Guds goda, osannolika ord

Guds goda, osannolika ord

webbildBibelreflektioner av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 4 december 2016
Andra söndagen i advent: ”Guds rike är nära”

 

Gammaltestamentlig läsning
Jeremia 33:14–16

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skipa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Profeten Jeremia var den tjuriga profeten som klagade och stod på. Han har ju till och med fått ett ord i svenska språket uppkallat efter sig: ”jeremiad”, alltså en lång harang av klagomål och missnöjesyttringar. Men just i dagens text är det helt andra tongångar än klagovisor. Vad är det som har hänt?

Jo, det som har hänt är att katastrofen är ett faktum. Allt det som Jeremia hade varnat för – alla de olyckor som skulle drabba folket – hade slagit in.

Det är år 587 f.Kr. och babylonierna har just intagit Jerusalem och krossat Judas kungadöme. Jeremia sitter inspärrad på vaktgården i kung Sidkias palats. Sidkia, som var Judarikets sista fria kung över ett självständigt rike, hade nämligen låtit fängsla Jeremia och spärra in honom i palatset, eftersom Jeremia hade predikat dom och förödelse över Juda istället för att ingjuta stridsmoral i nationens kamp mot det babyloniska hotet.

Så ser bakgrunden ut när Jeremia tar till orda i dagens gammaltestamentliga läsning: Jerusalem är ödelagt. Juda rike har ockuperats av Babylonien. Folket har förts bort i fångenskap. Och Guds profet Jeremia sitter inspärrad på vaktgården. Allt vad framtidstro och hopp heter är som bortblåst.

Och då börjar Jeremia tala om Guds löfte – eller, som det står i den hebreiska texten – ”det goda ord som Gud har lovat”. Och det är ett löfte inte bara till Juda och Jerusalem, utan även till Israel.

Det var ju så här att kung Davids gamla kungarike, som Davids son Salomo sedan hade fått ärva och även utöka, hade efter kung Salomos död splittrats och delats i två riken som för det mesta låg i luven med varandra. Det ena var det södra riket som kom att kallas Juda efter den ena av de två stammar som det riket utgjordes av (den andra av Judarikets två stammar var Benjamin). Juda rike var ett pyttelitet rike, men med enormt stolta traditioner eftersom Jerusalem fortsatte att vara rikets huvudstad och det styrdes alltid av en kung av Davids ätt.

Men flertalet av Israels tolv stammar hade alltså brutit sig loss och bildat ett eget rike i norr. Det riket kallades Israel. Huvudstaden hette Samaria och de olika kungaätterna i Israels rike avlöste varandra på löpande band.

(Det kan vara en aning förvirrande att ”Israel” kan betyda olika saker i Bibeln. Det kan syfta på patriarken Abrahams sonson Jakob, som även hette Israel. Det kan även syfta på Jakobs ättlingar: ”Israels tolv stammar”, och den nation som dessa stammar utgjorde. Det kan dessutom – som i dagens gammaltestamentliga läsning – syfta på nordriket. Och för att göra förvirringen ännu större: Några av Bibelns författare erkänner inte nordriket, och använder envist benämningen Israel om de stammar som fortsatte att betrakta Davids dynasti som det rättmätiga kungahuset även efter att det förenade kungariket hade delats i ett sydrike och ett nordrike – som om tudelningen aldrig hade skett.)

Men utbrytarriket Israel, som var ett ganska rikt och blomstrande rike (t.ex. var det här som de bördiga jordarna fanns), intogs av det assyriska imperiet och utplånades i grunden år 722 f.Kr. Israels befolkning deporterades, och inte nog med det: För att Israel aldrig skulle kunna återuppstå igen såg assyrierna till att sprida ut de deporterade i hela det enorma assyriska väldet och att de blandades upp med de andra folken som fanns i imperiet. Därmed var dessa Israels stammar inte bara bortförda och förlorade; de hade efter ett par generationer helt upphört att existera.

Och så nu, år 587 f.Kr., hade alltså även sydriket Judas befolkning förts bort i fångenskap – av babylonierna. Judas deporterade befolkning fick visserligen överleva som folk, och kom ungefär vid den här tidpunkten att kallas judar. De fick bevara, odla och utöva sin religion och kultur också i fångenskapen, men däremot hade ju Jerusalem gått förlorat.

Men inspärrad på vaktgården i palatset bland Jerusalems ruiner påminner Jeremia om Guds löfte till Juda – och till Israel! Judas tidigare invånare levde i exil, och Israels folk fanns ju inte ens längre. Att framföra detta budskap just nu var alltså fullkomligt absurt.

Men ändå: Det katastrofala läget till trots lyfter Jeremia fram Guds löften om att både Judas folk och (vilket ju är helt osannolikt) Israels folk ska få återvända hem;  att Juda och Israel då kommer att sluta fred med varandra och återförenas under en son av kung Davids ätt. Och Jerusalem ska då vara känt under ett nytt namn: ”Herren, vår rättfärdighet”. Och det ordet (”rättfärdighet”) och vad eller vem som är rättfärdigheten, är något som återkommer i flera av dagens bibeltexter.

