Med stor frimodighet

Med stor frimodighet

Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 10 juli 2016

Kristi förklarings dag: ”Jesus förhärligad”

BildI episteltexten på Kristi förklarings dag skriver Paulus: ”När jag nu har detta hopp kan jag uppträda med stor frimodighet”. Det där ordet ”frimodighet” (på grekiska: parresía) var ett ord som framförallt användes i politiken. I de grekiska stadsstaterna användes det om de individer som hade den politiska rätten att offentligt uttrycka sin mening. Vi brukar ju kalla dessa grekiska stater för de första demokratierna, men det var ju egentligen en mycket begränsad demokrati. Den gällde ju bara för grekiska fria män.

Men Paulus skriver att här, i Guds församling, äger han, precis som de andra i kyrkan, en rätt; en ”frimodighet”. Här äger han denna parresía; denna rätt att offentligt och öppet få uttrycka sin mening. I den kristna gemenskapen bygger nämligen inte rätten till frimodighet på etnisk tillhörighet, social status eller kön, för här är varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.  Den beror istället helt och hållet på: ”detta hopp”.

Det hopp Paulus syftar på är är hoppet om det som består när allt annat – alla gränser, alla indelningar och all fördömelse – har mist sin giltighet och kraft. Och detta hopp är Kristus: den uppståndne Kristus. Hoppet står till den Kristus som var föraktad och övergiven men som strålar i Guds härlighet. Det är för att Paulus har mött och lever i denne föraktade och förhärligade som Paulus är frimodig. Bara därför.

Ordet parresia, ”frimodighet”, hade alltså i normalt språkbruk i första hand en politisk innebörd: ”rätten att få tala och uttrycka sin mening”. Men det hade även en överförd social betydelse: ”att vara uppriktig och öppenhjärtlig i umgänget med andra”.

Bland de grekiska filosoferna hade det även en etisk betydelse: ”den öppenhet som kännetecknar en genuint moralisk människa”.

Och slutligen hade parresia även en teologisk innebörd: I Gamla testamentet används ordet nämligen vid några tillfällen om människors frimodighet inför Gud.

Antagligen finns alla de här aspekterna av parresia med när Paulus skriver om vad det innebär att ha del i hoppet om det enda består, nämligen Kristi härlighet, men framför allt, och i just det här sammanhanget när han skriver sitt brev till de kristna i Korinth, handlar det om att få rätt att tala och uttrycka sin mening i församlingen.

Hur är det för dig? Känner du frimodighet? Känner du att du äger rätten att få tala och uttrycka din mening? Ser du dig som en individ med dignitet och värdighet – värd att tas på allvar? Eller har du tappat din parresia någonstans på livets krokiga väg? Och vad var det i så fall som tystade dig? Var det någon specifik händelse, någon som sade något till dig och tryckte ner dig – i skolan eller här i kyrkan eller hemma i familjen eller något annat sammanhang? Fundera en liten stund på det.

Och fundera nu på vad som i så fall skulle behövas för att du ska kunna plocka upp din frimodighet igen.

I dagens epistel beskriver Paulus ”de andra” som förstockade. Det finns förstås stora problem med hur Paulus uttrycker sig i det här avsnittet. Han dömer ju ut en hel andlig tradition. Det gör den här texten ganska farlig, när han kallar de andra för ”förstockade” och utan förstånd. Det är inte särskilt mycket religionsdialog i den här texten. Eller hur?

För att vi över huvud taget ska kunna förstå och använda oss av budskapet i det här bibelavsnittet tror jag att det är viktigt att vi åtminstone har ett hum om från vilken position Paulus skriver. Han skriver i underläge.

Paulus var en mycket ifrågasatt person i den tidiga kristna rörelsen. Vi tänker kanske inte på det eftersom en så stor del av Nya testamentets texter kommer från Paulus och vi uppfattar honom som den första stora kristna teologen. Men han var mycket ifrågasatt. Ifrågasättandet av honom fanns i den kristna rörelsen som helhet, och inte minst i den här församlingen i Korinth som han en gång hade grundat.

Bland det som han ifrågasattes för var hans så totala fokusering på Kristus, och vad Paulus tänkte att denna Kristusfokusering innebar, nämligen att i och genom Kristus är alla människor välkomna in i Guds förbund med Israel, utan omskärelse. Att de omskurna tillhörde Guds förbund ifrågasatte inte heller Paulus, men däremot ifrågasatte många i den tidiga kristna rörelsen att icke-omskurna skulle kunna ingå i förbundet. Men det var detta som Paulus betonade gång på gång i sina brev och i sin förkunnelse.

