03 apr Motgiftet – en predikan om kopparormen
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 2 april 2017
Femte söndagen i fastan: Försonaren
Fjärde Moseboken 21:4–9
Israels folk bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.
Johannesevangeliet 3:11–21
Jesus sade till Nikodemos: ”Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?
Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”
Det är inte särskilt ofta som vi läser texter från Fjärde Moseboken i våra gudstjänster – förutom den aronitiska välsignelsen (Fjärde Moseboken 6:24–27) som vi brukar avsluta gudstjänsterna med. Så idag när vi för en gång skull har gjort det tänkte jag att vi skulle passa på att stanna till en stund vid dagens gammaltestamentliga läsning och den ganska så besynnerliga berättelsen om kopparormen.
Berättelsen om kopparormen är en i raden av flera berättelser i Fjärde Moseboken i vilka, israeliterna på sin vandring genom öknen från fångenskapen i Egypten på väg till det förlovade landet, uttrycker sitt missnöje och gör uppror mot Gud och Mose. En av de mest tragiska av dessa berättelser är berättelsen om när israeliterna hade lämnat slaveriet i Egypten, vandrat genom öknen och hade kommit fram till gränsen till det förlovade landet. Nu stod de på tröskeln till det som kunde ha varit slutet på den mödosamma ökenvandringen.
Men ett rykte kommer i svang bland dem om att det inte är något bra land som Gud genom Moses ledning har fört dem till – trots att de får synliga bevis presenterade mitt framför nästan om vilka välsignelser det nya landet har att erbjuda dem. Ryktet säger att att det är ett otäckt land; att det rentav bebos av farliga jättar som kommer att krossa dem så fort de kommit över gränsen.
Ryktet får fäste i deras hjärtan. Ryktet blir deras tolkningshorisont, och de säger att de inte är beredda att gå in i det förlovade landet. Då dömer Gud dem till att gå tillbaka till öknen och att sedan irra omkring där ute i fyrtio långa, mödosamma, tröstlösa år, tills det finns en ny generation israeliter som ska få en ny chans att ta förlovade landet i besittning. (Fjärde Moseboken kapitel 13–14)
Och berättelsen om kopparormen är alltså en i raden av sådana berättelser i Fjärde Moseboken om hur folket gör upp mot Gud och Mose. Själv tycker jag att det finns något fascinerande och fantasieggande med berättelsen med kopparormen, men visst kan också jag fråga: Tror jag verkligen på en Gud som skickar dödande ormar att bita ihjäl folk? Tror jag att Gud skickar ormar över huvud taget? Nej, jag gör inte det. Men jag läste någonstans vad som ändå står på spel i den här och de andra, liknande berättelserna:
För ett förbundsfolk som Israel var (eller åtminstone skulle vara) är detta att tala mot Gud lite grann som att tala mot syret. Att tala mot Guds smorde och utvalde tjänare är lite som att såga av grenen man sitter på.
(Scott Hoezee)
Visst: Förbundsfolket kan sätta sig upp emot Gud – eller det kan de ju egentligen inte eftersom det är i Gud de lever, rör sig och är till, och utan Gud kommer de varken leva, röra sig eller existera.
Visst: Moses efterföljare kan sätta sig upp emot Mose – men då finns det ju ingen alls som kommer att kunna leda dem ut ur deras ökentillvaro, varken på fyrtio eller åttio år eller ens någonsin.
I den här och i de andra berättelserna om israeliternas uppror mot Gud beskrivs detta i bilder och termer av att Gud svarar med att straffa dem, men även för en sådan som jag som har svårt att tro att Gud verkligen skickar giftiga ormar som straff (eller, för den delen, tror att Gud ger ifrågasättande människor som Moses syster Mirjam spetälska [Fjärde Moseboken kapitel 12], eller tror att Gud låter jorden öppna sig och sluka inte bara upprorsmännen Datan och Aviram med hull och hår, utan även hela deras familjer [Fjärde Moseboken kapitel 16]), och betackar mig för en sådan Gud, tänker jag mig likväl att det finns något sant i den där insikten om att ett förbundsfolk som Israel (eller för all del: för ett förbundsfolk som den kristna församlingen) är att tala mot Gud ungefär som att tala mot syret.
Gud är ju liksom vår livsförutsättning: utan Gud inget Israel; utan Gud ingen kyrka; utan Gud inget kosmos. Utan Gud, inget liv över huvud taget. Det är som med syret: Jag kan tycka att syret är dumt, eller det finns tillfällen då jag inte förstår mig på det, men syret är likväl förutsättningen för att jag över huvud taget ska kunna finnas till.
