Nu har vi sett det. Så, vad gör vi nu?

Nu har vi sett det. Så, vad gör vi nu?

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 22 oktober 2017
Nittonde söndagen efter trefaldighet: ”Trons kraft”

 

Jesus kom till­ba­ka till Ka­far­naum och det blev känt att han var hem­ma. Det sam­la­des så myc­ket folk att in­te ens plat­sen ut­anför dörren räck­te till läng­re, och han förkun­na­de or­det för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fy­ra män. Ef­tersom de in­te kun­de kom­ma fram till Je­sus i träng­seln bröt de upp ta­ket ovanför ho­nom och fi­ra­de ner bädden med den la­me ge­nom öpp­ning­en. När Je­sus såg de­ras tro sa­de han till den la­me: ”Mitt barn, di­na syn­der är förlåtna.”

Nu satt där några skriftlärda, och de tänk­te för sig själva: ”Hur kan han ta­la så? Han hädar ju. Vem kan förlåta syn­der ut­om Gud?” Je­sus förstod i sin an­de vad de tänk­te och sa­de till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vil­ket är lättast, att säga till den la­me: Di­na syn­der är förlåtna, el­ler att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall ve­ta att Människo­so­nen har makt att förlåta syn­der här på jor­den säger jag dig” – och nu ta­la­de han till den la­me – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och man­nen steg upp, tog ge­nast sin bädd och gick ut i al­las åsyn, så att de häpna­de och pri­sa­de Gud och sa­de: ”Ald­rig har vi sett något sådant!”

(Markusevangeliet 2:1–12)

 

Om du tar en stund och reflekterar över det du varit med om den gångna veckan – när såg du sådant som du aldrig hade sett tidigare? Några av oss kan säkert komma på åtminstone någon sådan uppseendeväckande händelse – ett möte, en begivenhet, en känsla, ett sammanhang olikt det mest vi varit med om förut – en del angenämt – annat obehagligt; en del att minnas med glädje och tacksamhet – annat som kanske väcker sorg eller ilska eller skapar trötthet.

Men för flera av oss kanske den här veckan var ungefär som veckor är mest: En rad dagar som passerade utan några större överraskningar. Men tänk i så fall efter igen! För faktum är ju att om du så bara såg dig själv i spegeln i morse såg du något du aldrig har sett förut, för en liten, naturligtvis visserligen knappt märkbar, förändring fanns det ju även i ansiktet som spegelglaset reflekterade. Det du såg var antagligen väldigt, väldigt lik den spegelbild som du såg borsta tänderna i går ikväll, men faktiskt inte exakt eller i minsta detalj densamma. För vare sig vi vill det eller inte har ju tiden sin gång, och exakt det vi ser idag har vi aldrig sett förut.

En annan sak som vi aldrig tidigare har sett i den utsträckning och det omfång som vi har kunnat se den senaste tiden – åtminstone om vi rör oss på sociala medier som t.ex. Facebook är hur tusentals kvinnor nu stiger fram och säger Me Too, ”Också jag”. Det är tusentals kvinnor som var och en berättar: ”Också jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp.” Det är kvinnor som berättar om sexistiska kommentarer; de berättar om män som tafsat på dem i bussen, i matkön, på krogen, i kyrkan… Det är kvinnor som har blivit tvingad till ofrivilligt sex; kvinnor som utsatts för våldtäkt.

Aldrig har vi sett så många personer på en och samma gång äntligen stiga fram och berätta detta, och självklart finns det många av oss som är här i gudstjänsten i dag som skulle kunna berätta liknande historier. Aldrig har vi sett så många på en och samma gång äntligen stiga fram och berätta. Och då inställer sig ju frågan – eller borde frågan inställa sig: Vad gör vi av detta? Vad gör vi av kunskapen om att vi lever i ett samhälle där en kultur en machokultur har odlats och där det fortfarande verkar vara en fullgod ursäkt att säga: ”pojkar måste få vara pojkar”?

Låt oss nu i tanken förflytta oss till Jesu hem i Kafarnaum den där dagen som Markus berättar om. Huset är packat med människor, ja, det står människor och trängs långt utanför dörröppningen. Och jag behöver väl knappast dra hela storyn igen, för vi har ju just läst den, och berättelsen slutar alltså med att allihopa sa: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Men vad var det som de nu hade sett som de aldrig hade sett förut? Och hade de sett samma sak? Alla använde de samma ord, men menade de samma sak med sina ord? Kanske inte.

När människorna allihop senare gick därifrån och var och en hem till sitt, vad bar de med sig? Vad var det för något de tyckte var så uppseendeväckande? Markus talar om för oss att Jesus hade förmågan att förstå i sin ande vad de tänkte. Den förmågan har inte jag så det här får bli gissningar. Och jag gissar att de kanske tänkte på tre olika saker.

