Kärlekens gemenskap

Kärlekens gemenskap

Den gammaltestamentliga treenighetenPredikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 15 juni 2014
Heliga trefaldighets dag eller missionsdagen: ”Gud – Fader, Son och Ande”

Det var den hetaste tiden på dagen. Det är den tid under medelhavsdygnet då det inte finns någon kraft eller ork till aktivitet – när solen gassar, svetten lackar och andningen känns tung. Det är siestans tid, då sysslor och göromål får läggas åt sidan för en stund. Abraham satt i tältöppningen när dagen var som hetast, oförmögen att göra någonting.

Då kommer Jahve på besök – Abrahams Gud. Herren kommer till Abraham och Sara som utsvulten och trött vandrare. Och så tar den orientaliska gästfriheten överhanden hos det gamla paret. I middagshettan uppstår en febril aktivitet hos värdparet och deras tjänare. Bröd ska bakas, kött ska tillredas, en viloplats ska iordningställas åt gästerna.

Det var en helt vanlig dag bland raden av vanliga dagar. Då kommer Gud på besök:

Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. ”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare.”

De tre vandrarna som besöker Abraham och Sara och blir deras gäster har i kristen tradition kommit att kallas ”den gammaltestamentliga treenigheten”. Scenen har blivit känd och spridd och älskad inte minst genom den ryska 1400-talsmunken Andrej Rubjovs ikon ”Den gammaltestamentliga treenigheten” eller – som den också kallas – ”Abrahams gästfrihet”.

Men det finns något som inte helt går att få fatt på i själva bibeltexten, nämligen vem (eller vilka) av de tre besökarna det egentligen som är tänkt att uppfattas som Gud? Menar berättelsens författare att alla tre är Herren? Eller är en av dem Herren och de två andra är medföljande änglar? Eller är alla tre egentligen Herrens budbärande änglar som sänts till Abraham för att de ska förmedla det himmelska budskapet till patriarken? Den troligaste förklaringen till den ambivalens och otydlighet som finns i texten är helt enkelt att berättelsen har sammanställts av flera olika traditioner – att den här berättelsen har funnits i olika versioner och att de som sammanställde texten hämtade sitt material från de olika versionerna.

Men så som vi nu har texten i all dess flertydighet (för att inte säga otydlighet) och så som den nu står i vår bibel, har den bland kristna gett upphov till meditation och reflektion över det mysterium vi kallar treenigheten. Texten (som alltså antagligen är en sammanflätning av flera olika texttraditioner) har av många kristna uppfattats som en ikon, en bild av det eviga mysterium som inte faller under logikens lagar, utan övergår allt vi kan fatta eller begripa eller förfoga över: Gud treenig.

Vi kan välja att distansera oss från treenighetens mysterium genom att behandla det som ett matematiskt problem. Men vår svårighet med treenigheten har kanske inte så mycket med matematik att göra som med relationer. Treenigheten är kanske inte så mycket hjärnans problem som hjärtats problem. Treenigheten är inte matematikens mysterium, utan relationens mysterium – ja, rentav kärlekens mysterium. Vi står främmande, tafatta, valhänta inför en gemenskap som är så hel, så enhetlig – så ett – utan att de som ingår i denna gemenskap för den skull förlorar sin individualitet. Och en sådan hel relation övergår allt vi någonsin har erfarit.

Även våra egna allra mest innerliga upplevelser av gemenskap och relation med andra förbleknar kapitalt i ljuset av treenighetens gemenskap. Gud är kärlek. Gud är oblandad kärlek utan förbehåll. Kanske är det egentligen där vi får svårt med treenigheten: att vi egentligen inte kan föreställa oss en sådan relation där de som ingår i den gemenskapen var och en helt och fullt behåller sin individualitet och ändå samtidigt är helt och fullt totalt ett med varandra.

Det kristna evangeliet löser inte det matematiska problemet med treenigheten åt oss, utan är istället en inbjudan och ett erbjudande att bli delaktiga i denna kärlekens gemenskap. Johannes har tecknat ner denna inbjudan i sitt första brev. Han skriver: ”Vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.” (1 Joh 1:2–3)

I berättelsen om de tre vandrarna som kom på besök i Mamres terebintlund sätts rum och tid som fasta och entydiga kategorier ifråga: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd…” säger Abraham till Sara. ”Fort!” Det är ett märkligt sätt att uttrycka sig på, för det går knappast fort att baka bröd av tre mått mjöl – dvs. närmare fyrtio liter. Men här och nu omsluts tiden av Guds evighet där ”en dag är som tusen år och tusen år som en dag” (2 Pet 3:8). Här och nu omfamnas en helt vanlig dag av Guds eviga nu. Här och nu helgas människors högst ordinära göranden och låtanden till ett tabernakel där himlen tar sin boning. Och kanske, kanske var det just på Saras brödbak Jesus tänkte på när han en gång undervisade om himmelriket och sa att ”himmelriket är som en surdeg som en kvinna gömmer i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat” (Matt 13:33).

Här och nu, i Mamres terebintlund under siestan en helt vanlig dag, blir allt genomsyrat – både tid och materia – av gudomlig närvaro. Ingemar Leckius skriver i dikten ”Vid terebintträdet”: ”Vi lever i ett ögonblick utan slut. Det är kärlekens pulsslag.”

”Jag är uppståndelsen och livet” sa Jesus till den sörjande Marta som just hade förlorat sin bror till döden: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör…” Den som kom till den sörjande Marta och kallade sig ”Jag är” relativiserar och ifrågsätter de till synes givna gränserna, de självklara ramarna, de övertagna normerna och de invanda kategorierna, och säger till henne: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Det kristna evangeliet är en inbjudan och ett erbjudande. Det är en inbjudan och ett erbjudande till oss var och en om att själva bli delaktiga i denna berättelse där de till synes självklara gränserna och normerande kategorierna relativiseras och ifrågasätts. Det kristna evangeliet innehåller ett erbjudande att bli en del av den berättelse där den som kallar sig ”Jag är” tillåter inte ens döden och utsläckandet få sista ordet. ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Och just den vars namn är uppståndelse och liv sade till sina lärjungar: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er. … Ta emot helig ande” (Joh 20:21–22). Som ett fortsatt flöde av kärlekens mysterium ut i världen sänder Jesus sina lärjungar. För överallt finns det sammanhang och situationer som ännu låser och förkrymper människor och miljö med dödliga gränser av många slag; gränser och låsningar av inskränktheter, fördomar och våld, som behöver ifrågasättas; sammanhang och situationer som behöver öppnas så att de fastlåsta och inspärrade kan komma ut till befrielse och liv.

Kanske är du själv medveten om något sådant sammanhang som behöver öppnas? Tag en liten stund och fundera på om du känner till något sådant låst sammanhang och vad det skulle innebära att öppna upp det.

”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er” som ett fortsatt flöde av kärlekens mysterium ut i världen. Hur ska vi våga svara ja på denna sändning? På vilka grunder kan vi som som Kristi lärjungar och kyrka våga säga ja till denna sändning? Jo, på dessa grunder:

”Gud är kärlek. Jesus lever. Den helige Ande verkar idag.” (Psalmer & Sånger nr. 348)

 

/Stefan Albinsson

Här kan du läsa de föreslagna bibeltexterna för heliga trefaldighets dag.