Judarikets folk hade satt sitt hopp till stolta traditioner och hade invaggat sig själva i den falska tryggheten att inget kunde hända vare sig dem eller Jerusalem. Jeremia påminner dem om vem eller vad som är deras enda grund för hopp och trygghet och framtidstro: inte att förtrösta eller sätta tillit till stadens tjocka stenmurar eller välbefästa portar eller andra sinnrika säkerhetssystem, eller ens till folkets stolta traditioner, utan bara förtröstan, tro på och tillit till Gud själv.

Jag tänker mig att detta är en profets otacksamma uppgift då som nu, och jag tänker mig att också den kristna församlingen kan vara Guds profetiska röst i den tid som nu är. En profets otacksamma uppgift är att i tider av välgång och högkonjunktur lyfta fram de missförhållanden och ekonomiska, politiska, sociala och andliga orättfärdigheter som människor i sådana tider helst vill sopa under mattan ”för vi har ju det så bra”. Men profetens – och därmed också den kristna församlingens – uppgift är också att i tider av nöd och förtvivlan peka på hoppet och framtidstron; att tala ”det goda ordet som Gud har lovat.”

Profetens – och därmed också den kristna församlingen – budskap är alltid osannolikt, eftersom det alltid behöver gå på tvärs med den rådande berättelsen för stunden. Profetens – och därmed också kyrkans – öde, eller kanske ska vi säga uppgift och kallelse – är att alltid stå i opposition.

 

Psaltarpsalm
Psaltaren 85;9–14

Jag vill höra vad Gud säger.
Herren förkunnar välgång
för sitt folk och sina trogna
och för de redbara.
De som fruktar honom har nära till hans hjälp,
hans härlighet bor i vårt land.
Godhet och trofasthet möts,
fred och rättvisa omfamnar varandra.
Trofasthet spirar ur jorden,
rättvisa blickar ner från himlen.
Herren ger själv allt gott,
vårt land ger sin gröda.
Rättvisa går framför honom,
fred och välgång i hans spår.

Dagens läsning från Psaltaren utgörs av den avslutande delen av psaltarpsalm 85. Ett problem när en ska tolka Psaltarens psalmer är att vi vet så väldigt lite om när och hur de tillkom, hur situationen såg ut, eller över huvud taget hur de var tänkta att användas. Men psalm 85 verkar ha hört hemma i någon form av klagogudstjänst eller något slags botgöringsceremoni i Jerusalems tempel, för psalmen börjar med en återblick på fornstora dagar: Då, förr, var Gud god mot landet, men nu är allt bara elände. Och när psalmisten har konstaterat den eländiga situationen säger hen: ”Jag vill höra vad Gud säger.” Det är nästan som om psalmisten drar Gud inför doms för att avkräva en förklaring av Gud.

Och så får någon där i gudstjänsten agera Guds röst, troligtvis är det en tempelpräst som får agera Guds röst, och framföra Guds ord – det goda ordet: Det goda ordet om fred och välgång; om godhet och Guds trofasthet; om fred och välgång. ”Rättvisa” står det på flera ställen i dagens psaltarpsalm (fred och rättvisa omfamnar varandra; rättvisa blickar ner från himlen; rättvisa går framför Gud, och visar alltså att Guds hjälp är på väg, Guds ankomst är nära) och det ord som här har översatts med ”rättvisa” är just det ord som återkommer gång på gång i dagens bibeltexer och som då översätts: ”rättfärdighet”.

Vad jag tänker mig att vi kan ta med oss från dagens psaltarpsalm och fundera vidare på är tre saker:

För det första: Att fråga vem eller vilka som i vår tids eländen fungerar som tempelprästen som ger röst åt Guds goda ord om tro och hopp in i förtvivlan och hopplöshet. Och med tanke på att Nya testamentet beskriver den kristna församlingen som ett rike av kungar och präster, gissar jag att den också anförtrotts en viktig uppgift att tala Guds goda ord där goda ord annars lyser med sin frånvaro.

För det andra: Det heter i psalmen att det är Gud själv som ger allt gott. Precis som när Jeremia berättade att Jerusalem skulle komma att kallas för ”Herren vår rättfärdighet”, påminner psaltarpsalmen om den enda som är värd att lita och tro på när det verkligen gäller: Gud – den Gud vars ankomst innebär rättvisa, fred och välgång.

Och för det tredje: I den här psaltarpsalmen beskrivs ganska abstrakta grejer – som godhet och rättfärdighet och fred – i väldigt konkreta bilder: Trofastheten (eller tron) växer upp ur jorden som en planta, freden och rättfärdigheten omfamnar varandra (står det lite försiktigt i vår svenska översättning; ”kysser varandra” står det i det hebreiska originalet)… Och så vidare.

Alla dessa vackra men ack så abstrakta saker antar så att säga kött och blod. Och då tänker jag att även det ligger i församlingens uppgift, och för oss som enskilda kristna i våra vardagsliv: att ge kött åt Guds fred, rättfärdighet och Guds goda ord – i tro på och inspirerade av Guds goda Ord som ju har blivit kött och blod i Jesus Kristus.

 

Epistel
Hebreerbrevet 10:32–39

Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: ”Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro.” Men: ”Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig.” Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

I episteltexten från Hebreerbrevet påminner författaren om vad som är de kristnas tro i tider när det mesta går en emot. När allt såg som mörkast ut ”visste ni att ägde något bättre och mer varaktigt”. Och även om de skulle bli av med det mesta de håller kärt finns det en sak de inte behöver släppa ifrån sig: frimodigheten.

De kan vara frimodiga för att de har blivit anförtrodda något oerhört stort: Guds löfte; Guds goda ord om Herrens förestående ankomst. Och så citerar Hebreerbrevets författare de klassiska orden från profeten Habackuks bok om den rättfärdige som lever därför att han var trogen mot Gud. Och vem är det – om inte Kristus; han vars ankomst vi i adventstiden nu förbereder oss för?

Det är i tro på att de hör ihop med honom som var helt och fullt i samklang med Gud och som därför lever ett liv som inte ens döden kunde rå på, som de kristna kan vara frimodiga. De kan vara frimodiga för att det inte är till stadens tjocka stenmurar eller välbefästa portar eller andra sinnrika säkerhetssystem, eller ens till sina stolta traditioner, de riktar sin tro och förtröstan, utan på honom som var helt och fullt trogen Gud: Herren Jesus Kristus, vår rättfärdighet.

 

Evangelium
Markusevangeliet 1:14–15

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Dagens evangelieläsning är två korta verser från Markusevangeliet. Markusevangeliet börjar så här:

Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Som det står skrivet hos profeten Jesaja: ”Se, jag sänder min budbärare före dig. En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka” – så uppträdde Johannes döparen ute i öknen och förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Och hela Judeen och alla i Jerusalem kom dit ut till och honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan.

Så börjar alltså Markus sin bok om Jesus. Herrens ankomst verkar gå som på räls, och Johannes och de som tog till sig Johannes budskap börjar förbereda en rak och slät väg för Guds Messias och Guds rike. Vad kan gå fel? Nästan alla verkar ju vara på gång att gripa sig an detta vägbygge.

Men bara några rader längre ner i Markus text (i det avsnitt som utgör dagens evangelieläsning) verkar allt redan ha gått fel. Johannes har gått samma öde till mötes som profeten Jeremia. Kung Herodes Antipas hade tröttnat på Johannes profeterande och hade satt honom i fängelse. Och så började dagens korta evangelietext: När Johannes hade blivit fängslad… Eller ordagrant: När Johannes hade blivit utlämnad, förrådd, övergiven, angiven…

Nu satt alltså alltså byggledaren, Herrens förelöpare Johannes, inspärrad i kung Herodes borg. Byggprojektet att anlägga en framkomlig väg för Herrens och Gudsrikets ankomst kunde inte ha fått ett snöpligare slut. Allt kom liksom av sig. Hoppets gnista kvävdes och allting under himlen verkade åter vara fåfängligheters fåfänglighet och ett jagande efter vind, drömmar som det aldrig blir något av med eftersom det bistra verkligheten förr eller senare alltid kommer i kapp en.

Men det är mot bakgrund av dessa miserabla omständigheter som Markus presenterar Jesus på scenen som kommer med det osannolika budskapet:

”Tiden är inne.” (Hur kan han säga det när allting verkar vara tillbaka på ruta ett igen?)

”Tiden är inne, Guds rike är nära.” (Hur kan han påstå det? Himmelriket verkar ju aldrig ha varit så avlägset som nu.)

”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er.” (Varför skulle vi göra det? Det funkade ju inte förra gången, när vi hörsammade Johannes omvändelsebudskap.)

”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Kom igen! Det budskapet är ju så totalt osannolikt. Allt annat vi upplever och ser hända i världen just nu talar helt emot det.)

Men hur som helst. Det är vad Markus hävdar att Jesus kom och sade när Johannes precis hade blivit förrådd och satt i fängsligt förvar: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Och sedan berättar Markus i sin bok om denne Jesus som på sida upp och ner blir osidosatt och misstänkliggjord och inte trodd på – inte ens hans lärjungar tror riktigt på honom – och som slutar sina dagar upphängd på ett kors, och på slutet har Markus visserligen med några pliktskyldiga rader om att Jesus uppstod ur graven, men lärjungarnas reaktion på det var mest förvirring och rädsla, så att inte ens när vi har kommit fram till slutraderna i Markus bok om Jesus verkar det vara helt självklart att det goda budskapet – det goda ordet, Kristi evangelium – har någon möjlighet att uppfyllas i någon större utsträckning.

Men likväl växte det ju fram en kyrka, en gemenskap av människor som satt sin tro och förtröstan på rättfärdigheten hos Jesus. Likväl växte det fram ett folk som trodde att Gud genom denne Jesus förvandlar världen – trots allt, dvs. trots allt som pekar åt ett helt annat håll. Och jag tänker mig att det vi som Jesu lärjungar har till uppgift också i vår tid är att både med ord och i praktisk handling ge röst och kropp åt budskapet i dessa två goda men mycket envisa ord:

”Trots allt…”