Men det fanns en sak till som Paulus kritiserades för: Det gick inte särskilt bra för honom i livet. Han kämpade och slet, han hamnade i fängelse och blev slagen. Han blev aldrig så framgångsrik i sitt predikande att han kunde leva på det – som ”riktiga” predikanter kunde – utan var hela tiden tvungen att ta andra jobb vid sidan om för att skrapa ihop till sin försörjning. Han hade dålig hälsa och verkade leva ett ganska så miserabelt liv. Och det gjorde ju att det var svårt att ta honom på allvar. Det fanns liksom inte särskilt mycket härlighet omkring honom.

Och det är i ett sådant underläge Paulus skriver det här brevet. Den härlighet Paulus tror på och hoppas på är den han har mött i Jesus Kristus: den av alla människor föraktade, men av Gud upphöjde, Kristus. Och ingenting kan skilja honom från Guds kärlek i Kristus.

Det är detta Paulus försöker få fram såväl i Andra Korinthierbrevet och egentligen är det väl det som han försöker få fram också i nästan allt annat han skriver: Det är Kristus som har gjort er till dem ni är. Det är tack vare Kristus som ni överhuvudtaget har ett hopp att leva för!

Paulus ber sina adressater att komma ihåg hur det var innan de hade mötte Kristus och inlemmats i församlingen. Det var inte särskilt många av dem som var mäktiga eller förnäma. De var hunsade. De hade ingen status vare sig i andras eller ens i sina egna ögon. Flera av dem var slavar och blev troligen dagligen rejält påminda av sina herrar att de inte ens var vatten värda.

Men även om alla andra skulle se ner på dem – för att de var slavar, eller kvinnor eller på andra sätt var icke-medborgare; icke-människor utan några som helt rättigheter – så är de nu ändå här, i församlingen, upprättade som människor med dignitet och värdighet, eftersom de ju nu lever i Kristus – han som var föraktad och övergiven av alla men blev upprättad och förhärligad av ingen mindre än Gud själv.

Den här texten, liksom nästan allt Paulus skriver, har alltså tillkommit i underläge. Paulus var visserligen inte slav. Han var rentav romersk medborgare. Men det han stod för gjorde att han i jämförelse med mer lyckade personer i församlingen framstod som en underdog.

Problemet är ju bara det att när vi så här i backspegeln läser den här texten gör vi det utifrån att det Paulus representerar det som kom att bli majoritetsuppfattning och rentav majoritetsreligionen. Och då är det ju istället den privilegierades röst vi hör. Det är förstås aldrig bra att tala om andra andliga traditioner som ”förstockade” – även om vi sätter in den här texten i sitt historiska sammanhang åtminstone kan ha viss förståelse för det. Men i det långa loppet är det väl inte så bra. Att det inte är så bra visar sig ju ganska tydligt när den grupp som en gång var minoritet, förföljd och föraktad blir den privilegierade majoriteten som får utlopp för all sin arrogans och förtryckariver mot ”de andra”.

Jag vill tro att det är möjligt att tydligt och klart kunna stå upp för tron på Jesus Kristus som Herre och Frälsare utan att söka fel hos dem som inte delar min tro. Jag vill tro att det är möjligt att frimodigt vittna om Kristus som vägen till Fadern utan att tala illa om andras andliga erfarenheter.

Det finns en vacker berättelse som Johannes återger i slutet av sitt evangelium. Den uppståndne Herren samtalar med Simon Petrus och ger honom uppdraget att bli pastor. Det kommer inte bli någon lätt uppgift säger Jesus. Han kommer rentav sluta sina dagar på ett kors, och Jesus säger till Petrus: ”Följ mig.”

Då får Petrus syn på en annan av Jesu lärjungar och Petrus frågar Jesus: ”Herre, hur blir det med honom?” Och Jesus svarar: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du ska följa mig.”

En kan ju fundera på exakt vad Petrus menade med sin fråga. Var Petrus orolig för hur den andra lärjungen skulle klara sig om han själv blev dödad och inte längre fanns kvar som hjälp och stöd? Eller undrade han om den andra lärjungen också skulle följa Jesus ända till döden på korset? Eller handlade Petrus fråga om det som den andra lärjungen stod för och trodde och senare skulle komma att lära ut i kyrkan också skulle ha auktoritet, giltighet och tyngd som det Petrus representerade? Vi vet inte.

Vi vet bara att Jesus i den här berättelsen svarar Petrus:
”Vad rör det dig? Du ska följa mig.”

 

/Stefan Albinsson

 

(Definitionerna av ordet parresia är hämtade från Johansson, Hans, KNT 8A, Andra Korinthierbrevet 1-7, Verbum 1990.)

Tags: