Höst på jorden

Höst på jorden

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 17 november 2013
(Söndagen före domssöndagen)

Predikotexten är Lukasevangeliet 12:35–40. Den kan du läsa här: http://www.bibeln.se/las/2k/luk#q=Luk+12%3A35-40

Vad tänker du på när du hör ordet ”höst”? En del av oss – och dit hör jag själv får jag erkänna – tänker mest på att det bara blir mörkare, kyligare, gråare, regnigare och jobbigare! Jag kan liksom redan börja längta till juni – samtidigt som jag motvilligt tvingas inse att vi ännu bara befinner oss alldeles i början av en mycket lång period av mörker, kyla, isgator och snökaos.

Men andra av oss förmår ju att mest se tjusningen med hösten: tända ljus och mys och härligt mustiga väldoftande grytor. För hösten är ju också den tid på året då skafferierna fylls av skördens frukter och frysboxarnas fylls av jaktens. Höst betyder skörd.

När vi som planerat predikoämnena för Norrmalmskyrkans gudstjänster valde att idag på söndagen före domssöndagen ha temat ”Höst på jorden” tänkte vi på båda dessa aspekter av hösten. Vi tänkte på de kyliga vindar som drar fram i världen och i vårt eget samhälle – kyliga vindar av oförsonlighet och orättvisa och intolerans. Men vi tänkte också på att hösten även är skördens tid. I kyrkans gudstjänster under den här tiden på året umgås vi ganska mycket med de texter i Bibeln som handlar om den stora skördefesten i Guds rike, den goda hösten som historiens Herre trots allt ska förmå vrida tillvaron till – även om allt ännu skulle se ut att gå åt ett helt annat håll. Den stora skördefesten då – med ett uttryck hämtat från Bibelns hoppfulla texter – till och med den sista fienden döden ska förintas, och livets Gud ska bli allt överallt.

I dagens läsning ur Lukasevangeliet berättar Jesus två liknelser. Den första liknelsen handlar om några tjänare som – trots att timmen är sen – måste vara på alerten så att de inte missar när deras husbonde kommer hemrumlande från festen han varit på. Den andra liknelsen är bara en kort mening om en husbonde som hela tiden måste vara vaksam eftersom han inte vet när tjuven planerar att bryta sig in i huset. Vi får i och för sig inte veta om de här liknelserna är tänkta att utspela sig i den sena hösten, men de utspelar sig åtminstone sent på dygnet. Det är natt, eller så är det kanske redan den tunga vargtimmen innan gryningen.

Precis innan Jesus berättar de här två liknelserna (liknelsen om tjänarna som inväntar att husbonden ska komma hem från festen, och liknelsen om husbonden som inte vet när tjuven planerar att göra sitt inbrott) har han sagt till sina lärjungar och vänner att inte oroa sig. Han har påmint lärjungarna om korparna som får mat utan att varken så eller skörda, och om liljorna som växer utan att arbeta och spinna. Och han har uppmanat lärjungarna att släppa taget om den meningslösa och energidränerande oron. Han har inbjudit dem till att lägga bort sina bekymmer över allehanda ting för att istället söka Guds rike.

Precis innan Jesus berättar liknelserna har han alltså sagt till sin lärjungar att de inte behöver tyngas av orons och bekymrens ok. Jo förresten, det finns en sak de ska bekymra sig om: de fattiga. Och jag tror att det är mot denna bakgrund – om bekymmerslösheten, om sökandet av Jesu Faders rike och om omsorgen om de fattiga… Jag tror att det är mot denna bakgrund som i alla fall evangelisten Lukas vill att vi ska förstå dagens läsning. Så här står det i Lukasevangeliet:

Jesus sa: Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också. Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara. Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop…

Jesu liknelser om vaksamhet och väntan ska alltså enligt Lukasevangeliet uppfattas utifrån utgångspunkten att det finns väldigt mycket i livet som inte är värt att oroa sig över. Och det är ju alltid en lättnad.

Men så var det där med de fattiga…

De fattiga som lärjungarna skulle ge allt de ägde är förstås de ekonomiskt och materiellt fattiga. Men varje människa som lider någon form av brist är i viss mån fattig. Om det så handlar om brist på fred – som alla som tvingas genomlida krigens förbannelser; eller brist på trygghet – som alla som inte kan vara fredade från våld och hot ens i den egna familjen; eller brist på mänskliga rättigheter – som alla som anses ha fel kön eller etnisk härkomst blir åsidosatta; eller brist på frihet – som alla människor som måste dölja sin sexuella identitet eller sin gudagivna personlighet. Och så länge det finns fattiga av något slag lider mänskligheten som helhet av fattigdom. Och det om något borde bekymra oss. Där borde vi vara vaksamma.

Berättelsen om tjänarna i huset som väntade på sin husbonde är en ganska knäpp berättelse. Innan Jesus har berättat klart lyckas han nämligen få den att spåra ur bortom all rim och reson. Där kommer alltså den där husbonden hem framåt småtimmarna – säkert ganska dragen efter bröllopsfesten han varit på – och vad gör han då när han kommer hem? Ja, inte gör han det förväntande. Börjar han styra och ställa och ryta åt sina slavar att langa fram fyllekäket åt honom? Nej, säger Jesus: ”Han skall fästa upp sina kläder och låta tjänarna lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.”