Det är kanske där någonstans bilden av giftormarna kommer in. Ormarna som biter israeliterna blir, tänker jag, snarare en konkret bild av något som redan var ett faktum, nämligen att israeliterna i öknen redan var förgiftade! Giftet hade redan börjat verka i deras liv redan innan de där ormarna behagade slingra sig in i lägret. Och det verkliga giftet var den här negativa attityden; otron; missnöjet; valet de gjorde att tolka allt så negativt som det bara var möjligt.
Samtidigt inser jag att det är riskabelt att säga så här, för det kan lätt uppfattas som att jag menar att man inte bör ha ett prövande förhållningssätt gentemot auktoriteter, eller att man inte bör ha en misstänksamhet mot alltför tydliga bilder eller ledningar. Det bör man självklart ha. Men det den här berättelsen, tillsammans med de andra liknande berättelserna i Fjärde Moseboken, illustrerar är väl frågan om israeliterna över huvud taget vill gå dit Gud – genom sin tjänare Mose – har för avsikt att leda dem.
Det är ju nämligen så att israeliterna under ökenvandringen även har börjat odla och underhålla en helt grundlös och verklighetsfrånvänd bild av hur livet tedde sig i Egypten. De hade börjat fantisera om köttgrytorna och purjolöken och allt vad det nu var de tänkte sig att de hade fått njuta av i Egypten (Andra Moseboken 16:3; Fjärde Moseboken 11:1–2). Men hur mycket köttgryta och purjolök hade de egentligen någonsin fått smaka i Egypten? Sanningen var väl att det enda de hade blivit serverade under den egyptiska träldomen var hugg och slag och slaveri och förtryck.
Jesus i Johannesevangeliet beskriver en liknande tragisk tanke när han säger att när ljuset äntligen väl kom in i världen, då älskade [vilket väl i det här sammanhanget snarast ska förstås som att de ”föredrog”] människorna mörkret mer än ljuset. (Johannesevangeliet 3:19)
Det falska ryktesgiftet hade börjat förgifta israeliternas sinnen: ”Allt var mycket bättre förr. Och du, Mose, och din Gud vill oss bara illa. Och vi fixade det mycket bättre själva hemma i Egypten. Och vi behöver inget förlovat land. Och du och din Gud kan ta er himla gamla manna och trycka upp den på valfri ort.”
Detta ormgift hade redan börjat verka i dem långt innan ormarna kom och bet dem. Och jag tänker mig att det där falska ryktesgiftet var minst lika dödligt som de faktiska ormarnas gift, för ryktes- och det grundlösa snackets gift höll på att få Guds förbundsfolk att falla isär. Hela kommuniteten, hela gemenskapen, hela grejen med att vara ett förbundsfolk, höll på att förgiftas och dö ut.
Och så kommer då den där märkliga passagen att Mose skulle tillverka en orm av koppar och fästa på en stång, och att de förgiftade israeliterna, bara genom att se på den, skulle bli friska från sin ormsjuka, och så kunna återvända till de levandes värld. Det är möjligt att den detaljen har en lång religionshistorisk förhistoria innan den fick sin utformning och plats i Fjärde Moseboken, men frågan för oss blir ändå vilken funktion kopparormen fyller så som den har blivit införlivad i Bibelberättelsen så som texten nu föreligger.
Jag tänker jag mig att berättelsen om kopparormen skulle kunna ses som en pendang till en annan märklig ormberättelse i Moseböckerna, nämligen den i vilken Arons stav blev förvandlad till en orm (Andra Moseboken 7:1–11).
Herren hade sagt till Mose och Aron under slaveriets tid i Egypten: ”Om farao begär något tecken av er skall du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao. Då skall den förvandlas till en väldig orm.” Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt: Aron kastade sin stav framför farao och hans hovmän, och den förvandlades till en orm. Den egyptiske faraos präster och trollkarlar kunde visserligen också förvandla sina stavar till ormar, men Arons stavorm var starkare och slukade den egyptiska trollkarlarnas stavormar.
Ungefär så tänker jag att vi skulle kunna förstå berättelsen om kopparormen: Det finns ett motgift som är starkare än missnöjets och de förvridna ryktenas dödliga gift. Och det räcker långt att bara fästa sin blick på den medicinen. Och den medicinen och det motgiftet finns i Guds ord (och i Moseböckerna blir ju Mose, som den som förmedlar Guds ord till Israel och vägleder dem till det förlovade landet, liksom förkroppsligandet av Guds ord).
