeten med några riktigt ruttna fiskar. Då hjälps det tyvärr inte att lejonparten består av prima vara. Själva anrättningen blir ändå helt vedervärdig och kanske rentav farlig att äta. Så det är för den goda fångstens skull, det är för de riktigt läckra fiskarnas skull, som de dåliga fiskarna rensas bort.

För vad är det Bibelns texter och den kristna trons bekännelse om domen vill säga? Jag tänker mig att de vill ingjuta hoppet och modet att våga tro att en dag ska det visa sig att Gud hade rätt.

Men när jag säger så – då handlar det ju återigen om att ha någorlunda klart sig för vad en menar med Gud. Och med Gud menar alltså åtminstone inte jag förtrycket, vidskepelsen, despotin, medlet att sätta skräck i människor…

Med Gud menar åtminstone jag kvintessensen av kärlek, befrielse, förtröstan, upprättelse, möjligheter, öppenhet… Och domen är den dag då det visar sig att allt detta hade rätt; att det var allt detta som drog det längsta strået, trots att det hela tiden har sett ut att vara tvärtom. Det har mänsklighetens historia igenom verkat som om det är förtrycket, våldet, roffandet, armbågandet, exploateringen och utsugningen som står på vinnarsidan. Men den dagen ska det visa sig att det är precis tvärtom.

Så kan läran om den yttersta domen fungera som en hoppets och inspirationens dogm, och inte något som mest är till för att skrämma mig till att hålla mig i skinnet, vara skötsam och ordentlig och duktig för att inte behöva tillbringa evigheten på det där synnerligen varma stället utan luftkonditionering en trappa ner.

Nej, tanken med den yttersta domen och de eviga straffen uppstod inte ens för att amerikanska tv-predikanter skulle kunna få något som hjälpte dem att håva in ytterligare kosing på människors rädsla och osäkerhet, utan som något som kan ingjuta hopp om att en dag ska det visa sig att Gud hade rätt.

En dag ska det visa sig att kärleken, befrielsen och upprättelsen hade rätt. Därför är det värt att stå fast vid kärleken, befrielsen och upprättelsen också idag. Därför är det värt att kämpa för kärleken, befrielsen och upprättelsen också idag. För hur mörkt det än ser ut, är slaget ännu inte förlorat. Ännu finns det ett hopp.

Och det hoppet kommer bland annat till uttryck varje gång kyrkan stämmer in i orden om att Kristus som ”sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida skall komma därifrån för att döma levande och döda”.

Denne Kristus har, enligt samma trosbekännelse, varit på jorden, men det är inte därifrån han skall komma för att döma, för han skall inte döma efter de spelregler som präglar vår jord: krigsherrarnas spelregler, de schackrande storpolitikernas spelregler, girighetens spelregler… Nej, domen ska komma från ett helt annat håll.

Denne Kristus har även, enligt samma trosbekännelse, varit nere i dödsriket, men det är inte därifrån han skall komma för att döma. Han skall inte döma efter dödsrikets statuter där den yttersta sanningen är intigheten, skuggan, tomheten, kroppslösheten, vagheten och overkligheten.

Nej det är enligt trosbekännelsen från Guds, den allsmäktige Faderns högra sida Kristus skall komma för att döma, därför att domen kommer från Gud – alltså domen kommer från kärlek, befrielse, förtröstan, upprättelse, möjligheter, öppenhet…

Så blir själva den yttersta domen som den där strömmande paradisfloden som profeten Hesekiel såg i sin vision i domssöndagens gammaltestamentliga läsning – paradisfloden som flödade ut från Herrens tempel, och som gjorde vattnet friskt och utmed vilken det slog upp fruktbärande träd vars löv blir läkedom för folken (Hesekiel 47:6–12).  Det är som detta friska flöde Kristus kommer från Gud för att döma levande och döda.

Jag tänkte på det t.ex. häromveckan då det dök upp en fruktansvärd artikel på min facebook. Jag brukar inte alltid läsa sådana där artiklar som dessutom är försedd med en varningstext: ”Obs! Mycket starkt innehåll.” Men nu gjorde jag det för en gångs skull.

Det handlade om en pojke i Kalifornien – jag tror att han bara var åtta år – som efter år av psykisk och fysisk misshandel till slut hade torterats till döds – av sin styvfar och med hjälp av pojkens mamma. Han hade alltså torterats och dödats av de människor som hade ansvar och till uppgift att ge detta barn skydd, trygghet och goda uppväxtvillkor, men som istället hade valt att hänge sig åt det totala sveket. Pojkens ”fel”: Styvfadern trodde att pojken var homosexuell.

Och jag får erkänna att först när jag läste den artikeln fylldes jag av vrede och bokstavligen hoppades att förövarna skulle få tillbringa all evighet i helvetets lågor. Jo, jag tänkte faktiskt så.

Men hur det går med förövarna är ju det minst intressanta. Det intressanta (eller ”intressant” är ju ett konstigt ord i sammanhanget; det låter som något som man kan avhandla lite lojt och avmätt en skön lördagskväll över en cigarr och en konjak. Nej, det viktiga) är att inte denna pojkes liv har varit förgäves. Det viktiga är hur också denna pojke ska få upprättelse. Och vad som ska till för att inte ett enda barn till i den här världen ska behöva utstå något liknande.

Det är som med MeToo-rörelsen. Som jag har uppfattat saken är inte det primära syftet att sätta dit förövarna. Det primära syftet är att de utsatta ska få tillbaka sin röst, sin värdighet, och få erkänna att det inte är de utsatta som ska bära på skam. Och när nu de som blivit utsatta för sexuella kränkningar reser sig och skakar av sig skammen kan det ju leda till att det blir ganska så obehagligt för en och annan förövare.

Men även om det inte är det är primära syftet med MeToo, är detta att det kan leda till obehag för förövarna om de utsatta och kränkta börjar tala, inte heller skäl nog för att de drabbade inte skulle söka upprättelse.

Förövarnas eventuella obehag är möjligen en biprodukt av de drabbades upprättelse. Och om det obehaget sedan är önskvärt eller inte kan en ju fundera på, men nu är det faktiskt för en gångs skull inte förövarna som sätter agendan, utan det är de kränkta och utsatta som äntligen håller på att återta huvudrollen i sina liv.

Och så den yttersta domen… – tron på att det en dag ska visa sig att det var Gud som hade rätt; att det var kärleken och upprättelsen som hade rätt. Men ännu ser vi i en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte. Och Gud ska bli allt, överallt. (Första Korinthierbrevet 13:12; 15:28)