Jesus är frågan

Jesus är frågan

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet: ”Samhällsansvar”
Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 16 oktober 2016

Femte Moseboken 24:17–22; Psaltaren 40:14–18; Jakobsbrevet 2:1–8; Lukasevangeliet 19:1–10

tunnelbanetrohoppochkarlekHar du hört den om söndagsskolläraren som frågade ett barn: ”Vad är det som har lång brun svans och hoppar bland trädens grenar?” Och barnet svarade: ”Jag skulle gissa på en ekorre, men eftersom det är du som frågar är väl svaret Jesus.”

Ibland kan vi säga lite ironiskt när vi blir trötta på tjatiga predikanter som kommer med alltför snabba lättköpta svar: ”Jesus är svaret, Jesus är svaret – men vad är frågan!?”

Idag tänkte jag vara just en sådan där tjatig predikant och säga att jag vill tro att Jesus är svaret; svaret för vår värld idag; svaret för vårt samhälle idag – men faktiskt inte bara svaret, utan även frågan.

I den föreslagna psaltarpsalmen för den här söndagen finns en bön som har kommit att bli en av de mest citerade bönerna ur Bibeln. Den inleder nämligen nästan varje bönestund i det som kallas tidegärdsbönerna – om än i en delvis annan formulering än den som finns i vår nuvarande svenska översättning. Och i tidegärden lyder bönen så här:

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Enligt kristen bekännelse kommer Gud oss till mötes i Jesus Kristus. Och då tänker jag att vi skulle kunna ta en stund nu och fundera på hur Kristus visar sig – i vilken skepnad Kristus kommer – i de tre bibeltexter vi just har läst. Jag tänker mig att en stor anledning till varför vi över huvud taget läser Bibeln tillsammans här i kyrkan är ju för att se var och hur och vem Kristus är för att vi förhoppningsvis ska ha lite lättare att känna igen honom i våra egna vardagsliv.

 

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Hur kommer Kristus till frälsning i dagens gammaltestamentliga text från Femte Moseboken? I vad för slags skepnad skyndar Herren till hjälp?

Kommer han inte som invandraren, den faderlöse och änkan? Kommer han inte som den som inte har något socialt skyddsnät annat än att hoppas på att de bofasta i landet inte ska behålla för sig själva också den där extra sädeskärven som de faktiskt skulle kunna undvara?
…eller de där sista oliverna de faktiskt inte behöver eftersom de faktiskt redan har tillräckligt många.
…eller de sista druvorna.

Kristus kommer som invandraren, den faderlöse och änkan för att väcka dem i förståelsen att deras största brist är deras överflöd. Överflödet är deras största brist så länge de girigt vaktar på detta överflöd och behåller det för sig själva.

Som en invandrare kommer Kristus till synes som en fråga och ett problem som stör och rubbar den uppbyggda välfärden. Men därmed kommer Kristus också som svaret som väcker minnet hos dem om deras egen upplevelse av frälsning och befrielse från utsattheten:”Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud befriade dig därifrån.”

 

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Hur kommer Kristus till frälsning i dagens episteltext från Jakobsbrevet? I vad för slags skepnad skyndar Herren till hjälp?

Jakob ger oss en nyckel var vi ska söka. Han berättar ju om vilka Gud har utvalt, nämligen de som är fattiga i världens ögon. Och vem är det enligt Nya testamentet som är Guds utvalde framför andra – den i vilken och genom vilken han har utvalt oss? Jo, Kristus!

Så i texten från Jakobsbrevet, kommer inte Kristus till frälsning in på den där gudstjänsten i synagogan som en fattig man i smutsiga kläder?

Den gamle kyrkofadern och store predikanten Johannes Chrysostomos (”Guldmunnen”) sa så här en gång i en predikan.. Jag vet inte var han höll den. Kanske var det vid en nattvardsgudstjänst i Domus Aurea. den vackra och överdådiga Gyllene Kyrkan i Antiokia i Syrien. Guldmosaikerna glittrade i oljelampornas sken; de gyllene diamantprydda nattvadskärlen glimmade på altarbordet där de stod uppställda på vita linnedukar; kören missade inte en endaste ton i den perfekt inövade liturgin, prästerna var klädda i sina färggranna mässhakar av dyrbaraste siden, i kyrkan där nu församlingen var samlad för att fira Kristi kropps mysterium i nattvarden. Och då säger Johannes så här i sin predikan:

Vill du hedra Kristi kropp? Förakta då inte hans nakenhet. Du får inte hedra Kristus här i kyrkan genom att klä honom i sidenkläder och sedan gå förbi honom oklädd och frusen där utanför. Ty han som sade: Detta är min kropp och med ordet bekräftade handlingen, han sade också: Jag var hungrig och ni gav mig att äta och: Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Kristus behöver inga kläder utan ett rent sinnelag, men hans kropp behöver stor omvårdnad. …

Ty vad är det för nytta med att Herrens bord är fullt av gyllene kärl, om han själv förgås av hunger? Mätta först den hungrande, och smycka sedan hans bord med ditt överflöd. Gör du en gyllene bägare, men räcker honom inte en bägare vatten? Och vad är det för mening med att lägga guldvävda dukar på bordet, men inte ge honom nödtorftiga kläder? Vari ligger behållningen? Säg mig: Om du såg någon lida brist på mat och lämnade honom i hans svält för att pryda bordet med guld, skulle han då tacka dig? Skulle han inte snarare vredgas på dig? Och om du såg honom klädd i trasor och darrande av köld och i stället för att ge honom din mantel lät uppföra gyllene pelare till hans ära – skulle han då inte tro att han förlöjligades och utsattes för största övermod. …

Detta säger jag inte för att förbjuda sådana prydnader utan för att sådant skall göras tillsammans med det andra, ja, jag uppmanar till att det görs före det andra. …

Försumma alltså inte din lidande broder medan du pryder ditt hem, ty han är ditt tempel som är värdefullare än ditt hem. (Homilia in Matthaeum 50)

”Din lidande broder är ditt tempel.” Så kommer inte Kristus till frälsning i texten i Jakobsbrevet som en fattig man i smutsiga kläder?