Kanske några den där dagen mest var förundrade över att några hade fått för sig att bryta upp taket. Någon av åskådarna kanske snörpte på munnen och tänkte: ”Aldrig har jag sett maken till fräckhet att gå loss på någon annans egendom så!” Men ytterligare någon annan kanske tyckte att det var ett fantastiskt företag: ”Vilken handlingskraft; vilket entreprenörskap!” Men hursomhelst – en del som var där och stämde in i orden ”Aldrig har vi sett något sådant” kanske helt enkelt med detta menade blott och enbart detta: Att några hade brutit upp taket och firat ner en lam person genom hålet.

Även om det inte är något man ser varje dag kan det ju ändå knappast anses vara ett mirakel, så det kanske kan verka löjligt om det var just den saken som skulle etsa sig fast i deras minne och uppta deras uppmärksamhet, när det ju hände så mycket mer uppseendeväckande saker senare – som att en lam person plötsligt började gå.

Men det är ju faktiskt just det här inte särskilt mirakulösa eller övernaturliga tilltaget som också Jesus ser – och i detta ser han: tro! Det är en tro som bär på samma troskraft som, när den väl släpps lös, har kunnat besegrat kungariken, har kunnat ge rum för rättvisa och rättfärdighet och som har fått människor se Guds löften uppfyllda (jfr dagens epistelläsning, Hebreerbrevet 11:29–33), även om det just nu bara handlade om en sådan till synes enkel sak som att hjälpa en kompis.

Jesus ser hos de här vännerna en tro i betydelsen att när alla dörrar är bokstavligt stängda, eller åtminstone igentäppta med en massa människor som står i vägen och hindrar en och som gör att man inte kommer fram dit man hoppas och vill; när alla självklara vägar är stängda; när allt man möter är tysta, avvisande ryggtavlor, vägrar man ändå ge upp och söker en möjlighet; en öppning där ingen öppning verkar finnas; en lösning – hur galen den än kan verka vara.

De här vännernas tilltag var kanske framfusigt, komiskt eller rentav farligt – men Jesus valde att se deras handlande som en troshandling. Vännerna var helt bestämda på att de skulle ta sin lame kompis hela vägen fram till Jesu helande händer – kosta vad det kosta vill. Ja, de satte ju rentav sin heder och sitt anseende på spel och de tog risken att kanske aldrig mer kunna våga visa sig hemma i Kafarnaum i dagsljus något mer.

Men frågan är: De som stod där runtomkring och som kanske häpnade eller fascinerades över de här vännernas dristiga och drastiska företag – vad gjorde de som häpnade över detta sedan av det de nu hade sett? Lät de sig bli inspirerade till att själva ta steg i tro för sina medmänniskors skull? Fick de lust och mod att själva gå utanför den hemtrevliga och trygga boxen för att själva bli sina medmänniskor till hjälp – så som den lame mannens vänner hade vågat göra? Jag vet inte, men kanske är det mer angeläget att fråga: vad gör vi – du och jag – av det vi har sett av sådana individer eller grupper som vågar sätta både heder och bekvämlighet på spel för att de tror och förstår att det behövs för att kunna göra tillvaron bättre – inte bara för sig själva – utan också för sina medmänniskor?

Nåväl, kanske var det detta, att de där vännerna till den lame mannen gjorde hål i taket, som några tänkte på när de utbrast: ”Aldrig har vi sett något sådant.” Men det andra bar med sig i sitt minne när de senare vandrade hem från det folkfyllda huset var kanske inte det, utan snarare det som sedan hände med den lame mannen – det som verkar vara berättelsens klimax; det som synes vara berättelsens höjdpunkt; men som ju egentligen inte är det: Att den lame reste sig upp på sina ben, tog sin bädd och gick ut från det trånga huset i allas åsyn. ”Aldrig har vi sett något sådant!” Och det var ju antagligen helt sant. De flesta hade nog aldrig sett en sådan sak ske och skulle kanske inte heller någonsin se något liknande igen under sin livstid.

Sedan kan vi ju fundera på om de i detta mirakel just såg bara ett mirakel, eller om de såg det som jag gissar – och många med mig – att Markus menar att de borde se, nämligen att den här enastående händelsen egentligen bara var ett tecken, en fingervisning, som pekade på något oerhört mycket större än bara ett mirakel. Men då får vi backa tillbaka från det andra kapitlet till det första kapitlet i Markus bok, och till de allra första ord som Jesus yttrar i Markusevangeliet. Där säger Jesus: ”Tiden är inne, Guds rike är nära, omvänd er och tro på budskapet” (Mark 1:15).

Profeterna hade för Guds folk, som då levde i exil och fångenskap, berättat om en ny, fri framtid; en beskrivning framställd i bilder; och dessa bilder från profeterna kom lite senare att tolkas som en bild för Guds rikes ankomst: ”då skall de blindas ögon öppnas och dövas öron höra, den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.” Ja, ”Gud kommer själv för att rädda er” (Jesaja 35).

Så när Jesus fick den lame att ställa sig på sina ben ville Jesus antagligen något mer än att bara bjuda på ett trolleritrick eller mirakel som folk sedan kunde prata hänfört om hemma vid middagsbordet. Med denna symbolhandling uttryckte Jesus i handling det som han redan hade sagt med ord: ”Tiden är inne, Guds rike är nära, omvänd er och tro på budskapet.”

