20 apr Jesu nya namn – en påskdagspredikan
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 17 april 2022
Påskdagen: Kristus är uppstånden
Lukasevangeliet 24:1–12
Dagen efter sabbaten gick kvinnorna i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.
Den morgonen fick de lära sig ett nytt namn på Jesus. Kanske det vackraste namnet på Jesus som finns. Det var ett namn de inte tidigare hade känt till. De hade kallat honom rabbi och mästare. De hade kallat honom Messias och kung. Men den morgonen fick de lära sig ett nytt namn på Jesus.
Det var änglarna som hade lärt dem det. Om det nu var änglar. Kanske menar Lukas att det var det – eller kanske inte. Nu betyder det grekiska ordet angelos rätt och slätt ”sändebud” eller ”budbärare” och används i grekiskan om vilka sändebud som helst och behöver alltså inte alls vara särskilt himmelska. Och när Lukas skriver om änglar i bemärkelsen eviga ljus-andar brukar han markera det genom att skriva ”Herrens ängel” eller ”en himmelsk härskara” eller så. Men det gör han inte här. Istället skriver Lukas att det var ”två män i skinande kläder.”
I sin långa berättelse om Jesus har Lukas redan tidigare skrivit om två män som plötsligt visade sig för några av Jesu lärjungar. Den gången var det Mose och Elia som visade sig i sin härlighet.
Mose och Elia: de främsta representanterna för Ha-toráh we ha-neviím, ”lagen och profeterna”.
Och Lukas skriver alltså i sin bok om Jesu liv att på ett berg någonstans hade Mose, Elia och Jesus samtalat med varandra. De hade samtalat om Jesu exodus, dvs. det stora uttåget som han skulle fullborda i Jerusalem. (Lukasevangeliet 9:30–31)
Och så när Lukas i sin bok om Jesu liv ska ge sin version av påskevangeliet skriver han om ”två män i skinande kläder” som mötte de sörjande lärjungarna. Det skulle alltså kunna vara Mose och Elia, representanterna för lagen och profeterna, alltså de främsta representanterna för de heliga, levande ord som Guds folk skulle bygga sin tro, sin identitet och sina liv på. Och Jesus hade sagt (i en liknelse i Lukasevangeliet där Jesus inte i första hand undervisade om vad och hur man ska tro, utan hur man ska leva och bete sig, och framför allt hur man ska bete sig mot sina medmänniskor):
Lyssnar folk inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.
(Lukasevangeliet 16:31)
Den här tidiga söndagsmorgonen, dagen efter sabbaten, var en morgon till vilken lärjungarna hade vaknat upp i total hopplöshet. Det var en sådan där morgon som inte verkar bjuda på någon som helst mening; en sådan där morgon då det egentligen inte finns vare sig kraft eller anledning att överhuvud ens fundera på att stiga upp.
Men några av lärjungarna hade trots allt kravlat sig upp och gett sig ut. Och dessa lärjungar (det var Maria från Magdala, Johanna, Jakobs mor Maria och några till) hade gjort sig ett ärende. Vissa meningslösa morgnar är det så en får göra för att överhuvud taget få något som åtminstone kan likna ett skäl till att stiga upp. En får helt enkelt göra sig ett ärende. En får liksom hitta på att det finns anledning att gå upp.
Så de hade denna meningslösa morgon gjort sig ett ärende till Jesu grav. Och där överraskades de. För där fick de höra det kanske allra vackraste namnet på Jesus: ”Den levande”.
De två i skinande kläder (vilka de nu var) hade sagt till de sörjande: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”
”Varför söker ni den levande?” Ja, varför? De visste ju inte ens att det var ”Den levande” de sökte. De hade inte känt till det namnet på Jesus: ”Den levande.”
Vad skulle det kunna betyda att tro på Jesus som ”Den levande”? Skulle det inte kunna vara detta:
Att Jesus är helt och hållet på livets sida. Att Jesus är helt och hållet för livet. Att Jesus är den fullständiga bejakelsen av allt vad liv och anda heter.
För vad innebär det att vara levande? Jag tänker mig att vara levande är mer än att bara andningsorganen hålls igång. Det är mer än att blodet cirkulerar och hjärnan fungerar. Det är ju förstås det också, men det är mer, ty människan lever inte endast av bröd, utan av alla ord som utgår från Herren; hon lever alltså av alla Guds bud och av allt som Gud skapar med sitt ord (Femte Moseboken 8:3; Johannesevangeliet 1:1–4).
Att vara levande är total öppenhet mot tillvarons källa och yttersta referenspunkt – det som Jesu lärjungar envisas med att kalla Gud. Att vara levande är total öppenhet mot Livets källa och därmed också mot allt som flödar ur den; alltså total öppenhet mot Gud och mot allt det Gud ger i och genom sin skapelse.
Att vara levande är också att själv skapa. Det är skaparkraft och initiativförmåga. Att vara levande är att vara nyfiken på livet. Att vara levande är förmågan att känna, att kunna visa empati, sorg, vrede och glädje.
Att vara levande är att se möjligheter där andra bara ser omöjligheter. Att vara levande är att finna lösningar där andra bara ser låsningar. Att vara levande är att gå ut ur en grav även om det ligger en sten i vägen. Att vara levande är att nå fram till de inspärrade trots att dörren till deras gömsle är låst och förseglad.
Antagligen är ingen av oss så levande – i alla fall inte jämt. Men påskdagen inbjuder oss att lära känna en som med all rätt äger det namnet. Här kan vi, om vi vill, få testa att säga:
”Jag vill tillhöra dig, du som, om någon, kan kallas Den levande. Jag får ta emot av ditt ord, jag får äta vid ditt bord och jag får be i ditt namn. Och jag skulle inte heller ha något emot att tro att det är du, den i sanning levande, som också sänder mig härifrån till den väntande vardagen – den vardag som är frid och den vardag som är kamp; den vardag som känns meningsfull och den vardag som verkar tom på all mening; den vardag som är rutin och den vardag som innebär vägval och beslut. Och i allt finns du – som Den levande.”