Han kommer till synes som en fråga och ett problem – som stör gudstjänstfriden – men också som svaret som genom denna fattiga och smutsiga gudstjänstdeltagare säger: ”Se, just här är trons skatter gömda: i mötet med denna fattiga och smutsiga. Här finns trons skatter också för er. Här finns er arvsrätt till himmelriket.”

 

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Hur kommer Kristus till frälsning i dagens evangelieläsning ur Lukasevangeliet – i berättelsen om Sackaios?

Kommer han inte som ett trött och brokigt vandringssällskap – som pilgrimer som inte har någonstans att vila sina huvuden på sin vandring mot den heliga staden?

Nyfiken hade Sackaios klättrat upp i sykomoren för att få en glimt av denne annorlunda snickarson som med sitt anhang av alla möjliga och omöjliga människor drog genom landet. Sackaios ville få en glimt av honom, men hade kanske inte förutsett de konsekvenser detta skulle få för honom och för hans fortsatta livsinriktning. För Jesus stannar ju vid Sackaios utkiksplats och säger till honom: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.” Och det är ju väldigt fräckt.

Med vilken rätt tar sig Jesus friheten att bjuda hem sig själv till Sackaios hus? Jo, med gudomlig rätt! Eller rentav med gudomlig nödvändighet. För här använder författaren Lukas ett av sina absoluta favoritord. Ett ord som betyder ”måste”, eller ”det är nödvändigt att”, eller det är ”tvunget att” och som Lukas använder gång på gång på gång i sin bok om Jesus för att säga att allt det Jesus och sade följde Guds rådslut, Guds plan, Guds mening, Guds eviga vilja.

Nu står alltså Jesus framför trädet där Sackaios sitter uppklättrad och säger till honom: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag måste jag gästa ditt hem. Just idag är det tvunget att jag gästar ditt hem. Just idag är det nödvändigt att jag gästar ditt hem.”

Nödvändigt för vem? För Jesus? Jo, kanske det – han och hans stora vandringssällskap var väl trötta efter en lång dags vandring och behövde väl någonstans att få vila; smutsiga och behövde någonstans att få tvätta sig; hungriga och törstiga och behövde få något i sina tomma magar. Och i så fall var ju Sackaios det bästa valet att sikta in sig på – han om någon hade ju faktiskt ett överflöd av allt.

Så Jesus är – när han och hans stora följe av vandrare besöker Jeriko – frågan. Han är frågan till Sackaios som lyder: ”Här är vi, trötta, smutsiga, hungriga, törstiga – vad ska du göra åt det?” Även om det är en fråga som inte ens är framställd som en fråga, utan snarare som ett faktum: ”Här är vi, trötta, smutsiga, hungriga, törstiga, så det är nödvändigt att du låter oss få gästa ditt hem idag.” Och – visar det sig ju när Sackaios faktiskt öppnar sitt hem – Jesus är svaret.

Han säger: ”I dag har räddningen nått detta hus.” För när Sackaios släpper på sitt eget materiella välstånd till förmån för dessa trötta, smutsiga, hungriga och törstiga vandrare påminns han om det som både han och andra hade glömt bort, eller förträngt eller gömt undan långt under högen av alla pengar och ägodelar och materiella förmåner som han hade samlat på sig under årens lopp och som han antagligen ansåg sig ha rätt till… Men djupt där under den enorma högen låg fortfarande attesten kvar som efter alla år under den enorma välståndshögen äntligen åter kunde komma i dagen – attesten på vilken den stod: ”Sackaios – son av Abraham”.

Och det är ju liksom en av de sakerna Lukasevangeliet handlar om. Jesu egen mor sätter det temat när hon redan i Lukasevangeliets inledningskapitel sjunger att Gud håller sina löften att förbarma sig över Abraham och hans barn för evigt (Luk 1:54–55).

Så det var liksom inte bara nödvändigt för de uttröttade vandrarna att få besöka Sackaios hem. Det var även nödvändigt för Sackaios att öppna sitt hem och ta emot dem. Det var hans möjlighet att få upptäcka att även han hade del i Guds löften om förbarmande över Abrahams barn, och att han alltså själv också tillhörde detta pilgrimsfolk av Abrahams välsignade barn som inte har någon varaktig stad på jorden, men som tillsammans delar Kristi smälek – en gemenskap av pilgrimer som är kallade att göra gott och att dela med sig, och så söker och väntar på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt (Heb 11:8-16; 13:14-16).

 

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Var och hur kommer den Gud som har blivit människa i Jesus Kristus till oss i vårt samhälle i dag? Vad tror du? Här i min predikan har jag påstått – eller åtminstone föreslagit – att det skulle kunna vara så att Guds frälsning Kristus i Femte Moseboken kommer som en invandrare, i Jakobsbrevet som en fattig trashank och i berättelsen om Sackaios som ett trött och hungrigt vandringssällskap som kräver att få mat och husrum.

Det är vad jag nu har påstått. Men om, och i så fall hur och på vilket sätt, det eventuellt skulle betyda något för dig som Jesu Kristi lärjunge och efterföljare i vårt samhälle idag, det får du fundera på!

Stefan Albinsson