Vilket budskap? Jo, budskapet om att Gud själv har brutit in i folkets tillvaro och värld; budskapet att Gud är i färd med att återta herraväldet i världen; att återta herraväldet från tillvarons alla fördärvsmakter. Kort och gott: budskapet att Guds rike är nära; ja att Guds rike är, för den som vill se, redan här. Och det är i Jesus från Nasaret som detta Guds herravälde, denna Guds regering, förkroppsligas i världen.

Men frågan är om människorna som stod packade i huset såg det. Risken finns att det för de flesta nog bara stannade vid ett mirakel, och att detta mirakel skulle gå ungefär samma öde som mötes som Jesu säger att det också skulle bli med hans predikningar och undervisning i liknelser, om vilka Jesus sade: ”de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse” (Mark 4:12).

Gång på gång i Markusevangeliet återkommer Jesus till maningen om omvändelse. Och visst: det är en omvändelse till Gud – absolut – det är en maning att vända sig bort från människors konstruerade regler för att istället vända tillbaka till Guds bud (Mark 7:8), men sammanvävt med den omvändelsen ligger också en maning att anta ett nytt förhållningssätt i attityd och förhållningssätt till ens medmänniskor. Jesus säger i Markusevangeliet t.ex.:

”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: ”Den som ter emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan den som har sänt mig.” Och lite längre fram: ”Bevara er sälta och håll fred med varandra.” Och: ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.” (Mark 9:35–37, 50; 10:42–44)

Och då kan vi ju förstås inte komma ifrån frågan: ”Vad gör vi som kallar oss kristna, tillhör Kristi kyrka och som åtminstone i vår bekännelse erkänner att vi har sett hur Guds rike har brutit in i världen i Jesus Kristus – vad gör vi (dvs. du och jag var för sig och vi tillsammans) av denna maning att forma våra liv i enlighet med dessa Guds rikes principer så som Jesus har förklarat dem i evangeliet?

Kanske fanns det där bland alla människorna som hade stått och trängt i det där huset i Kafarnaum och som ropade: ”Aldrig har vi sett något sådant”… Kanske fanns det där bland dem sådana som mest tänkte på att de aldrig tidigare hade sett några göra hål i ett tak för att fira ner en lam person. Och kanske fanns det andra som mest tänkte att de aldrig hade sett någon som varit lam hoppa upp och börja gå. Men kanske, kanske fanns det några som också såg det som inte syntes – och som väl är det som är den här berättelsens egentliga höjdpunkt, nämligen: Det stora och vackra och helt underbara att någon får sina synder förlåtna.

Nej, den lame var inte lam för att han hade begått synd – självklart inte – men även en lam person kan faktiskt vara en syndare. När Jesus vänder sig till den lame personen som kommer nerdinglande på en bår mitt framför näsan på Jesus och landar vid Jesu fötter ser Jesus inte till förstone en stackars lam människa, nej Jesus ser rätt och slätt: en människa.

Ja, Jesus ser en individ som har ett liv att förvalta. Sedan har det livet, precis som alla våras liv, just sina förutsättningar, omständigheter och kanske begränsningar, men det är likväl ett liv att ta ansvar för.

Bara för att den där mannen inte kunde bruka sina ben, och bara för att samhället och den rådande kulturen hade satt honom på undantag, var han ändå inte undantagen livskallelsen att älska Gud med hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv (Mark 12:28–34). Därför ligger det ett slags bemyndigande i Jesu ord till den lame mannen när Jesus antyder att mannen har syndat.

Andra kanske skulle tycka att den här mannens liv var hopplöst och meningslöst och att han inte var mycket att räkna med. Men Jesus ser istället att den här personen – lam eller inte – har ett val precis som alla andra att leva så att hen inte missar själva målet med sitt liv.

Och Jesus verkar mena att mannen faktiskt hade missat målet, och det hade inget med mannens fysiska handikapp att göra. Mannen var på väg att missa målet med sitt liv, så Jesus ger honom möjligheten att försöka igen. Och den möjligheten heter: Syndernas förlåtelse – att få glömma sjabblet som har varit; att inte behöva vara bunden av det som har varit, utan att istället få blicka framåt – mot livets mål: Gud, Guds rike och Guds rättfärdighet.

Det första Jesus säger till den här personen, till detta Abrahams bortkomna barn, till denna av Gud utvalda och kallade människa, är alltså inte: ”Stig upp, ta din säng och gå hem.” Nej, det första och främsta Jesus säger till honom är: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Alltså: Hur än dina omständigheter ser ut; vilka begränsningar som livets omständigheter än har gett dig; säger jag att du från just den här punkten – i just de omständigheter som nu råder – har du en ny chans och möjlighet att leva inriktad mot livets källa, mening och mål.

I en sådan nystart finns kraft till att flytta berg – vare sig man kan flytta sina ben eller inte. En sådan förändring i en människas inre är kanske inte något som syns – det verkar kanske utåt sett inte särskilt uppseendeväckande, men kanske är det ändå det största av allt.