Vi kanske bör komma ihåg att när den här liknelsen först berättades utgjorde slaveriet en av de mest grundläggande institutioner på vilket hela samhälle vilade. Men Jesus berättar alltså om en husbonde som fullkomligt skiter i om slaveriets fasta och till synes orubbliga ordningar om makt och underordning skulle vara den institution utan vilken hela samhället skulle rasa samman. Jesus ger en motbild som innebär att en åtminstone skulle kunna tänka sig ett samhälle som vilar på helt andra grunder än våld och förtryck: ”Han skall fästa upp sina kläder och låta tjänarna lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.”

Den här liknelsen handlar förstås i första hand om kyrkans förhållande till sin Herre. Men om kyrkans Herre är som husbonden i Jesu knäppa liknelse, borde det gå att dra en och annan slutsats också om vad denna Herre rimligen förutsatte hur de övriga i hushållet sinsemellan skulle bete sig mot varandra: att de skulle lära sig av sin Herre och följa hans exempel – den Herre som ”skall fästa upp sina kläder och låta tjänarna lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.”

Nu var det i och för sig så att de första kristna tog slaveriet för en självklar del av samhället och ifrågasatte det egentligen inte. Såväl Jesus – barn som han var av sin tid – som de första kristna verkar alltså ha tagit slaveriet för en självklar samhällsinstitution. Men i de kristna församlingarna som snart växte upp som svampar ur jorden runtom i imperiet, sattes denna grundläggande samhällsinstitution ändå ur spel.

I församlingarnas gudstjänster fick nämligen fria män finna sig i att äta vid samma bord och dricka ur samma bägare som slavar. Både män och kvinnor delade på ledarskapet – och i valet av ledare var det ovidkommande om dessa annars var slavar eller fria. Och motsättningar som hade sin grund i etniska och kulturella olikheter var något som skulle övervinnas eftersom de ju alla var ett i Kristus.

Med sina liv iscensatte de första kristna i sina församlingar alltså just den motbild som fanns i Jesu liknelse. Och när allt fler anslöt sig till församlingarna blev förstås makthavarna skraja för det innebar ju att imperiets grundvalar av våld och slaveri underminerades.

På Jesu och de första kristnas tid var slaveriet synligt för alla och envar, och det var uppenbart att det var en grundläggande institution som hela samhället vilade på. I vår egen tid är det betydligt lättare att blunda för den roll slaveriet faktiskt fortfarande spelar, och istället låtsas om som det är avskaffat helt och hållet. Men det är det ju inte. Det finns ännu – om än i annan skepnad – och vi är nog ytterst få – om ens några – som inte dagligdags drar nytta av det. Vi drar nytta av att många människor i världen tvingas leva och arbeta under slavliknande förhållanden för att producera våra kläder, vårt kaffe, coltanet i våra alltför billiga mobiltelefoner….

Och för att ingen ska gå härifrån och tro att pastorn tycker att han själv är ett sånt upphöjt dygdemönster kan jag erkänna att själv verkligen inte alltid väljer de rättvisemärkta bananerna när jag handlar, och att när jag handlar kläder ofta låter prislappen styra snarare än att de har tillverkats under rimliga arbetsförhållanden. Men jag tycker ändå att det är absurt att jag har det valet. Jag tycker att det är absurt att när vi går och handlar ens ska ha möjlighet att välja bort en rättvisemärkt vara för en likadan vara som inte är producerad under rättvisa förhållanden. Valfrihet i all ära, men just den valfriheten har vi bara för att andra människor får betala mellanskillnaden åt oss – med sina egna kroppar, och i vissa fall till och med med sina egna liv. Det är höst på jorden. Det var det på Jesu tid, och det är det också i vår egen tid.

Därför tror jag att vi också idag kan behöva motbilderna; de skruvade liknelserna som spårar ur; som ifrågasätter det vi tar för givet; berättelserna som tar en helt annan riktning än den som verkar vara den enda möjliga. Om så bara få oss att tänka att det skulle kunna vara på ett annat sätt.

Idag börjar kyrkornas globala vecka . I år handlar kyrkornas globala vecka om tro som fredsskapare. Vi kan säkert alla räkna upp ett enormt antal exempel när religiös tro är den totala motsatsen till fredsskapande, utan istället är våldsskapare och krigshetsare – oavsett vilken -ism tron ifråga är en variant av. Men i så fall är det hög tid att lyfta fram motbilderna som finns också i tron.

Det är domssöndagstid och vi är inne i avslutningen av ännu ett kyrkoår. Och nu, liksom under adventstiden, handlar gudstjänsternas bibeltexter om Kristi återkomst och en ny, helt urspårad framtid – eller kanske ska vi snarare kalla det för en vision om att allt äntligen ska få komma på rätt spår. För även om vi har blivit så intutade och vana vid att våld och förtryck och kall makt är det mest naturliga och självklara tillståndet för mänskligheten måste det kanske inte vara på det viset.

Vi skulle ju åtminstone kunna leka med tanken att det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Och därför kan vi behöva samla på oss motbilder, för att åtminstone våga tänka att det skulle kunna vara på annat sätt.

Vi kan förstås slå ifrån oss de här motbilderna som bara fromma fantasier och önskedrömmar – vare sig de kommer från Bibeln och kyrkans tro, eller från helt annat håll. Men drömmar och fantasier har faktiskt flera gånger under historiens lopp visat sig vara kraftfulla nog att förändra människors och hela samhällens förutsättningar till det bättre – i allra högsta grad.

Det är höst på jorden – när kyliga vindar drar fram över världen gäller det att hålla fredens låga brinnande.