Kämpa!

Kämpa!

”Den kämpande tron” är temat för gudstjänsten på andra söndagen i fastan. Förra söndagen var temat: ”Prövningens stund”, och nästa söndag handlar gudstjänsten om ”Kampen mot ondskan”. Tema med variationer alltså, eller egentligen kanske inte så mycket variation…

Det finns en historisk anledning till dessa teman för den första delen av fastetiden. För att hitta den anledningen får vi söka oss bak till förhållandena i den kristna kyrkan på 2-300-talen. Det är i den vevan som den kristna religionen börjar gå från sekt till kyrka; från underground-rörelse till etablerad organisation. Människor ansluter sig i tusental. Trots förföljelser och hot från myndigheterna går alltfler med i den kristna kyrkan.

En sak som lockade och gjorde starkt intryck på många var de kristnas obändiga tro på Guds rike – en tro som inte bara stannade vid ord, utan även omsattes i handling. När det vanliga vid den här tiden var att kasta sina oönskade barn på dynghögen plockade de kristna upp dem och adopterade dem. När pesten kom till en stad övergav inte de kristna staden, utan stannade kvar och tog hand om de sjuka och begravde de döda, trots risken att själva bli smittade.

Inspirationen till de kristnas handlingar kom från Jesu kärlekslära, vilken i sin tur byggde på – och var helt impregnerad av – visionen om Guds rike: visionen om en ny, jämlik samhällsordning som upprättade människan och återgav henne gudomligt värde, i kontrast mot det romerska imperiets principer om en ordning som upprätthålls med våld, vapenmakt och fruktan. Mitt i våldets och fruktans imperium gestaltade de kristna visionen om Guds rike i sina församlingar, som blev alltfler och allt större.

Den kristna kyrkan höll på att bli populär! Tids nog skulle ju till och med kejsaren inse fördelarna med kristendomen och hoppa på tåget – på gott och på ont. Det är ju i sig inte något fel att bli populär, men i det finns en överhängande risk att något väsentligt tappas bort på vägen.

Har du hört talas om den så kallade turistparadoxen? Tänk dig en idyllisk paradisö med en orörd natur. Eller tänk dig en genuin gammal stad med medeltida hus och små butiker som ägts och drivits av samma familjer i generationer. Så blir den där paradisön eller den där gamla staden ett populärt resmål eftersom många vill få uppleva det där genuina, unika som bara finns där. Problemet är att i samma takt som turisterna blir fler försvinner också det som de söker finna där. På paradisöns stränder behövs det kanske byggas en mängd turisthotell för att kunna ta emot alla besökare; och i gatorna och gränderna i den pittoreska staden slås de små gamla genuina butikerna ut av souvenirshoppar, vykortsstånd och växlingskontor.

På liknande sätt riskerade den kristna kyrkan nu att drabbas av turistparadoxen. När de döpta blev alltfler, och församlingarna allt större, ökade risken att kyrkans själva grundläggande vision förbleknade: visionen om en alternativ samhällsordning; visionen om ett annat sätt att vara gemenskap; visionen om Guds rike.

Därför utvecklades i den kristna kyrkan med tiden en dopskola som de som sökte sig till kyrkan behövde genomgå innan de döptes och togs upp i församlingens gemenskap på påsknatten. En sådan dopskola kunde pågå i över tre år!
Och vad dopkandidaterna fick sig till livs där var bland annat de ämnen och bibeltexter som vi i kyrkoåret ännu möter under fastetidens tre första söndagar, för de är så att säga rester från fornkyrkans dopundervisning.

Det som dopkandidaterna fick ta del av i undervisningen var alltså ett ganska kärvt budskap: Att bli en Jesu lärjunge är att tillsammans med församlingen dela och leva en vision – men det är en vision som ständigt kommer att stöta på både inre och yttre motstånd.

Metoden som fornkyrkans pedagoger satte upp för sitt församlingsutvecklingsprogram var kanske inte den vi själva skulle föreslå. Jag menar, om nu folk hade vänligheten att söka sig till kyrkan och vilja bli medlemmar, varför då göra det så besvärligt för dem?

Jag tror att en del av svaret är att det handlade om att göra såväl dopkandidaterna som kyrkans gamla medlemmar medvetna om församlingens gemensamma vision: Visionen om Guds rike – en annorlunda, omvälvande, jämlik samhällsordning; och att förbereda dopkandidaterna på följande: Att dela och leva den visionen är att vara indragen i en ständigt pågående kamp.

Den kämpande tro som fornkyrkans pedagoger tänkte på var nog inte enbart den enskildes personliga kamp kring tron: Mina personliga tvivel på Guds existens; min inre, personliga kamp med de existentiella frågorna. Vi kan tro och vi kan tvivla på Guds existens, men det som verkligen stod på spel då, och som väl också står på spel nu, är den radikala visionen om Guds rike, och risken att tumma på eller tappa bort den visionen.

Och eftersom den visionen inte handlar om något diffust jumbo-mumbo, utan om vår högst konkreta verklighet måste den kampen för Guds rike ta sig ständigt nya konkreta uttryck varhelst och närhelst Gudsrikesvisionen fördunklas eller ifrågasätts, vilket den ständigt gör både innanför och utanför kyrkan.

Kampen för Guds rike behöver ständigt föras varhelst människors och skapelsens värdighet sätts på spel. Det innebär även att den kristna församlingen inte en gång för alla kan slå sig till ro och tycka att nu har vi gjort vårt. Visionen ligger alltid framför oss, och betyder att vi som kyrka ständigt måste vara beredd på att reformeras.

För visionen om Guds rike kommer ständigt att ställa oss inför frågor och problem som vi tidigare inte ens tänkt på; inte ens förstått vara frågor eller sett vara problem. Och kring varje sådan nyväckt fråga blir det förstås en kamp – också med oss själva.

I urkyrkan var den nya frågan ickejudars rättigheter och plats i Guds förbund. Den frågan hade ju inte varit riktigt aktuell för de första lärjungarna som alla var israeliter. Den blev ju inte aktuell att ta itu med, eller ens inse att den var en fråga, förrän ickejudar började klappade på dörren och ville dela kyrkans tro på Jesus.

Ingen hade väl riktigt reflekterat ordentligt över den frågan tidigare, eller ens tänkt på att det kunde vara en fråga, vilket ju också märks i Jesu lite yrvakna goddag-yxskaft-svar till den där kanaaneiska mamman som bad Jesus befria hennes demonbesatta dotter [Se dagens evangelium: Matt 15:21-28].

Först i mötet med denna kanaaneiska mamma blev väl vår Herre på allvar medveten om att det inte var tillräckligt att vara sänd endast till de förlorade fåren i Israel, något som vår Herre tidigare kanske inte ens hade haft anledning att ifrågasätta.

Det är för övrigt pga sin nyvunna övertygelse om ickejudars plats i Guds förbund som Paulus ansågs vara villolärare när han sa sanningen – sanningen om att i Kristus är varken jude eller grek, för i Kristus är alla ett. [Se dagens epistel: 2 Kor 6:1-10.]

I andra tider har det handlat om att på allvar göra upp med slavfrågan.
Eller att göra upp med diskrimineringen av kvinnor.
Eller att göra upp med antisemitismen.

Inget av detta har gått av sig själv, utan krävt en medveten reformationskamp. Själv tror jag att kyrkans reformationskamp i vår egen tid bland annat behöver handla om att vi gör upp med den ännu förhärskande heteronormen och blir en gemenskap sant öppen också för homosexuella och för transpersoner.

Och jag tror att visionen om Guds rike innebär att den kristna församlingen i varje tid kommer att ha, och måste ha, en reformationskamp av ena eller andra slaget. Varför då? Jo, därför att vi, den kristna församlingen, är kallad att inte bara rabbla den bön Jesus lärde sina lärjungar att be till Gud, utan att även gestalta den: ”Låt ditt rike komma.” Det är en bön som rör högst konkreta och vardagliga verkligheter, eftersom det är en bön om att Guds vilja inte bara ska råda i himlen, utan likaså på jorden.

Den kristna församlingens gemensamma kamp med tron, och i tron, tänker jag är möjlig för att livets Gud själv är med i kampen, men jag tror också att den faktiskt innebär en ständigt pågående kamp med Gud– eller snarare med våra bilder av Gud.

För det finns bilder och namn på Gud som kan stärka och ge näring åt visionen om Guds rike, liksom det finns bilder och namn på Gud som kan förminska och dölja denna vision.

I brottningen vid Penuels vadställe sökte Jakob ett namn på Gud. Vad han vann genom det sökandet och i den brottningskampen var ett nytt namn på sig själv. Han fick ett nytt namn, och en skadad höft. [Se dagens gammaltestamentliga läsning: 1 Mos 32:22-31.]

För vi kan knappast räkna med att gå helt oskadda – än mindre oförändrade – ur den kampen.

 

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 1 mars 2015, andra söndagen i fastan.