När rädslan hotar att ta överhanden

När rädslan hotar att ta överhanden

Nej, Jesus uppväcker faktiskt inte döda på var och varannan sida i Bibeln. När Nya testamentets författare återger sådana berättelser är det nästan alltid så att de först och främst vill betona någon särskild aspekt av Jesus. Och berättelsen om Jesu uppväckelse av Lasaros, fyller i Johannesevangeliet framför allt två funktioner.

Den ena funktionen är att evangelisten Johannes ytterligare vill betona – och i berättelsens form inpränta på ett nästintill övertydligt sätt – det som sägs gång på gång om Jesus i Johannesevangeliet. Till exempel:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.

Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Jag är vägen, sanningen och livet.

Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Den andra funktionen berättelsen om Jesu uppväckelse av Lasaros har i Johannesevangeliet är att den bildar upptakten till passionsberättelsen. Den utgör alltså upptakt till berättelsen om Jesu eget lidande och död.

För det som händer efter att Jesus har uppväckt Lasaros är att folkets entusiasm över Jesus stiger. Alltfler människor börjar nu följa Jesus. Jesus får fler och fler efterföljare och lärjungar. Och detta får i sin tur myndigheterna att bli mer och mer nervösa. Och till sist anser landets ledare att de måste gripa in. Översteprästen Kajafas samlar ihop Stora rådet och säger: ”Om vi låter Jesus fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.” (Joh 11:48)

Kanske fanns det fog för denna rädsla. Kanske inte. Och här någonstans tänker jag mig att berättelsen landar i vår egen tid. För då liksom nu tar rädslan så lätt överhanden. Rädslan tog kommandot över myndigheternas försök att bringa ordning i situationen, och från den dagen var Kajafas och de andra dignitärerna fast beslutna att döda Jesus. (Joh 11:53)

Och så är våldsspiralen i gång. Evangelisten Johannes skriver: ”Översteprästerna bestämde sig för att döda Lasaros också, eftersom så många för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.” (Joh 12:10)

Att Jesus uppväckte Lasaros från de döda var väl, taget helt för sig själv, ingen politisk handling. Men den utfördes i ett politiskt sammanhang, och därmed blev också det Jesus gjorde ofrånkomligt politiskt.

Jesus befriar sin vän från det mörkaste av alla fängelser och ofriheter, nämligen döden. Och denna befrielse (liksom alla gånger någon blir befriad till fullvärdigt liv – vad det nu än handlar om) skapar oro och rädsla hos de människor runtomkring som är nöjda med att allt är som det är och som inte har någon större längtan efter förändring. Och så upplever de som har sitt på det torra, och som inte kan se någon vits eller vinst med förändring, den andra människans befrielse som ett hot eller kränkning eller skymf mot ens egna rättigheter eller friheter eller bekvämligheter.

Ett av de mest tragikomiska nutida exemplen på det är väl det amerikanska heteropar som hotade med att ta ut skilsmässa om samkönade äktenskap skulle bli lagliga. Tragikomiskt, men egentligen mest bara ett exempel på hur det så ofta är: Någons befrielse till ett fullvärdigt liv kan upplevas som ett hot eller en störning för dem som själva är nöjda med att allt förblir som det alltid har varit.

De som har hört mig predika de senaste söndagarna kanske tycker att jag börjar bli tjatig. Men jag tror att vi måste fortsätta tjata om detta: Att följa Jesus är en politisk handling. Att tro på Guds rike är ett politiskt ställningstagande – om än inte nödvändigtvis ett partipolitiskt ställningstagande. Men att tro och bejaka Guds rike kan naturligtvis till och med få partipolitiska konsekvenser – inte minst i våra egna dagar när viss partipolitik ser ut att anta en allt brunare färg. För där rör det sig inte längre bara om olika åsikter i största allmänhet, utan faktiskt – och jag brukar inte använda så här skarpa ord – om något antikristligt.

En och annan kanske tycker att jag tjatar för mycket om detta i mina predikningar och att jag tar upp det i tid och otid – oavsett vad det är för predikotext för dagen. Men Europas kristna får inte än en gång, som så många gånger förr, schabbla bort Jesu budskap om Guds rike – det rike som enligt aposteln Paulus är rättfärdighet, fred, och glädje i den heliga Anden (Rom 14:17); det rike som fick aposteln Petrus att utropa: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor.” (Apg 18:34)

Åtminstone med sina läppar har den kristna församlingen alltifrån från sina allra första dagar bekänt sig till visionen om ett multikulturellt himmelrike av friköpta människor av alla stammar och språk och länder och folk (Upp 5:9). Och det är väl om det himmelriket vi ber i den bön som Jesus lärde sina lärjungar att be: ”Låt ditt rike komma, och just så som din vilja sker i himlen, låt den ske på jorden.”

De flesta religioner – och åtminstone de tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam – värjer sig mot uppfattningen att man skulle kunna isolera den andliga dimensionen från sociala, mellanmänskliga relationer. Försoning med Gud – försoning med livets källa, mening och mål – berör också våra relationer till andra människor.

Så om vi som är kyrkan hävdar att vi har slagit in på kärlekens, försoningens och livets väg kan vi inte förhålla oss lättvindigt till andra människors lidanden och svårigheter. Försoning med Gud – försoning med livets källa, mening och mål – berör också vår relation till andra människor, och hur vi ser på andra människor. Om det är sant att varje människa är vår medmänniska, och om det är sant att varje människa är lika sökt och älskad av Gud som vi själva är, borde det rimligtvis få konsekvenser för hur vi ser och möter varje människa.

Evangelisten Johannes berättar att Jesus ropade in i gravens stinkande mörker: ”Lasaros, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt med en duk. Och så gav Jesus en befallning till de människor som stod där och såg vad som hände. Jesus befallde dem och sa åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.” (Joh 12:43–44)

Och jag tror att Jesus också i denna dag ständigt ropar ut människor ur allsköns gravar och helveten och dödskontexter till frihet och nytt liv. Och då tror jag dessutom att vi – också i detta folkvandringarnas och flyktingkatastrofens tidevarv – är kallade att lyssna och lyda, när vår Herre säger till oss som står bredvid och ser allt detta hända: ”Låt nu inte rädslan för det ni nu ser hända ta överhanden. Låt inte rädslan ta överhanden! Tvärtom, ta själva del i befrielseverket. Gör nu den återuppväckte Lasaros fri, så att hen kan leva ett fullödigt, människovärdigt liv.”

Stefan Albinsson
Norrmalmskyrkan sextonde söndagen efter trefaldighet
20 september 2015