Det finns ett motgift som är starkare än missnöjets och de förvridna ryktenas dödliga gift, och det motgiftet finns i Guds ord: Se på det! Håll er till det! Fördjupa er i det!
Enligt Johannesevangeliet plockar Jesus upp berättelsen om kopparormen – i det avsnitt i Johannesevangeliet som också innehåller den vers som har kommit att kallas för Lilla Bibeln, dvs. Johannesevangeliet 3:16. Den versen har kommit att kallas så eftersom den kan uppfattas som en summering av Bibelns sammantagna budskap:
Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
När Jesus enligt Johannesevangeliet i just det sammanhanget plockar upp berättelsen om kopparormen från Fjärde Moseboken, och säger att Människosonen ska bli upphöjd liksom Mose upphöjde kopparormen i öknen, talar Jesus förstås om sin korsfästelse. Samtidigt är det ett ganska märkligt ordval som används om just en korsfästelse: ”upphöjelse”. Ganska genomgående i Johannesevangeliet kallas Jesu korsfästelse för hans upphöjelse. Det är jättekonstigt, eftersom en korsfästelse ju är något av det mest förnedrade en människa kan utsättas för. En korsfästelse är i det närmaste den totala motsatsen till vad vi vanligtvis tänker är att bli upphöjd. Just därför blir ordvalet så starkt.
Det finns en gammal fastehymn till Jesus i hans egenskap av Guds vishet. I den hymnen besjungs Guds vishet Jesus bland annat med de här orden:
I strid har du en väldig kraft – du segrar i ditt nederlag.
Det låter förstås helt befängt – eller hur? Ett nederlag är ju ett misslyckande och inte alls någon seger. Och ändå presenterar Nya testamentets författare gång på gång Jesu lidande, död och utgivande som Guds hemlighetsfulla, segerrika plan för att bringa frälsning och försoning i världen. Kanske kan vi rentav kalla det för ”motgiftet” om vi så vill. Han som ägde Guds gestalt men som valde att avstå från allt; han som hade gudomlig och evig rätt till varenda köttgryta och purjolök i hela världen, utblottade sig själv och antog en tjänares gestalt. (Filipperbrevet 2:6–7)
Jesus, som levde, dog och uppstod till försoning för världen, är Guds föreslagna väg som vi av oss själva aldrig skulle komma på att gå (Salomos vishet 2:15; Jesaja 55:8–9).
Jesus är sanningen som står i kontrast till alla påhittade sanningar om att vi minsann hade det finfint i Egypten och vi behöver inte alls vara något folk på ökenvandring till ett annat land (Johannesevangeliet 8:31–35).
Jesus är livet som inte enbart handlar om Me, Myself and I, utan om ett liv i gemenskap (Romarbrevet 12:3–5; Johannesevangeliet 14:6).
Och Hebreerbrevets författare uppmanar sina läsare att hålla blicken fäst på just denne Jesus (Hebreerbrevet 12:2). Varför då? Jag antar att det är för att denne korsfäste, utblottade och utgivande människa är just det motgift Gud erbjuder världen.
Och denna Guds försoning som utgår från Kristi kors; detta Guds motgift mot världens bortvändhet från Gud (som just för att denna bortvändhet är en bortvändhet från Gud också är en bortvändhet från varandra, och dessutom – om vi nu tror att vi är skapade till gemenskap med Gud – är en bortvändhet från våra egna sanna jag), förmedlas vidare till världen också än i denna dag av dem som som väljer att se på världen genom denna utgivande, allomfattande och allomfamnande kärlek som Kristi kors manifesterar.
Aposteln Paulus föreslår i Filipperbrevet för övrigt att om vi tror att det finns tröst, uppmuntran, kärlek, gemenskap, ömhet och medkänsla i Kristus och Gud Ande ska vi låta samma sinnelag råda hos oss som fanns hos den som ägde Guds gestalt men som antog en tjänares gestalt – och som segrade just genom detta nederlag; den som vann evig framgång genom detta allt annat än framgångsrika företag som en förnedrande korsfästelse innebär. (Filipperbrevet 2:1–11)
Jag tänker mig att Guds församling har fått denna berättelse – berättelsen om honom som segrade i sitt nederlag – till att inte bara förvalta den, utan även att till att leva denna berättelse.
Vi får leva denna berättelse som en lovsång till honom som genom sin försoningsdöd på korset vann oss just så – genom utgivande, gränslös kärlek.