Kärlek

Kärlek

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 1 februari 2015
Temagudstjänst: ”Jesu budskap om kärlek”

Femte Moseboken 7:6–8; Psaltaren 145:8–13;Första Johannesbrevet 4:7–19; Lukasevangeliet 7:40–43

Vi har ju här i Norrmalmskyrkan just nu en temaperiod som vi kallar ”Jesu budskap”. Och jag tror inte det för någon av oss här kommer direkt som en blixt från en klarblå himmel om jag säger att en väsentlig del av Jesu budskap handlar om kärlek och att Jesus uppmanade sina lärjungar att älska.

Jesus sade att det största och viktigaste budordet i Bibeln är: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” Det är det första och största budet, och så tillade han: ”Sedan kommer ett bud av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna” (Matt 22:33–40), dvs. dessa två bud är liksom grunden eller utgångspunkten för allt annat i Bibeln. Det är som om Jesus säger att utifrån dessa två bud, som tillsammans brukar kallas ”det dubbla kärleksbudet”, ska allt annat i Bibeln läsas, tolkas och tillämpas.

Men samtidigt: Genomgående i Bibelns texter om att älska Gud och medmänniskan är att kärleken inte börjar med vår kärlek. Det finns något som till och med kommer före det dubbla kärleksbudet. Det finns så att säga en ännu stadigare grund under grunden. Kärleken börjar inte med det dubbla kärleksbudet om att vi ska älska Gud och våra medmänniskor. Kärleken börjar med Gud själv. Grunden under grunden är att Gud, som är kärlek, har älskat oss och fortsätter att älska oss med en oändlig kärlek.

Våra mer eller mindre framgångsrika försök att ge andra människor kristlig kärlek är på sin höjd ett Credo, en trosbekännelse. Vår kärlek till andra kan få vara en trosbekännelse om vem vi tror att Gud är.

När vi visar våra medmänniskor kristlig kärlek är det detta vi bekänner: ”Jag tror att Gud är kärlek. Och jag tror, eller vill försöka tro, att trots att jag inte särskilt ofta ens kan fatta det, älskar Gud mig oändligt; att Gud älskar mig med mer kärlek än vad som någonsin kan rymmas inom lilla mig. Därför ger jag dig, medmänniska – vem du än är – en del av detta enorma överskott av Guds kärlek till mig, eftersom jag helt enkelt inte kan härbärgera all denna Guds kärlek till mig inom mig själv.”

När jag till den här gudstjänsten skulle välja en text från evangelierna om vad Jesus undervisar om kärleken kunde jag i stort sett ha tagit vilken text som helst i evangelierna där Jesus talar om kärlek – för budskapet är i stort sett ett och detsamma i alla de texterna. Nämligen: ”Älskade kristen, du kan älska eftersom du själv redan är genomälskad – av Gud. Och Gud har bevisat sin kärlek till dig genom att efterskänka all din skuld, bortse från all din otillräcklighet och alla dina misslyckade, gudsförnekande försök att nå målet på egen hand eller att leva det perfekta livet.” Där tror jag vi har kärnan i Jesu buskap om kärlek: ”Du kan älska eftersom du själv redan är genomälskad av Gud.”

Den temaperiod som vi just nu har i Norrmalmskyrkan om Jesu budskap är föranledd av en inriktningsplan som Norrmalmskyrkan antog i höstas. I vår inriktningsplan står det bl.a.: ”Allt vi gör skall präglas av en tydlighet som kristen kyrka och av Jesu budskap om kärlek, efterföljelse och nåd.”

Och då kan det ju vara läge att på allvar fundera på vad vi som kristen församling uttrycker till varandra och till människor som vi når genom vår verksamhet och vår mission. Är det vi säger, det vi gör och på det sätt vi gör är ett försök att uttrycka att vi är älskade – att vi är älskade med Guds outgrundliga kärlek? Eller är det vi säger och det vi gör och på det sätt vi gör det snarare ett försök att tala om hur duktiga vi är i vår kyrka?

Jag tänker mig att det är två diametralt motsatta budskap. För om det är så att det vi egentligen försöker uttrycka med våra ord, handlingar och verksamheter här i kyrkan är: ”Vi är duktiga”, då kommer vi faktiskt med ett förtryckande budskap, hur trevligt vi än har förpackat det. Det utestänger andra som inte känner att de kan leva upp till vår trevliga, felfria standard, och det förtrycker vår egen frihet och binder oss själva i rädsla därför att vi hela tiden måste försöka överträffa vår egen duktighet och ingenting får gå fel. Men rädsla finns inte i kärleken. Inte ens rädslan för att göra fel.

Men om det vi säger med våra ord och handlingar och verksamheter som enskilda kristna och som kyrka är: ”Vi är älskade, och det vi gör, säger och är är inget mer än våra tafatta och våra mer eller mindre lyckade försök att inte bara behålla denna Guds överflödande kärlek till oss för oss själva” – då kommer vi med befrielse. För då handlar inte vårt kärleksbudskap om oss själva, och om vad vi förmår eller inte förmår. Då handlar istället vårt kärleksbudskap om Gud – den Gud som är kärlek och som älskar med oändlig kärlek. Då innebär vårt budskap befrielse också till oss själva – eftersom vi slipper att försöka leva upp till det perfekta som vi ju ändå aldrig kommer att kunna leva upp till.

För det är inte vi som är kärleken. Vi är inte kärleken, men vi är älskade. Gud är kärlek! Och jag tänker mig att det vi gör, är och säger som enskilda kristna och som församling, på sin höjd kan vara ett vittnesbörd om den Gud som älskar oändligt.

Tags: